onsdag 11 februari 2009

Mammut på Berlinale - filmfestivalen i Berlin


Nyss hemkommen från Berlin och filmfestivalen där. Det är nog bland det mest omtumlande jag varit med om - alla känslor på en och samma gång: häpenhet, glädje, förskräckelse, ömsinhet, förvirring... Jag var där med min son, mina barnbarn och svärdotter, för att se Lukas film Mammut. Och det gjorde jag - på premiärvisningen - i en fullsatt salong och med varma och långa applåder när sista bilden tonades ner.
På bilden ovan: Lukas Moodysson och Gael García Bernal möter hundratals skrikande, tjoande fotografer på Hotell Hyatt
Men det är inte riktigt så - att sista bilden tonat bort. Det är en film som stannar kvar. En film som skakar om. En film som - trots att de tyska tidningarna ofta - dock inte alla! - gjort tummen ner för den - kommer att fortsätta att få mig och många med mig att tänka och fundera, gråta och skakas om ända in i själen. Det handlar om hur vi behandlar våra barn, om hur vi inte lyssnar på varandra, om hur vi hör ihop, om att vi längtar efter något annat, om hur för jordens överlevnad vissa ord och begrepp - som absurt nog blivit omoderna - måste tas i bruk igen: moral, solidaritet, mod.
Vad som slår mig är att hätskheten hos en del recensenter måste handla om att man känt sig trampad på tårna. Men också att man faktiskt inte förstått.
Lukas har gjort en film med ett tungt ämne, ett livsviktigt ämne - och han har gjort det med ett bildspårk och en berättarröst som är tydlig - vissa säger övertydlig - inte för att han har misslyckats utan för att han har VALT att berätta enkelt för att så många som möjligt ska kunna förstå och ta till sig.
Och naturligtvis för att enkelheten i sig är vacker.
Här finns inga blinkningar åt de finkulturella nissar som tydligen finner ett perverst nöje i att tala om hur duktiga de själva är, hur oerhört mycket bättre film de själva skulle ha kunnat göra. Som förminskar för att göra sig själva stora - vilket nog är den största missuppfattning som finns, att det skulle fungera.
Nu tror jag verkligen att just detta att filmen fått så olika mottaganden, så många olika röster har höjts - i vrede, förakt men också glädje och sympati - gör att den fortsätter att leva. Det är ju så diskussioner väcks, de viktiga. Och det är den värd, många gånger om.
Till sist en enda sak - filmens titel - Mammut. Ingen - vad jag sett - har med ett ord nämnt eller diskuterat vad det skulle kunna stå för. Ingen ser symbolen i det utrotade, enorma djuret, och risken för att vi alla drabbas av samma sak om vi inte ändrar oss. Ingen har heller förmått att se (det krävs förmåga att se in i sig själv för det) att de som nu förnekar vikten av att berätta om hotet mot jorden, mot mänskligheten - de som kallar filmen en gammaldags "Global dokusåpa"- det är förstås just de som i första hand kommer att röna samma öde som mamutarna; de är på väg mot sin egen undergång! För om inte det händer har vi inte en chans.
OM ni som läser det här tar för givet att jag berömmer och är berörd eftersom det är min son som gjort filmen vill jag bara säga: gå och se den!