En dag i sorgens och vredens tecken

Det är obegripligt att en stat som kallar sig demokrati kan förnedra sig att sjunka så lågt som Israel nu gjort i och med attacken på båtkonvojen i Ship to Gaza. Att döda och skada människor som kommer med mat och mediciner till ett folk i nöd, människor som inte har någonting alls - det väcker förstämning och vrede. Kan man våga hoppas på att den avsky som nu hela världen gemensamt och tydligt visar äntligen sätta sådan press på israelerna att man tvingas bryta blockaden?

Emilys nya liv och Det allra bästa ute nu!

Nu finns Emilys nya liv att köpa, t ex direkt från förlagets egen webshop.

Där kan man också hitta Det allra bästa.

Här alltså!

http://www.berghsopal.se/. Fraktfritt!

Emilys nya liv är den nionde delen i serien om Emily, hennes hästar och de andra djuren som nu finns runt omkring henne.

Den tionde och sista delen kommer i höst - Emily och Sheebas föl - den håller just nu på att få bilder!

Så här skrev Helene Ehriander i Sambindningshäftet 2010:11:

"Roligt är också att Emily i denna bok utvecklas till läsare och att Gull Åkerblom på ett lättfattligt och avspänt sätt, helt befriat från pekfingrar, lyfter diskussionen kring meningen med att läsa ---

Trots de få sidorna lyckas författaren med ett stilsäkert språk skapa spänning och förväntan då hon fördjupar flera av sidospåren. Personbeskrivningarna är nyanserade och känslor beskrivs klockrent och lyhört. De fåtaliga svartvita illustrationerna av Karin Södergren är känsliga och fångar relationer och stämningar och blir på detta sätt ett stöd för läsaren."

Nästan samtidigt kommer alltså också Det allra bästa, tolfte och sista boken i serien om Djurväktarna, med bilder av Leif E. Eriksson.

Så här skriver Lena Franzen i samma Sambindningshäfte:

"Det är en glad och positiv berättelse om barns kärlek till djur, om gott kamratskap och om förtroende mellan barn och vuxna, allt sådant som kan resultera i ett bra samtal efter avslutad läsning. De många illustrationerna följer texten väl; de ger samma positiva intryck som texten i berättelsen."

Yiipiih!

Roger Nilssons rörelse

i går såg vi en dokumentärfilm på TV2 som sände goda vibrationer genom hela kroppen, Roger Nilsson och hans rörelse, gjord av filmaren, ljudteknikern och fotografen Johans Lundborg. En film om mänsklig närhet och omtänksamhet. Skulle nästan vilja säga: kärlek, om det inte lät så förmätet.
Roger Nilsson kör en varubuss med mat ut till de människor som envisas med attt bo kvar ute på landsbygden trots att allting numera är nerlagt i deras närhet, affärerna, posten, biblioteksfilailerna... De kan ofta inte ta sig in till närmaste tätort för att handla - då kommer Roger Nilsson med sin buss. Han känner alla, och alla känner honom. Han bemöter sina kunder - ibland väldigt glömska med ålderns rätt - med stor förståelse och ömhet.
Om man inte ens kan ta sig till bussen - då bär han in varorna till dem.
Det var hans pappa som startade bussen en gång i tiden. Nu hjälper han sonen, 75 år gammal.

Den gamla bussen rostar sönder och får körförbud - den nya är ännu inite klar att tas i bruk. Det blir en nervös tid innan den står klar, större och bekvämare med plats för ännu fler varor, och för samtal och närhet.
De flesta matbussägare fortsätter sin verksamhet tills bussen inte längre håller - då slutar de. Så icke Roger Nilsson. Bussen är inte bara hans jobb, det är ett förhållningssätt till livet.
I dessa tider när det verkar vara girighet maktlystnad och bekvämlighet som är den främsta drivkraften, då fortsätter Roger Nilsson att köra sin buss till de gamla och maktlösa, dvs de som vanligen inte kommer till tals, de som inte syns i medierna. Och då filmar Johan Lundborg honom och hans buss.
Det är en film som faktiskt ger hopp om mänskligheten. Den går i repris, den finns på svtplay.Missa den inte!

