Jag sitter i uterummet, i solen, med DN och en mugg kaffe. Kastanjens knoppar är stora, snart brister de - kanske i dag? Gräset har vuxit så mycket på den här veckan att det nog snart måste fram en gräsklippare. Vår! Här i min trädgård! Min plats på jorden. Jag är hemma igen och det glädjespritter i alla tio tårna.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.
lördag 25 april 2009
lördag 18 april 2009
Träd
I går plnterade vi två äppleträd, ett Ingrid Marie och ett Alice. Det ena är Rufus eget, en present från hans mamma på hans namngivningsdag. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu.
Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?
På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..
Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.
Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?
På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..
Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
