Sent i november

Läser Sent i november - för er som inte vet är det Tove Jansson som är författaren. Den här tiden på året är det en given läsning, liksom hennes Sommarboken på sommaren, tillsammans med Virginia Woolfs Mot fyren. Tre återkommande mästerverk därför att man både känner igen sig, och för att de öppnar nya dimensioner. Varje gång.
Jag läser min bok, köpt 1971, och ser på pennstrecken att jag olika år strukit under olika meningar, satt utropstecken i olika mariginaler ...
I år har det kommit till nya, som när Hemulen vaknar:
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände."
I "Sent i november börjar Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Snusmumriken av olika anledningar längta efter Mumindalen och dess invånare. De börjar sin vandring dit och ser framför sig hur de ska bli mottagna, med värme och omtanke.
Men huset är tomt, kallt och ostädat.
Det är en suverän, och suveränt enkel, skildring av hur det är att vara människa - skildrat genom dessa sex totalt olika personligheter: Snusmumriken som älskar friheten mer än något annat, som avskyr förbudsskyltar och stängda gränser. Mymlan som ser på de andra med milt överseende, och vars ledstjärna är att göra det som hon tycker om, inga borden, som inte lägger sig i. Hon har kommit för att hälsa på sin lillasyster, Lilla My, som muminfamiljen har adopterat. Onkelskruttet som är gammal och glömsk. Toft som är en liten homsa, ensam och med nertryckta känslor. Filifjonkan som älskar att städa och laga mat. Hemulen som tycker om att ordna för andra, även om de inte vill.
Den efterlängatde tryggheten fallerar: muminfamiljen är bortrest. Motvilligt måste de lära sig att klara sig själva. Och det gör de, var och en på sitt sätt.
De lär det sig egentligen utan att vara medvetna om att det är det de gör. Förändringen sker genom att de funderar, genom att de handlar, och genom att de pratar med och iakttar de andra.
När muminfamiljens blinkande båtlaterna på allra sista sidan närmar sig bryggan är det bara Toft som tar emot dem - de andra har redan dragit vidare. Men nu har till och med han en betydligt mer realistisk syn på vem det är han ska få möta.
Sent i november är Tove Janssons sista bok om mumintrollen. Och vilken avslutning sen! En bok som borde vara obligatorisk läsning för blivande lärare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, tjänstemän inom socialvården, politiker...
Nu åker den in i sin hylla, till nästa år. Och jag tittar ut genom fönstret, på min egen sena november, och tänker, med Snusmumriken:
" Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid."

Dimma

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.

Författarbesök med förhinder

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.