Skrivtid

Min arbetsplats. Skrivbordet av idegranträ - rådyrt en gång i tiden, 25000 (för femoton år sedan - efter många års sparande: en dröm som gick i uppfyllelse), stolen även den i idegran hör till, äkta skinn - inte billig den heller - med drakmotiv på dynan). Men var ska man skriva om inte i sällakap av idegran? Det mest magiska trädet i världen, det som kan bli äldst av alla.

Här finns datorn (just här är skärmen släckt , i verkligheten är det rätt sällsynt) - här finns böckerna, den för stunden aktuella - med än så länge blanka sidor - anteckningsboken, pennorna av alla slag, och bakom stolen en liten hund. Han gör mig ofta sällskap, Mocci den lille kinesiske nakenhunden med päls. En liten Powder Puff..

Obs almanackan på anslagstavlan med motiv från True Blood - kommer snart med nya avsnitt... Å dessa vampyrer! Och drakar! Och idegransträd!

Här sitter jag och skriver. Anteckningsbok nyss framtagen ur förrådet. Idéerna börjar trängas - korta historier? lättläst? fortsättning på Silverkniven? vuxenromanen som aldrig vill släppa taget? något helt annat? Under eget namn? Pseudonym? Vilket namn ska jag då välja? Kommer jag att kunna hålla tyst? Nerkastade ord. Skisser. Personer? Namn?

Jag älskar den här processen - även om jag tycker att ordet process nog är det fulaste som finns. Känslan av att något nytt, annorlunda, växer fram, bli synligt, tar de nedre rummen i besittning och hämtar upp nytt stoff. Vad ska jag hitta där den här gången? Kan knappt vänta...

Läslust

Så här ser det ut i trädgården just nu - sagolikt vackert. Fåglarna är hungriga, slukar solrosfrön, talgbollar och röda äpplen.

Inomhus är det lästid. Vad var det nu gamle, kloke Seneca sa?

"Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant, så sant.

Jag har nyligen läst två enastående ungdomsromaner, som gav mig njutningsfulla rysningar - olika men ändå märkligt lika.

Maria Turtschaninoff, från Finland, har skrivit Arra om en ung flicka i mörk medeltid som föds oönskad in i en fattig familj, som nästan sätts ut i skogen, men överlever med knapp nöd. Ingen bryr sig om henne, ingen pratar med henne. Hon blir osedd och språklös. Som kompensation utvecklas hennes hörsel så att hon kan vad vinden viskar, vad elden ryter, vad vattnets vågor sjunger. En bok som beskrivs som fantasy, och visst händer märkliga saker, övernaturliga kanske. Men det är också en nästan smärtsamt realistiskt, om en ung människas tillblivande, trots motstånd - hur hon växer i styrka och därmed får kraft att utföra stordåd, och vinna kärleken. En bok som jag slukade - en bok som man dras in i, och skriven på ett sagolikt vackert språk.

Den andra boken är ytligt sett helt annorlunda. Det är Stefan Castas Näktergalens sång. Om en pojke i nutid, som nyss gått ut gymnasiet och nu inte vet vad han ska göra med sitt liv. Han läser en distanskurs i filosofi, är speciellt förtjust i Spinoza och Kirkegaard. Han bor med sin familj på en liten avlägset belägen bondgård och sköter i princip allt - fixar med traktorn, jagar, skördar, är herde tll fårflocken. Hit kommer en ung flicka med många hemligheter i bagaget. Hon får efter många om och men stanna kvar och hennes hemligheter avslöjas, men kanske inte alla

Pojken komemr fram till vilken väg han ska välja - kanske är det mötet med flickan som ger honom klarsynen.

Som vanligt för Stefan oss in i naturens mysterier, hans sätt att skapa rum i sina böcker att kliva in i saknar motstycker i svensk ungdomslitetratur.

Både Maria Turtschaninoff och Stefan Casta berättar varmt ovh respektfullt om sina gestalter, får oss läsare att ta dem till våra hjärtan; de blir våra vänner.

Vi skils från dem med saknad - men de finns där innaför pärmar som man kan öppna om och om igen, och därmed få förmånen att träffa dem igen.

Dessa två böcker är i sanning böcker att läsa med lust och glädje.