Sista författarbesöket

Liljeborgsskolan i Trelleborg blev den skola där min "avskedsföreställning" ägde rum - för nu har jag bestämt mig: inga mer skolbesök. Jag har sagt det förut, nu är det definitivt.
För första gången på många, många år blev jag plötsligt nervös. Jag skulle möta åttor och nior vilket jag under de här sjutton åren nästan aldrig förut gjort. Jag förberedde mig som om det var min första klass trots att jag insåg att jag var löjlig. Men det hjälpte inte..Fyra klasser med kritiska tonåringar - tänk om den allra sista gången skulle bli ett fiasko - som avslöjade mig som en bluff! - om det var det som skulle stanna kvar i minnet!- när de här åren i övrigt har varit så givande: spännande, irriterande, lärorikt, nedslående, uppiggande i en salig och osamlig blandning. Svensk skola är verkligen inte en enhetlig institution - här finns både det bästa och det sämsta när det gäller synen på barn och lärande.
Framför allt har mötena med ca femtontusen barn och unga varit helt nödvändiga för mitt skrivande. Utan deras frågor och nyfikenhet skulle jag ha skrivit i ett vakuum - nu har jag istället haft med mig dem allihop in i arbetsrummet, de har funnits med i vartenda nedslag på tangentbordet.
Och nu skulle jag alltså iväg på den allra sista träffen. Det som varit en självklarhet verkade med ens som helt överstigande min förmåga. Min gode vän, vikarierande lärare på skolan, som skulle åka med mig och visa mig tillrätta - han hade dessutom blivit sjuk
Jag vaknade klockan fem, körde hemifrån vid sju efter att ha sovit uselt. Sur på mig själv: varför hade jag sagt ja? Men efter ett par kilometer kunde jag lyfta blicken från körbanan och se mig omkring - vilken vacker morgon, och varmt verkade det bli efter helgens trista kyla. Rapsfältens gula färg, fruktträdens blommor, korna och deras kalvar, fåren , hästarna - allt åkte rakt in i hjärnan och fick den att piggna till.
Ju längre västerut jag körde - längs den enastående kustvägen - desto grönare blev det, och mitt humör steg. Det här skulle förstås bli roligt! Som vanligt.
Jag mötte en lärare på parkeringsplatsen och hon visade mig till ett av arbetslagens arbetsrum för att sedan försvinna - vi skulle träffas senare, hon och jag. Där jag blev sittande en stund tillsammans med tre moltysta lärare som nog förberedde sina lektioner.
Solen utanför fönstren fick värmen att stiga, jag gick ut i korridoren, tänkte att jag skulle se mig om lite, insupa atmosfären. Min erfarenhet är nämligen att jag ofta kan känna hur skolbesöken kommer att avlöpa bara genom att se mig om på skolgården, trapporna, korridorerna. Lyssna på samtal, skratt, bråk.
Och nu kom mina onda aningar tillbaka med full kraft.
Den korridor som jag vandrade omkring i var tyst, mörk - de enda färgerna var grått, svart. lite vitt. Inga bilder på väggarna. Toaletterna ur funktion. Enstaka elever kom någonstans ifrån, och försvann in i en lika lång och grå korridor. Avlägsna röster. Låsta dörrar, nyckelknippor.
Hade jag hamnat i en Kafka-skola?
En städerska en bit bort. En och annan lärare svepte förbi. Ingen tog någon notis om mig. Klockan gick.
Så dök en ung lärare upp med andan i halsen - ett snuvigt barn, sent till dagis - men nu skulle vi till hennes klass. "Så roligt det ska bli!" sa hon och jag kände att hon menade det.
Och den här gången hade jag haft rejält fel, min magkänsla hade visat helt åt skogen.
För i samma stund som jag klev in i det första klassrummet så byttes den grå förstämningen från korridorerna ut mot vänliga, mysiga unga människor, och intresserade lärare (även om de också nog hade haft sitt tvivel om att jag skulle passa deras elever - mina böcker var ju för yngre?)
Men de hade inte behövt oroa sig - och inte jag heller.
De här ca 75 barnen gjorde mitt sista skolbesök någonsin till en fest. Så kloka funderingar, så många frågor, uppriktighe och så många öppna ögon som riktades mot mig i ärligt intresse. Den sista klassen - en av de mest inspirerande jag någonsin träffat! Det var - nästan - att jag ombestämde mig :
"Varför ska jag sluta med det här?!"
Jag åkte hem med lätt hjärta - och med lite sorg nerpackad i den väl använda bokväskan. Nu är det verkligen slut! Och den allra, allra sista klassen - den gav mig liksom ett kvitto på att det jag gjort har varit viktigt. Tack snälla!
(Vilket förtås inte betyder att Liljeborgsskolan i Trellborg gott kunde kosta på sina korridorer lite färg och en och annan bild, gärna målade av eleverna själva ... De stängda toaletterna berodde på en läcka i avloppssystemet, förmodligen sedan länge tätad.)

