För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!
Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!
tisdag 19 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Sagan om gudagåvorna
Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?
För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"
Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.
I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.
Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.
För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"
Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.
I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.
Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
