Gull Åkerbloms blogg

Stefan Castas gröna tråd

2010-10-17T04:21:00.000-07:00

På Kulturen i Lund visas just nu och t o m 9 januari 2011 en utställning som fått namnet Stefan Castas gröna tråd. Den består av citat ur flera av Stefans fakta - och bilderböcker och bredvid texten de enastående illustrationer som hör till - av Anna Bengtsson, Staffan Gnosspelius, Maj Fagerberg, Staffan Ullström, Mimmi Tollerup, Sara Lundberg och Bo Mossberg.

Vi som var där på vernissagen fick höra Stefan berätta om hur han väljer illustratörer (han låter inte något så viktigt skötas av förlaget...), hur de sedan omsorgsfullt samarbetar. Han berättade också om hur han själv arbetar med sin text, hur noga han väljer sina ord. Därför tar det lång tid, sa han. Han liknade sitt arbetssätt vid en humlas sökande. Bra liknelse tycker jag som älskar hans och Maj Fagerbergs bok Humlans blomsterbok. Nu ska det komma en ny humlebok av de två konstnärerna: Humlans herbariebok - nästa år eller möjligen 2011.

Om man har vägarna förbi Lund den närmasta tiden: missa inte den här utställningen - fullmatad med skönhet, omtanke, kärlek. Glad blir man, och tankfull, på ett omtumlande vis.

ABSURDITETER

2010-10-10T04:20:00.000-07:00

Min goda skrivarvän Kerstin Svea Dahlen har givit ut en samling noveller, Absurditeter, på http://www.egenutgivare.se/. Det är noveller som sannerligen är annorlunda - absurda, roliga, svindlande. Och rätt otäcka, en del av dem. Flera har handlingen förlagd till havet, eller är det möjligen rymden? Framtiden? Jag läste och rös, och log lite, och häpnade, över fantasin, över magin. Kanske är jag extra känslig - jag blev bokstavligen yr i huvudet. Jag var tvungen att sätta mig upp och fortsätta läsa sittande - som om jag åkte karusell i hög fart.
Det är förstås språket - så enkelt och ändå fullt med dubbeltydigheter, overkligheter och lekfullheter. Det är också miljöerna - som drömmar, som hallucinationer, som poetiska kullerbyttor. Det är skämten som ställer kända mytologier på huvudet.
Och personerna - de finns nära, de tänker och handlar i sin egen logik - men ändå är de onåbara för förnuftet. Kanske är det just det som gör mig yr.
Att läsa Absuditeter är att ge sig ut på en upptäcktsresa på egen risk. Möjligen ska man kanske ge sig ut på en åktur åt gången.
Ta den risken!

RYGGSKOTT

2010-10-07T06:49:00.000-07:00

I förrgår fick jag den stora äran att vara med yngsta barnbarnet under en av hennes första dagar på nya dagiset. Det var riktigt roligt trots att jag inte är och aldrig har varit en särskilt lekfull person. Det var små barn och större barn i en omtumlande och glad blandning, med olika rum för olika aktiviteter som man själv kunde uppsöka när andan föll på. Gott om personal. Genomtänkt policy. Det var till och med så att jag fick en idé: om jag skulle skriva något för de allra minsta?
Nu blir det naturligtvis inte så, men att bara tanken uppstod är bevis nog för att den här förskolan, Tofta förskola i Sjöbo kommun, var en plats med goda vibrationer både i väggar, mellan personalen och i barngrupperna.

Dotterdottern kan ännu inte gå. Hon har uppfunnet ett eget sätt att krypa: ett ben böjt under sig, det andra riktat framåt. På det sättet har hon armarna fria och hon tar sig fram med en fullständigt häpnadsväckande fart. Mycket fortare än de små kompisarna som tultar fram på två ben, långsamt och instabilt.
Detta betydde att jag var tvungen att lyfta och bära omkring henne vid ett flertal tillfällen, bla annat vid lekar utomhus i det oktoberfuktiga gräset. Och hon är rätt tung - har matlust som en vuxen man. Med vinterkläder och stövlar blev hon ännu tyngre.
Det slutade med ryggskott, jag hade förstås fel lyftteknik. På väg hem i bilen började det kännas, det blev värre under kvällen, riktigt ont under natten. Under gårdagen lite bättre och nu - helst vill jag inte ens prata om det - jag som skulle gjort så mycket!
Jag har en kudde mot det onda, uppvärmd i micron, fastbunden med kardborrband runt midjan och fylld med lavendelblommor. Minns inte var jag köpte den - har knappt använt den förut. Den har en lugnande effekt både på kroppen - värmen - och själen - doften.

Grönsiskorna drar förbi i stora flockar, en kungsfågel hoppade nyss omkring i körsbärsträdet, rödhakarnas röda bröst fladdrar till i häcken Men jag ser på dem bara genom fönstret. Att böja mig ner och dra på mig stövlarna - nej tack.

Och Vargas Llosa som fick Nobelpriset i litteratur - honom har jag inte heller läst.
Jag känner lust att citera Jolo som en gång några år innan han dog, alldeles för tidigt, berättade att han kunde gripas av sorg vid tanken på alla böcker han aldrig skulle honna läsa innan det var slut.
Nu är jag där. Inte ens de böcker som finns i mina egna bokhyllor kommer jag att hinna läsa.

I dag läser jag Konsten att teckna av Barrington Barber. Försöker följa hans övningar, cirklar, kuber, skuggor; någon grönsiska pilande genom luftlagren hinner jag aldrig lära mig fånga med pennan. Men kanske mina cirklar kan bli perfekta om jag övar tålmodigt?

OKTOBER

2010-10-02T05:29:00.000-07:00

Jag har en liten sondotter - hon har nyss börjat skolan. Hennes tredjenamn är Oktober eftersom hon är född i den här magiska månaden. Egentligen skulle hon förstås ha ett namnsdagskort i brevlådan alla trettioen dagarna. Hon ska åtminstone få ett, med motiv av Maj Fagerberg: äpplen, nypon, kaprifol, hagtornsbär, småskruttiga löv. Oktober exakt så som det ser ut i vår lilla trädgård.

Samma lilla tjej hittade för ett tag sedan på gatan en övergiven - eller tappad och saknad? - grå, sliten nalle. Nu stickar jag framför teven en tomtedräkt till denne Putte i mjukaste mjuka garn. Ben 11 cm, armar 5, runt magen 34 cm.
Varför är det så spännande med det lilla? Dockskåpen med små små böcker i eleganta bokskåp, höjd va åtta cm? Mary Nortons lånarböcker? Astrid Lindgrens novell Ingen rövare finns i skogen! Älvor? Tomtar - ja de små ursprungliga, grå och ilskna, alltså...
Ja, inte vet jag varför, bara att.

I ugnen står det en mandelkaka med päron och lingon. På spisen doftar en grönskassoppa. I hallen piper hundarna: dags för eftermiddagspromenaden.

I kväll From Larke Rise to Candleford, och nalledräkt.
Därefter: tredje delen av Julia Sandströms fantasyseri Nyckelväktarna - som hon kan skriva den tösen, nitton år, snart tjugo!

VEDEN HAR KOMMIT!

2010-09-29T13:40:00.000-07:00

När vi skulle ut med hundarna i kväll stod det en kubikmeter ved utanför porten - vår vedleverantör hade alltså varit här med sin stora, gula traktor. Det är en av de saker som jag tycker så mycket om med att bo så här - närheten till det viktiga. Man kan tro att det är städerna som tillhandahåller servicen. Fel, fel, fel - som Brasse en gång så träffande uttryckte det. Stig, han heter så, bara satte ner den där och körde kanske iväg till någon annan längre bort på gatan - för han visste ju att betalt skulle han få, så småningom.

I många av mina böcker finns det kaminer och öppna spisar. Men det är först nu som jag har en i mitt eget hus. Jag vet precis var min längtan kommer ifrån - min mosters torp vid en sjö i Östergötland där jag som liten tillbringade många somrar. Där brann ved som huggits i skogen i en järnspis i köket, en öppen spis i det största rummet och en liten järnkamin i sovrummet. Jag satt där och stirrade in i lågorna. Jag kunde aldrig få nog. Jag somnade till lågornas fladder i springorna i kaminen - de följde mig in i drömmen och hamnade så småningom i mina berättelser.
Ibland kan man faktiskt svara på frågan: Var kommer dina idéer ifrån?

LITEN FLICKA PÅ BESÖK

2010-09-25T00:28:00.000-07:00

Vi har minsta barnbarnet på besök, Mimmi 14 månader. Då hinns det inte med mycket annat - och varför skulle det? Att följa en liten ny människa på upptäcktsfärd genom livet är att få ögonen rentvättade. Man brukar säga att man lär sig SE när man lär sig teckna och måla. Kanske kan man säga att man lär sin INSE när man skriver. Men när man har en 14 månaders, nyfiken flicka på besök lär man sig både se och inse - se sin vardag med helt rena ögon, och inse att tiden går fortare än man en gång trodde vara möjligt. Det gäller att var här och nu och fånga den, tiden. Att man sedan glömmer nästan lika fort igen gör inget - detta är en stund av helighet och den finns kvar som en skimrande doft, för alltid: vi hör ihop, hon och jag.. Visst är det ett mirakel?

BOKMÄSSAN 2010

2010-09-23T03:23:00.000-07:00

I dag startar den, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg - denna gigantiska marknadsplats för bokälskare. Ett måste, sägs det. Men jag är inte där. Jag saknar - men mest känner jag en stor lättnad. Phiip Pullman skulle jag väldigt gärna ha velat se och lyssna på. Men trängseln och ropen och mängden av böcker som är så bra - eller mindre bra - har de senaste åren fått mig att åka därifrån med en känsla av att det är llika bra att sluta med skrivandet. Allt är redan skrivet, allt finns redan, alla samtal är förda, orden har tappat sin kraft. Bokmässan som depressionsframkallare.

Istället ska jag i dag lära mig teckna och måla, hämta ett halvt lamm på Konsum i Veberöd (som Stefan Casta så kärleksfullt fött upp (jag ska tillaga det och äta det med samma vördnad), och fortsätta att klippa häckarna och fruktträden, och läsa de böcker som redan finns.

HÖSTÖPPET

2010-09-22T01:25:00.000-07:00

En sommar att ta farväl av, en höst att hälsa välkommen med öppen famn. En ny bok att också välkomna: den tionde och sista Emily - Emily och Sheebas föl med utsökta bilder av Karin Södergren.

Lusten att skriva har kommit tillbaka i och med att svalkan nu dansar vals i min trädgård - och ibland stormsliter i hammock och bokharbinda - medan ringblommorna och den kinesiska kärleksörten glöder. Jag är en höstmänniska. Jag plockar kastanjer och bokollon, knipsar av bär från hagtornsträdet och nyponbuskarna och lägger i skålar och runt ljusstakar - och stoppar de saftiga victoriaplommonen i munnen med en njutning som känns ända ner i tårna.

Jag sitter i uterummet och läser fantasyförfattare till boken jag håller på med - den ena bättre än den andra och sänker då och då boken för att titta ut mot backen och poppelallén där nu en flock får går och betar av det allra sista gröna. Hästarna har fått komma hem till stallet - jag saknar dem - hästar är det vackraste som finns! Men får duger en bra bit de också...

Jag måste framåt eftermiddagen när solen försvinner från den sidan huset tända elementet bakom ryggen. Tillsammans med en sjal om nacken och tofflor på fötterna i ren ocn ny ull förvandlas sommarummet till ett höstkrypin.

Något att inte njuta av : ett nytt politiskt läge. Hur det än går i den slutliga mandatfördelningen så har ett främlings- och kulturfientligt parti öppnat dörren till Sveriges riksdag. Men istället för att bli sorgsen och arg och förtvivlad kanske man ändå ska säga som en SD-anhängare uttryckte det på facebook: "nu kommer de att skakas om" Kanske har han rätt - fast fel? Det är kanske detta som behövs, en omskakning av hjärncellerna, en nytändning av idéer och fantasi hos de s k etablerade? Kan man hoppas på det, möjligen?

Sommarhälsning

2010-06-21T06:02:00.000-07:00

Jag måste lämna in datorn för översyn - eftersom den hänger sig alldeles för ofta - så antagligen är det här det sista före månadsskiftet.

Mocci, vår lille Powder Puff (fast mest liknar han ett lamm), njuter av blommor och kryddor. Jag fångade honom med kameran från fåtöljen under kastanjen, dvs mitt nyfixade utearbetsrum.

Där har jag idag börjat skriva ner tankar om de fantasyförfattare vars böcker som jag just nu slukar, på den gamla, gamla bärbara, en IBM Think Pad. Plockade fram den ur garderoben för att skicka med den till sopstationen i förra veckan. Ångrade mig. Och se, den fungerar alldeles utmärkt.

Den är inte uppkopplad mot nätet så jag kan inte lockas att ge mig ut i rymden. Kanske fortsätter jag att skriva på den när jag återupptar författandet? Nästan som att skriva på en skrvmaskin är det - långsammare går det, väcker helt andra idéer.

Så en trevlig midsommar och fin sommar önskar jag er.

2010-06-20

2010-06-20T02:20:00.000-07:00

Idag - jag misstänker att varenda tidning har en bröllopsbilaga. Men sedan är det SLUT! Och - som Anette Kullenberg i DN så träffsäkert påpekade - det blir inga fler sådana här galenskaper - för bernadottarna bli gamla. Kronpinsessan blir inte drottning förrän hon är sextio, och sedan lever hon i trettio år till - och då är kungadömet bortröstat. JA!

Juni - jordgubbarnas, syrenernas och den goda litteraturens tid

2010-06-04T05:59:00.001-07:00

På väg in till Ystad idag såg jag att skylten hade kommit upp: JORDGUBBAR!
På parkeringsplatsen mellan Nybrostrand och Ystad säljer man i alla fall Skånes godaste gubbar.
Två liter blev det. På radion sa man häromdagen att i år skulle jordgubbarna skulle bli små och dyra - och billiga var de väl inte - men så STORA! Och så GODA. Redan i bilen stoppade jag en i munnen. Sommarens speciella smaklökar fick en kick och vaknade till liv.
Och hemma i trädgården blommar syrenerna runt hammocken där jag sitter och läser.
Just nu - och nästan lite i smyg eftersom jag ju egentligen ska läsa fantasy- och skräck till mina författarporträtt - är det Kristoffer Leandoers Mask - Litteraturen som gömställe som jag njuter av till den där alldeles speciella, lila doften från häcken.
Mask handlar om pseudonymer - inte visste jag att det finns så många olika sätt att handskas med det begreppet! Hur man gömmer sig, och varför. Vilka knep man använder och hur man trots allt helst vill bli avslöjad!
Vad BRA han är, Kristoffer! Vad många nya tankar han delar med sig av, vilka finurligheter, vilken vild beläsenhet!
Jag läser den som en bladvändarthriller - ska senare återkomma och lusläsa.
Ojojoj.

En dag i sorgens och vredens tecken

2010-05-31T08:46:00.000-07:00

Det är obegripligt att en stat som kallar sig demokrati kan förnedra sig att sjunka så lågt som Israel nu gjort i och med attacken på båtkonvojen i Ship to Gaza. Att döda och skada människor som kommer med mat och mediciner till ett folk i nöd, människor som inte har någonting alls - det väcker förstämning och vrede. Kan man våga hoppas på att den avsky som nu hela världen gemensamt och tydligt visar äntligen sätta sådan press på israelerna att man tvingas bryta blockaden?

Emilys nya liv och Det allra bästa ute nu!

2010-05-25T04:07:00.000-07:00

Nu finns Emilys nya liv att köpa, t ex direkt från förlagets egen webshop.

Där kan man också hitta Det allra bästa.

Här alltså!

http://www.berghsopal.se/. Fraktfritt!

Emilys nya liv är den nionde delen i serien om Emily, hennes hästar och de andra djuren som nu finns runt omkring henne.

Den tionde och sista delen kommer i höst - Emily och Sheebas föl - den håller just nu på att få bilder!

Så här skrev Helene Ehriander i Sambindningshäftet 2010:11:

"Roligt är också att Emily i denna bok utvecklas till läsare och att Gull Åkerblom på ett lättfattligt och avspänt sätt, helt befriat från pekfingrar, lyfter diskussionen kring meningen med att läsa ---

Trots de få sidorna lyckas författaren med ett stilsäkert språk skapa spänning och förväntan då hon fördjupar flera av sidospåren. Personbeskrivningarna är nyanserade och känslor beskrivs klockrent och lyhört. De fåtaliga svartvita illustrationerna av Karin Södergren är känsliga och fångar relationer och stämningar och blir på detta sätt ett stöd för läsaren."

Nästan samtidigt kommer alltså också Det allra bästa, tolfte och sista boken i serien om Djurväktarna, med bilder av Leif E. Eriksson.

Så här skriver Lena Franzen i samma Sambindningshäfte:

"Det är en glad och positiv berättelse om barns kärlek till djur, om gott kamratskap och om förtroende mellan barn och vuxna, allt sådant som kan resultera i ett bra samtal efter avslutad läsning. De många illustrationerna följer texten väl; de ger samma positiva intryck som texten i berättelsen."

Yiipiih!

Roger Nilssons rörelse

2010-05-24T02:08:00.000-07:00

i går såg vi en dokumentärfilm på TV2 som sände goda vibrationer genom hela kroppen, Roger Nilsson och hans rörelse, gjord av filmaren, ljudteknikern och fotografen Johans Lundborg. En film om mänsklig närhet och omtänksamhet. Skulle nästan vilja säga: kärlek, om det inte lät så förmätet.
Roger Nilsson kör en varubuss med mat ut till de människor som envisas med attt bo kvar ute på landsbygden trots att allting numera är nerlagt i deras närhet, affärerna, posten, biblioteksfilailerna... De kan ofta inte ta sig in till närmaste tätort för att handla - då kommer Roger Nilsson med sin buss. Han känner alla, och alla känner honom. Han bemöter sina kunder - ibland väldigt glömska med ålderns rätt - med stor förståelse och ömhet.
Om man inte ens kan ta sig till bussen - då bär han in varorna till dem.
Det var hans pappa som startade bussen en gång i tiden. Nu hjälper han sonen, 75 år gammal.

Den gamla bussen rostar sönder och får körförbud - den nya är ännu inite klar att tas i bruk. Det blir en nervös tid innan den står klar, större och bekvämare med plats för ännu fler varor, och för samtal och närhet.
De flesta matbussägare fortsätter sin verksamhet tills bussen inte längre håller - då slutar de. Så icke Roger Nilsson. Bussen är inte bara hans jobb, det är ett förhållningssätt till livet.
I dessa tider när det verkar vara girighet maktlystnad och bekvämlighet som är den främsta drivkraften, då fortsätter Roger Nilsson att köra sin buss till de gamla och maktlösa, dvs de som vanligen inte kommer till tals, de som inte syns i medierna. Och då filmar Johan Lundborg honom och hans buss.
Det är en film som faktiskt ger hopp om mänskligheten. Den går i repris, den finns på svtplay.Missa den inte!

Sista författarbesöket

2010-05-21T00:28:00.000-07:00

Liljeborgsskolan i Trelleborg blev den skola där min "avskedsföreställning" ägde rum - för nu har jag bestämt mig: inga mer skolbesök. Jag har sagt det förut, nu är det definitivt.
För första gången på många, många år blev jag plötsligt nervös. Jag skulle möta åttor och nior vilket jag under de här sjutton åren nästan aldrig förut gjort. Jag förberedde mig som om det var min första klass trots att jag insåg att jag var löjlig. Men det hjälpte inte..Fyra klasser med kritiska tonåringar - tänk om den allra sista gången skulle bli ett fiasko - som avslöjade mig som en bluff! - om det var det som skulle stanna kvar i minnet!- när de här åren i övrigt har varit så givande: spännande, irriterande, lärorikt, nedslående, uppiggande i en salig och osamlig blandning. Svensk skola är verkligen inte en enhetlig institution - här finns både det bästa och det sämsta när det gäller synen på barn och lärande.
Framför allt har mötena med ca femtontusen barn och unga varit helt nödvändiga för mitt skrivande. Utan deras frågor och nyfikenhet skulle jag ha skrivit i ett vakuum - nu har jag istället haft med mig dem allihop in i arbetsrummet, de har funnits med i vartenda nedslag på tangentbordet.
Och nu skulle jag alltså iväg på den allra sista träffen. Det som varit en självklarhet verkade med ens som helt överstigande min förmåga. Min gode vän, vikarierande lärare på skolan, som skulle åka med mig och visa mig tillrätta - han hade dessutom blivit sjuk
Jag vaknade klockan fem, körde hemifrån vid sju efter att ha sovit uselt. Sur på mig själv: varför hade jag sagt ja? Men efter ett par kilometer kunde jag lyfta blicken från körbanan och se mig omkring - vilken vacker morgon, och varmt verkade det bli efter helgens trista kyla. Rapsfältens gula färg, fruktträdens blommor, korna och deras kalvar, fåren , hästarna - allt åkte rakt in i hjärnan och fick den att piggna till.
Ju längre västerut jag körde - längs den enastående kustvägen - desto grönare blev det, och mitt humör steg. Det här skulle förstås bli roligt! Som vanligt.
Jag mötte en lärare på parkeringsplatsen och hon visade mig till ett av arbetslagens arbetsrum för att sedan försvinna - vi skulle träffas senare, hon och jag. Där jag blev sittande en stund tillsammans med tre moltysta lärare som nog förberedde sina lektioner.
Solen utanför fönstren fick värmen att stiga, jag gick ut i korridoren, tänkte att jag skulle se mig om lite, insupa atmosfären. Min erfarenhet är nämligen att jag ofta kan känna hur skolbesöken kommer att avlöpa bara genom att se mig om på skolgården, trapporna, korridorerna. Lyssna på samtal, skratt, bråk.
Och nu kom mina onda aningar tillbaka med full kraft.
Den korridor som jag vandrade omkring i var tyst, mörk - de enda färgerna var grått, svart. lite vitt. Inga bilder på väggarna. Toaletterna ur funktion. Enstaka elever kom någonstans ifrån, och försvann in i en lika lång och grå korridor. Avlägsna röster. Låsta dörrar, nyckelknippor.
Hade jag hamnat i en Kafka-skola?
En städerska en bit bort. En och annan lärare svepte förbi. Ingen tog någon notis om mig. Klockan gick.
Så dök en ung lärare upp med andan i halsen - ett snuvigt barn, sent till dagis - men nu skulle vi till hennes klass. "Så roligt det ska bli!" sa hon och jag kände att hon menade det.
Och den här gången hade jag haft rejält fel, min magkänsla hade visat helt åt skogen.
För i samma stund som jag klev in i det första klassrummet så byttes den grå förstämningen från korridorerna ut mot vänliga, mysiga unga människor, och intresserade lärare (även om de också nog hade haft sitt tvivel om att jag skulle passa deras elever - mina böcker var ju för yngre?)
Men de hade inte behövt oroa sig - och inte jag heller.
De här ca 75 barnen gjorde mitt sista skolbesök någonsin till en fest. Så kloka funderingar, så många frågor, uppriktighe och så många öppna ögon som riktades mot mig i ärligt intresse. Den sista klassen - en av de mest inspirerande jag någonsin träffat! Det var - nästan - att jag ombestämde mig :
"Varför ska jag sluta med det här?!"
Jag åkte hem med lätt hjärta - och med lite sorg nerpackad i den väl använda bokväskan. Nu är det verkligen slut! Och den allra, allra sista klassen - den gav mig liksom ett kvitto på att det jag gjort har varit viktigt. Tack snälla!
(Vilket förtås inte betyder att Liljeborgsskolan i Trellborg gott kunde kosta på sina korridorer lite färg och en och annan bild, gärna målade av eleverna själva ... De stängda toaletterna berodde på en läcka i avloppssystemet, förmodligen sedan länge tätad.)

Peter Straub och hans gengångare

2010-05-16T08:41:00.000-07:00

Läste i Stephen Kings bok Danse macabre (franska för Dödsdansen) om skräckberättelsernas historia att han håller Gengångare (Ghost Story) (1981) av Peter Straub som en av det allra bästa någonsin i genren. Eftersom jag just nu temaläser om spöken, skräck och diverse annat övernaturligt, ser True Blood och Merlin på teve, och har den japanska filmen Om en blek och nystisk måne efter regnet liggande på vänt - så började jag leta efter Straub på nätet, och hittade den till sist i ett antikvariat i Uppsala. Häromdagen ramlade den så ner i brevlådan, och nu har jag läst den.
Inte blev jag det minsta besviken. Det är en ruggigt bra berättelse, en skickligt komponerad kuslighet - med ett ovanligt persongalleri,ett gäng män i 70-årsåldern, som man snart börjar tycka om och vill väl. Men vad hjälper det när de onda varelserna, rejält stinkande och hofulla, är dem i spåren för gamla oförrätter - genom årtusendena vandrande varelseskiftare, som varulvar eller som Sam i True Blodd, eller Freja i de nordiska myterna, hon som flyger iväg i sin falkhamn...

På något sätt, inser jag medan jag läser, är dessa ombytliga skepnader, den allra värsta sorten. Jag menar: ett spöke är ett spöke, ett monster ett monster, en vampyr är bara en vampyr (oftast...), men en hamnskiftare är totalt opålitlig. Det är det allra grymmaste, att man aldrig kan vara säker, att aldrig känna sig trygg, att inte veta om det som står framför en är en älskad flickvän eller fasan personifierad. Varken som läsare eller som huvudperson i boken kan man gissa sig till sanningen.
Jag håller med S King - och varför skulle han ha fel, han vet ju hur man gör! - det här är absolut en av de bästa böcker jag läst i den här genren.

Hästpojken

2010-05-12T08:24:00.000-07:00

Såg en fin liten film på teve i går: Hästpojken, om en autistisk pojke och hans föräldrar som aldrig ger upp kampen om att nå in till sin sons mystiska inre. Ingenting av de traditionella metoderna hjälper (experterna var ense om en enda sak: man vet inte vad autism beror på) - hans medicinskåp är osannolikt - man ryser av alla gifter som finns där - ordet försökskanin dyker upp i ens tanke. Men när det så visar sig att grannens gamla och trygga märr är den enda varelse han finner ro och lugn hos - så bestämmer föräldrana sig för för att ta med honom till Mongoliet, där de vilda hästarna finns, där de enastående hästmänniskorna finns, och inte minst: deras schamaner. Kanske skulle de kunna hela honom, kanske kan de få vara med om ett mirakel?
Resan blir inte precis en nöjestripp, strapatsrik är bara förnamnet och med bakslag på bakslag vad gäller sonens hälsotillstånd.
De börjar tvivla på sina uppsåt - framför allt är det pappan som funderar på om det är för sonen eller före sig själv som han velat ge sig ut på det här äventyret. Det är han som drivit på, trots mammans misstro mot att en mongolisk schaman skulle kunna hjälpa och hela sonen.
Sorgligt är det, periodvis lika tungt och obegripligt som jordens innandöme - men hela tiden skimrar bilderna av kärleksfullhet och ärlighet. Som när pappan säger:
"Det är Rowans autism som gjort mig till en bra pappa - han har tvingat mig att alltid se till hans behov i första hand".
(Som föräldrar alltid borde göra, men som vi så lätt glömmer bort.)
De sista bilderna är osannolikt hoppfulla - pojken leker med andra barn, han kan gå på toaletten, och han klarar att rida ensam, barbacka på sin häst, bredvid sin lyckliga pappa.
Vilket sammantaget innebär en stor frihet för Rowan som nog ingen trodde skulle vara möjlig.
Föräldrarna har nu öppnat en skola för autistiska barn där hästar är en självklar del i behandlingen.

Elegant och kuslig spökhistoria

2010-05-10T10:08:00.000-07:00

Nu har jag läst den, Audrey Niffeneggers nya roman, övers till svenska av Carla Wiberg.: Själens osaliga längtan.

Jag har väntat på att få öppna den ända sedan jag läste hennes Tidsresenärens hustru. Risken med en sådan förväntan är förstås att man kan bli besviken - jag öppnade boken nästan lite ängsligt: kan hon göra det igen - överraska, förvåna?

Och det kan hon.

Boken är en sofistikerad spökhistoria och som sådan ska man förstås inte säga ett ord om vad den handlar om eller hur det slutar. Så det är bara att tro mig på mitt ord: Audrey Niffenegger kan konsten att använda begreppet What if...! På svenska alltså: Tänk om...!

Tänk om det är så här istället! Tänk om man kan överlista döden! Tänk om kärleken är starkare? Tänk om vålnader skulle kunna bete sig på det här sättet! Tänk om de måste öva sig att bli ett fullvärdigt spöke, skaffa sig mer krafter, fundera ut hur man ska göra för att kunna kommunicera med de kvarvarande, levande - när man är liten, nästan nyfödd, osynlig, kraftlös?

Boken utspelar sig delvis på Highgates kyrkogård i London, där Niffenegger ibland arbetar som kyrkogårdsguide. Och där sådana storheter som Karl Marx och paret Rossetti ligger begrvda.

I Neil Gaimans bok Kyrkogårdsboken tackar författaren Audrey Niffenegger för att hon visade honom runt bland de "murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogåden."

Två dagar tog den att läsa - inte en enda sekund hade jag tråkigt, men blev ibland både lite äcklad, lite skrämd, och väldigt sorgsen. Och häpen - hur kan man skriva en bok om spöken så att man faktiskt - nästan - tror på dem, tror på att de skulle kunna vara möjliga!

Skicklig är hon, Niffenegger.

Skriva och/eller läsa

2010-05-07T02:20:00.000-07:00

Jag vet inte vad man kan skulle kunna kalla vädret i dag - något som inträffar sent i november, kanske? Med undantag då av blommorna i rabatterna och de stora knopparna på kastanjen, mitt vårdträd.. Skrivarväder? Läsarväder?
Jag tänker på min goda skrivarvän Britt Engdal - som just nu sitter fast på Kreta p g a genralstrejken i Grekland - fast idag flyger man kanske igen?
Hon frågade en gång för flera år sedan:
"Om du fick välja mellan att skriva och läsa, vilket skulle du välja?"
Jag svarade utan att tveka: "Skriva förstås!"
Jag har slutat på biblioteket för att skriva på nästan heltid. Som jag gladde mig! Dessutom hade jag sluppit loss från kravläsandet - dvs att hålla mig á jour med det nytutkomna, med böcker som passade lässvaga, storläsarna, faktasökarna ... Mitt nattduksbord hade länge varit överfullt med olästa böcker som jag MÅSTE läsa. Och helst snabbt.
Det var likadant med böckerna jag fick från Btj för att ge ett omdöme om. Fantastiska böcker. Böcker som jag förmodligen aldrig skulle ha läst annars. Men dock ett arbete
Svaret på Britts fråga - vilken i och för sig innebar ett omöjligt val - var alltså lätt:
Jag var helt enkelt glad över att slippa läsa böcker!
Naturligtvis valde jag skrivandet.
Britt själv valde böckerna, de som andra hade skrivit.
Sedan några år har lustläsandet återkommit. Och just idag, denna novembermaj, om jag fick samma fråga, skulle jag med eftertryck säga; "Att läsa!"
Jag har lagt påhittsskrivandet på is ett tag framöver. Istället läser jag med besatthetens blick. Jag tittar varje morgon på magneten på kylskåpsdörren där det står:
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."
Cicero.
Jag läser orden, mediterar lite över dem och inser att de blivit en del av mig. Kanske hjärnan har utvecklat ett nytt litet centrum? Känns inte som en omöjlighet.
I dag ska det ligga ett bokpaket i brevlådan: Audrey Niffeneggers nya: Själens obotliga längtan.
Knappt att jag kan vänta. Jag ska om en stund köra till biblioteket för att hämta en reserverad bok: Neil Gaimans bilderbok The Wolves in the Wall. Ej översatt till svenska, beställd från Hässleholms bibliotek.
Men i sommarrummet, i hammocken, kommer jag inte att kunna läsa dem. Det regnar, blåser och termometern visar 4 grader. Det blir elden i kaminen istället, som får ledsaga mig in i böckernas enastående världar.
Tänk att de finns! Tänk att någon lägger ner år av sin tid för att skriva något som sedan lägger sig runt just min själ som lavendelbalsam!

Sommarens skrivrum

2010-04-24T08:59:00.000-07:00

Har flyttat ut hammocken i solen, dvs där solstrålarna befinner sig större delen av dagen. Nu ska jag bara fixa ett bord och så är sommarens arbetsrum klart. Där ska jag läsa de tusentals sidor fantasy, skräck och annat trivsamt - minst 12 olika författare i de tjocka böckernas genrer - för att sedan skriva om dem. Kanske planterar jag rosbuskar runtom, som motvikt. Kanske en schersmin, den som doftar så hejdlöst gott när skymningen faller. Jag kan sätta en oljelampa på bordet, svepa in mig en rutig filt, dra en mössa över skallen, sätta vantar på händerna och fortsätta läsa ända fram mot midnatt...

Jag kommer att likna en tavla som jag älskade när jag var liten och som fanns i en bok om konstnären: Robert Högfeldt. Tavlan heter Eremiten och föreställer en man som ligger i sin säng med sängomhängen, mitt ue i öknen, i mörka natten. Han läser, antingen något roligt för han ser förtjust ut. Runtomkring hans säng ser man vilddjurens ögon glittra. Mina rovdjur kommer väl att vara mina hundar, Athena och Mocci. Lika bra det, kanske.

Sömnlösa nätter

2010-04-19T03:03:00.000-07:00

Min kropp värker och jag sover uselt. Det är en välsignelse att det finns böcker, goda böcker som gör nätterna drägliga.I natt har jag läst Marguerite Duras´ Älskaren, en välsignat tunn bok, lätt för trötta armar. En fascinerande och vemodig minnesbok om författaren som ung flicka i 30/40-talets Indokina . En kärlekshistoria, förstås, men kanske ännu mer en bok om en dysfunktionell familj, en både het och isande berättelse om kolonialism i lager på lager. Om en brådmogen ung flicka som redan vet att det är författare hon ska bli, som ser sig om med öppen blick, som lägger på minnet. Vilket glimrande spårk, vilken elegant struktur... En bok som suddade ut det onda för några timmar..

Nya böcker

2010-04-16T07:12:00.001-07:00

Kartongen med mina nya böcker, Emilys nya liv och Det allra bästa, hämtade jag hos Handlarn i Löderup i går. Så väldigt roligt att se dem i färdigt skick! Utan de duktiga illustratörerna bleve det inte mycket till böcker.

Den tolfte djurväktarboken - Det allra bästa - är också den allra sista.

Emilys nya liv är den näst sista i serien om Emily och hennes djur. Den sista är färdigskriven, väntar på bilder, kommer till hösten. Två avslutade serier - nästan som att vända blad i en bok.

Vad kommer härnäst?

Jag har ingen aning. Och det är en riktigt, riktigt god känsla. .

Små och lite större glädjeämnen

2010-04-15T08:10:00.000-07:00

Bilen gick genom besiktningen utan ett enda fel.

Deklarationen är klar!

Och Neil Gaiman kommer med en ny bok den 27 april - Instructions, med makalösa blder av Charles Vess (han som också gjorde bilderna till Stardust). Eftersom Gaiman bland allt annat är en återvinningsexpert så finns denna historia tidigare som novell i boken M is for Magic... (då oillustrerad). Där finns också en annan återvinningshistoria - The Witch´s Headstone - som numera ingår i The Graveyard Book...

Om man inte kan vänta till den 27e så kan jag tipsa om att Gaiman på sitt oefterhärmliga sätt läser ur sin bok på hemsidan http://www.neilgaiman.com/ Därifrån klickan man sig vidare till www.mousecircus.com/ - som är Gaimans hemsida för hans unga läsare.

Namnet är förstås hämtat från Coraline...

Livet medan det pågår

2010-04-11T08:29:00.000-07:00

I fredags hälsade vi på hos Sheeba.Vi hade morötter med till henne och hennes kompisar i stallet - köper dem en bit bort längs landsvägen. Förvånansvärt ofta är det bekvämare att bo på landet än mitt inne i stan - 12 säckar á 10 kilo för hundra kronor...
Som bonus fick vi umgås med yngsta barnbarnet en stund. Mimmi som nyss haft öroninflammation och gråtit otröstligt en hel natt var nu lika pigg och glad som vanligt- Hon är en ljuvlighet.

I går läste jag så ut Goda Omen - mot slutet skrattade jag så jag fick kramp och tårarna rann. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken - i samma ögonblick som jag fortsatte läsa började det om. Kippande efter andan blev jag tvungen att ta mig ut i köket och dricka ett glas iskallt vatten så att jag kunde andas lugnt igen. Det är synnerligen längesedan jag skrattade så åt/med en bok. Tyvärr är det omöjligt att förklara varför det var så roligt - det handlar om en humor som ligger i den geniala användningen av språket. Men jag kan i alla fall avslöja att en liten japansk bil. är inblandad..

Senare på kvällen såg vi Miyazakis animerade mästerverk Ponya på klippan vid havet. Filmen bygger på HC Andersens Den lilla sjöjungfrun men ändå så helt annorlunda.Kusligt spännande och rasande vacker - att se den transformerade och rödklädda lilla guldfiskflickan jublande springa på de mörkblå vågorna/fiskarna - mästerligt!
Nu har jag fyra av Myazakis filmer i hyllan: Det levande slottet, Min granne Totoro, Spirited away, och så nu så Ponya - att plockas fram vid lågtryck, ute eller inne.
Kanske är de så speciella bl a därför att det - utan åthävor - är kloka och finuliga flickor som har huvudrollerna?
Idag har vi varit i Hagestads naturreservat med hundarna, gått längs Konvaljestigen. Inga liljekonvaljer än, förstås, men stora knoppar på vildkapiifolen, en hackspett som trummade på en torr trädstam, en kattuggla som hoade, och så en liten "bukett" fjädrar, lossryckta från en tornfalk i ett drama som man bara kan ana - brunrandiga, eleganta.
Bokslutet är klart! Återstar "bara" själva deklarationen.
Ska nu fortsätta med Sofi Oksanens Utrensning - som hon kan skriva den unga gothtjejen! Avundsjuk blir jag - och njuter fullt ut.
Och allt detta: en del av livet helt nära mig.

Läsplattor och Gaiman, om igen

2010-04-09T21:51:00.000-07:00

Låt mig få citera Peter Englund, från Svenska Akademins blogg (om läsplattan):

"Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem."

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv...

Och nu tillbaka till Neil Gaimans och Terry Pratchetts BOK Goda Omen, en kraftfull motvikt till läsplattor (och bokslutsslit). En svart historia om vår tid, skildrad med sprudlande galghumor Vad roligt de båda herrarna måste ha haft roligt när de skrev den. Så roligt man har när man läser den. Gör det och välj pappersformatet så att du kan göra anteckningar i marginalen och stryka under de allra bästa avsnitten. Fast det är svårt att välja. Helst vill man stryka under hela boken....

Att läsa Neil Gaiman

2010-04-05T13:15:00.000-07:00

Har precis läst Neil Gaimans Amerikanska gudar. Jag har kollat i hans enastående blogg, läst förorden till några Sandmanalbum, och några av hans prosaböcker. Jag känner mig vimmelkantig - vem är han, denne Nail Gaiman? Någon skrev: "Han håller en hög lägsta nivå". (Jag är inte säker på att han någonsin har en låg nivå - jag har i alla fall ännu inte snubblat över den.) Någon annan skrev: "Han är litteraturens rockstjärna - med undantag av att han är omvittnat trevlig och väluppfostrad..."
Han har skrivit en essä om var han får sina idéer ifrån - frågan som alla författare avskyr.
Hans svar är fruktansvärt roliga, och insiktsfulla. Han ver, precis som alla som skriver, att idéer är ingen konst att få. Det är arbetet med att göra något av dem som är konsten. Och Gaiman får sina idéer att utvecklas till sprakande explosioner av fantasy, skräck, godmodig humor - på ett språk som är försåtligt enkelt.
Som nu Amerikanska gudar - en roadmovie genom USAs mytologi, bland gudar som följt med invandrarna till kontinenten och som nu slåss för sin överlevnad. Eller kanske är det snarare en historia om USAs tillblivelse? Var kom den idén ifrån - och hur fick han till den så himla elegant? Häpen lämnade den mig, och imponerad. .
Nu ska jag läsa om Goda omen som han skrev tillsammans med Terry Pratchett.
Jag ska ha honom i släptåg ett tag framöver - ska skriva om honom i en bok för unga läsare. Det kommer att bli svårt. Men rasande roligt! En fest, faktiskt.

Långfredgspresent

2010-04-02T13:53:00.000-07:00

Leonard Cohens musik tolkad av fantastiska musiker och sångare bl a Rufus Wainwrght, hög klass rakt igenom, och som slutnummer 76-åringen själv tillsammans med U2 och Bono i The Tower of Song - man kan inte ha det trevligare en långfredagskväll. Tack för den presenten. Repris i morgon för den som missade högtidsstunden.

Söndagsfunderingar

2010-03-28T01:23:00.000-07:00

Mitt kanske allra sista skolbesök - hos Häggetorpsskolans tvåor och treor i Tibro i Västergötland - avlöpte väl: så härliga, ärliga ungar, så kloka och roliga frågor. Vad de hade läst mycket! Väggarna i korridoren fram till klassrummen var tapetserade med barnens egna illustrationer till mina böcker - Djurväktarna, Inez - och deras trevliga recensioner. Fint! Roligt!
Just därför känns det bakvänt att fatta beslutet att sluta med skolresorna. De ger - oftast - så mycket tillbaka. Att få träffa mina läsare är en ynnest . Att få höra att de ha har haft glädje av böckerna - det är en gåva.
Jag har rest så här i sjutton år. Sjutton år! Jag har träffat långt mer än tiotusen svenska barn och unga, och många, många duktiga - och några få, mindre duktiga - lärare. Jag har fått se Sveirige på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars. Jag har fått en insyn i svenskt skolliv. Inte så dumt när man skriver för dem som tillbringar dagarna där.
Men ändå. Det är - nästan - slut nu. Kanske återstår en dag i en skåne-skola, någon gång i maj. När den är avklarad ska jag köpa en flaska champagne och fira att jag varit så duktig, så envis och ihärdig. Och att jag - på något sätt - nu är - befriad.
När Viveca Lärn slutade skriva barnböcker minns jag att hon i en intervju sa, ungefär: "Nu har jag gjort mn plkt, nu ska jag skriva bara för mig själv". Vi var många som sörjde över det. Nu förstår jag henne. Jag säger nästan detsamma: "Nu har jag gjort min plikt, nu ska jag göra saker bara för mig själv". Vad det innebär vet jag inte. Jag ska låta det bli en överraskning även för mig själv.

PAUS

2010-03-21T03:36:00.000-07:00

I morgon åker jag till Tibro i Västergötland, och en skola där, för roliga möten med deras tvåor och treor. Kanske är detta det allra sista skolbesöket, någonsin. Jag har sagt det förut, i tider av orkeslöshet. Men nu verkar det vara på riktigt, som om den tiden verkligen har tagit slut. Det känns vemodigt, men jag gör det också med lättnad; aldrig mer ska jag stå där och berätta om mig själv - vilket ju är det svåraste som finns, för vem är jag, just nu? Vem var då, jag när jag var riktigt liten - hur skulle jag kunna minnas det? