Skomsvold, Kjerstin Annesdatter

I torsdags frågade bibliotekarien på bokbussen mig om jag hade läst "Ju fortare jag går, desto mindre är jag"? Det hade jag inte. "Den står där" sa hon och pekade. Jag greppade en tunn, rätt oansenlig bok, intryckt mellan två mastodonttjocka romaner. På framsidan en syltburk. Uppe till höger stod det
"Vinnare av norskt debutantpris 2009". Utgiven på Gilla förlag 2010. 
Författaren är ung, född 1979. Jag tar med mig den hem och börjar läsa, nästan som av plikt. Och sedan vänder jag sidorna allt fortare och läser tills den är slut några timmar senare.
Hur är det möjligt? tänker jag gång på gång. Hur kan en ung människa skriva så inträngande om en äldre kvinna, med social fobi, för att inte säga ångest. Som nästan aldrig går utanför lägenheten. Nästan bara för att gå till butiken och köpa en burk sylt som hon sedan inte kan öppna. Som inte vågar prata med någon mer än sin man. Som tänker på döden hela tiden, om hur den kommer att bli. Och hur hon ska få ordning på sitt liv fram tills dess.
Det är så sorgligt och så rörande.Och det är så roligt!
På ett språk som är ett med berättelsen, med en ömhet i orden föräras oss läsare en knivskarp analys av ett ansenligt liv som plötsligt blir synligt, och viktigt.
En bok som är något alldeles, alldeles extra. Dessutom en debutbok. Obegripligt och underbart.

Hjärnskakning

En isfläck, ett fall, en smäll, en omskakad hjärna. Aj, vad det gjorde ont!
Och sedan: minnesluckor - hur kom jag hem? Ledde min man mig? Det minns jag inte. Hjälpte han mig sedan av med ytterkläderna - det minns jag inte heller. Sjukvårdsupplysningen sa: Till sjukhuset! Ambulansen kom, det var inte så kul, skakigt och stökigt. Men vänliga sjuksköterskor. Sedan röntgen: inget trasigt. Men ont, förvirrad, yr, illamående. Ska inte läsa, inte se på teve. Lyssnar på radion, bra program, nya som gamla. Men har tråkigt. Så snabbt det går, så fånigt att inte trä broddar på skorna! De ligger ju i byrålådan, redo för användning. Lättja? Eller en vidskeplig tro på att inget sådant kan hända mig? Antagligen en kombination. Blivit klokare - hoppas det! 

En bokbuss nära mig

Varje torsdag kommer bokbussen till Kåseberga. Jag ger mig iväg, tvärsöver fältet utanför vårt hus, och efter några minuter är jag där. Jag kan inte sluta förundra mig över att den står där, svagt muttrande i mörkret, väntande på mig och min läshunger. Jag lämnar mina böcker och hämtar nya, antingen ett fynd från hyllan, eller något jag reserverat från huvudbiblioteket inne i Ystad. Nu på torsdag ska jag hämta Ferdinand von Schirachs Brott och Skuld, och lämna Fred Vargas Okänd kontinent, Kristina Ohlssons Glasbarn och Carolina Fredrikssons Flod. Alla tre, var och en på sitt sätt, har givit mig stor läsglädje. Hurra för bokbussen!