Peter Straub och hans gengångare

Läste i Stephen Kings bok Danse macabre (franska för Dödsdansen) om skräckberättelsernas historia att han håller Gengångare (Ghost Story) (1981) av Peter Straub som en av det allra bästa någonsin i genren. Eftersom jag just nu temaläser om spöken, skräck och diverse annat övernaturligt, ser True Blood och Merlin på teve, och har den japanska filmen Om en blek och nystisk måne efter regnet liggande på vänt - så började jag leta efter Straub på nätet, och hittade den till sist i ett antikvariat i Uppsala. Häromdagen ramlade den så ner i brevlådan, och nu har jag läst den.
Inte blev jag det minsta besviken. Det är en ruggigt bra berättelse, en skickligt komponerad kuslighet - med ett ovanligt persongalleri,ett gäng män i 70-årsåldern, som man snart börjar tycka om och vill väl. Men vad hjälper det när de onda varelserna, rejält stinkande och hofulla, är dem i spåren för gamla oförrätter - genom årtusendena vandrande varelseskiftare, som varulvar eller som Sam i True Blodd, eller Freja i de nordiska myterna, hon som flyger iväg i sin falkhamn...

På något sätt, inser jag medan jag läser, är dessa ombytliga skepnader, den allra värsta sorten. Jag menar: ett spöke är ett spöke, ett monster ett monster, en vampyr är bara en vampyr (oftast...), men en hamnskiftare är totalt opålitlig. Det är det allra grymmaste, att man aldrig kan vara säker, att aldrig känna sig trygg, att inte veta om det som står framför en är en älskad flickvän eller fasan personifierad. Varken som läsare eller som huvudperson i boken kan man gissa sig till sanningen.
Jag håller med S King - och varför skulle han ha fel, han vet ju hur man gör! - det här är absolut en av de bästa böcker jag läst i den här genren.

Hästpojken

Såg en fin liten film på teve i går: Hästpojken, om en autistisk pojke och hans föräldrar som aldrig ger upp kampen om att nå in till sin sons mystiska inre. Ingenting av de traditionella metoderna hjälper (experterna var ense om en enda sak: man vet inte vad autism beror på) - hans medicinskåp är osannolikt - man ryser av alla gifter som finns där - ordet försökskanin dyker upp i ens tanke. Men när det så visar sig att grannens gamla och trygga märr är den enda varelse han finner ro och lugn hos - så bestämmer föräldrana sig för för att ta med honom till Mongoliet, där de vilda hästarna finns, där de enastående hästmänniskorna finns, och inte minst: deras schamaner. Kanske skulle de kunna hela honom, kanske kan de få vara med om ett mirakel?
Resan blir inte precis en nöjestripp, strapatsrik är bara förnamnet och med bakslag på bakslag vad gäller sonens hälsotillstånd.
De börjar tvivla på sina uppsåt - framför allt är det pappan som funderar på om det är för sonen eller före sig själv som han velat ge sig ut på det här äventyret. Det är han som drivit på, trots mammans misstro mot att en mongolisk schaman skulle kunna hjälpa och hela sonen.
Sorgligt är det, periodvis lika tungt och obegripligt som jordens innandöme - men hela tiden skimrar bilderna av kärleksfullhet och ärlighet. Som när pappan säger:
"Det är Rowans autism som gjort mig till en bra pappa - han har tvingat mig att alltid se till hans behov i första hand".
(Som föräldrar alltid borde göra, men som vi så lätt glömmer bort.)
De sista bilderna är osannolikt hoppfulla - pojken leker med andra barn, han kan gå på toaletten, och han klarar att rida ensam, barbacka på sin häst, bredvid sin lyckliga pappa.
Vilket sammantaget innebär en stor frihet för Rowan som nog ingen trodde skulle vara möjlig.
Föräldrarna har nu öppnat en skola för autistiska barn där hästar är en självklar del i behandlingen.

Elegant och kuslig spökhistoria

Nu har jag läst den, Audrey Niffeneggers nya roman, övers till svenska av Carla Wiberg.: Själens osaliga längtan.

Jag har väntat på att få öppna den ända sedan jag läste hennes Tidsresenärens hustru. Risken med en sådan förväntan är förstås att man kan bli besviken - jag öppnade boken nästan lite ängsligt: kan hon göra det igen - överraska, förvåna?

Och det kan hon.

Boken är en sofistikerad spökhistoria och som sådan ska man förstås inte säga ett ord om vad den handlar om eller hur det slutar. Så det är bara att tro mig på mitt ord: Audrey Niffenegger kan konsten att använda begreppet What if...! På svenska alltså: Tänk om...!

Tänk om det är så här istället! Tänk om man kan överlista döden! Tänk om kärleken är starkare? Tänk om vålnader skulle kunna bete sig på det här sättet! Tänk om de måste öva sig att bli ett fullvärdigt spöke, skaffa sig mer krafter, fundera ut hur man ska göra för att kunna kommunicera med de kvarvarande, levande - när man är liten, nästan nyfödd, osynlig, kraftlös?

Boken utspelar sig delvis på Highgates kyrkogård i London, där Niffenegger ibland arbetar som kyrkogårdsguide. Och där sådana storheter som Karl Marx och paret Rossetti ligger begrvda.

I Neil Gaimans bok Kyrkogårdsboken tackar författaren Audrey Niffenegger för att hon visade honom runt bland de "murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogåden."

Två dagar tog den att läsa - inte en enda sekund hade jag tråkigt, men blev ibland både lite äcklad, lite skrämd, och väldigt sorgsen. Och häpen - hur kan man skriva en bok om spöken så att man faktiskt - nästan - tror på dem, tror på att de skulle kunna vara möjliga!

Skicklig är hon, Niffenegger.

.

.

Skriva och/eller läsa

Jag vet inte vad man kan skulle kunna kalla vädret i dag - något som inträffar sent i november, kanske? Med undantag då av blommorna i rabatterna och de stora knopparna på kastanjen, mitt vårdträd.. Skrivarväder? Läsarväder?
Jag tänker på min goda skrivarvän Britt Engdal - som just nu sitter fast på Kreta p g a genralstrejken i Grekland - fast idag flyger man kanske igen?
Hon frågade en gång för flera år sedan:
"Om du fick välja mellan att skriva och läsa, vilket skulle du välja?"
Jag svarade utan att tveka: "Skriva förstås!"
Jag har slutat på biblioteket för att skriva på nästan heltid. Som jag gladde mig! Dessutom hade jag sluppit loss från kravläsandet - dvs att hålla mig á jour med det nytutkomna, med böcker som passade lässvaga, storläsarna, faktasökarna ... Mitt nattduksbord hade länge varit överfullt med olästa böcker som jag MÅSTE läsa. Och helst snabbt.
Det var likadant med böckerna jag fick från Btj för att ge ett omdöme om. Fantastiska böcker. Böcker som jag förmodligen aldrig skulle ha läst annars. Men dock ett arbete
Svaret på Britts fråga - vilken i och för sig innebar ett omöjligt val - var alltså lätt:
Jag var helt enkelt glad över att slippa läsa böcker!
Naturligtvis valde jag skrivandet.
Britt själv valde böckerna, de som andra hade skrivit.
Sedan några år har lustläsandet återkommit. Och just idag, denna novembermaj, om jag fick samma fråga, skulle jag med eftertryck säga; "Att läsa!"
Jag har lagt påhittsskrivandet på is ett tag framöver. Istället läser jag med besatthetens blick. Jag tittar varje morgon på magneten på kylskåpsdörren där det står:
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."
Cicero.
Jag läser orden, mediterar lite över dem och inser att de blivit en del av mig. Kanske hjärnan har utvecklat ett nytt litet centrum? Känns inte som en omöjlighet.
I dag ska det ligga ett bokpaket i brevlådan: Audrey Niffeneggers nya: Själens obotliga längtan.
Knappt att jag kan vänta. Jag ska om en stund köra till biblioteket för att hämta en reserverad bok: Neil Gaimans bilderbok The Wolves in the Wall. Ej översatt till svenska, beställd från Hässleholms bibliotek.
Men i sommarrummet, i hammocken, kommer jag inte att kunna läsa dem. Det regnar, blåser och termometern visar 4 grader. Det blir elden i kaminen istället, som får ledsaga mig in i böckernas enastående världar.
Tänk att de finns! Tänk att någon lägger ner år av sin tid för att skriva något som sedan lägger sig runt just min själ som lavendelbalsam!