Fågelräknardag i snöstorm

Så landade ett nytt oväder över oss här på Österlen. I dag blev vi tvungna att skotta oss ut ur huset och skotta oss in i förrådet - för att hämta fågelfrön och talgbollar till alla hungriga fåglar. Här finns gråsparvar, pilfinkar, bergfinkar, en och annan talgoxe, koltrastar, skator, kajor, råkor och kråkor. Inga rariteter, alltså. Men det spelar ingen roll - de allra vanligaste är gott nog. Man måste förundra sig över hur de klarar kylan och blåsten. Tur att vi är många som matar dem. Och vi är många - vid förra årets räkning av fåglarna vid våra fågelbord var det mellan 13- 0ch 14000 som skickade in resutatet till Svenska ornitoligiska föreningen. I år räknar man med ca 15000. En folkrörelse, alltså. Även om påståendet om svenskarna som ett naturälskande folk är överdrivet - så finns det tack och lov några kvar som inte tycker att skogen är otäck, eller att att vargar - och andra rovdjur - endast har värde som döda och som kan skilja på en maskros och en tussilago...

Snart farväl till Emily

Timmarna går och det hamnar fler och fler ord på skärmen, ord som leder fram till ett farväl till Emily och hennes hästar. Här är den verkliga Sheeba och hennes föl på väg bort från mig och litteraturen. Lite vemodigt är det - det är många upplevelser vi har varit med om tillsammans, både "sanna" och påhittade.

I höst kommer boken ut. Karin Södergren håller på och gör inlagebilderna - det är alltid lika roligt att få se dem - hon fångar mina ord med sina bilder exakt som jag tänker mig det. Märkligt är det.

The Wire-pläden

Så här ser den ut, The Wire-pläden. Virkad under tiden jag följt teveserien The Wire. Jag blev färdig med pläden före serien - är nu inne på fjärde säsongen. Det är verkligen en kanonserie. Men det gäller att hänga med i alla turerna - vem är på lagens sida, vem är brottsling? Så kanske är det egentligen inte världens bästa serie att titta på samtidigt som man måste virka rätt antal maskor, med rätt färg på garnet.

Det avsnitt jag såg sent i går kväll - sittande i fåtöljen, på pläden - hade Dennis Lehane som manusförfattare - en annan favorit.

Det chockrosa som ligger slängt över ryggstödet, lite nonchalant så där, är min julklapp från äldsta dottern - en handstickd sjal. Så elagnat att jag knappt nänns ta den på mig.

Vargarna i Skånes djurpark

Nu finns de inte längre, vargarna i Skånes djurpark. Alla är skjutna. Vargvalpen på bilden i mitt förra inlägg finns inte längre - om hon inte hann säljas till en annan park, förstås. I går grät jag, men sedann gick det över i ilska och jag skrev ett brev till de ansvariga för djurens skötsel i parken. Inte för att det betyder något - djuren finns ju inte längre. Men det var bättre att vara arg än förtvivlad. För mig själv. Jag undrar: delar man nu ut skinnen som bonus till personalen? För gott ingripande. Gott omhändertagande? Inget av det som sagts har fått mig att ändra uppfattning: detta var osannolikt illa skött, inkompetent, okunnigt och panikslaget. Utbildade djurskötare som skjuter en flock vargar som drabbas av förvirring när flocken splittras. Som om de gjorde något gravt fel när de lever efter sn instinkt. Arrgh!

Nej till licensjakt på varg

I somras var jag på besök i varghägnet på Skåes djurpark - en den allra finaste födelsedagspresent. Bland annat såg vi den här lilla ungen på baara ett par meters håll - helt ljuvlig och ännu inte jätterädd för oss människor. Och eftersom man i parken vill ha vargar som beter sig så vilt som möjligt så kommer den snart att bli betydligt mer försiktig i sitt umgänge med det mänskliga släktet. och det gör den banne mig rätt i!
Nu skjuter man vargar i Sverige - licensjakt kallas det så fint; 27 vargar skjutna första dagen, kvoten är alltsår edan nådd. Det är helt absurt. Hur kan någon, jägare eller lagstiftare - bestämma och sedan utföra något så horribelt som att decimera vår ytterst lilla stam av dessa enstående djur! Skjuta djur som inte gjort något annat fel än att försöka få i sig det byte som människor räknar som sitt. Männsikor är det högfärdigaste, mest egoistiska rovdjur som finns!
Nu ska Naturskyddsföreningen antagligen anmäla regeringen till EU-kommissionen; det är faktiskt förbjudet att skjuta rödlistade djur! Håller tummarna för att det här var första och sista licensjakten på varg, någonsin. Och att man inte heller försöker sig på våra lodjur...
Den här regeringen - bort med den i september. Det är inte bara sjuka människor som far illa under deras styre - nu är det djuren också. Se bara hur det gick med djurskyddet när det fördes över till Jordbruksverket!
I ilska och sorg, denna den 3 januari 2010.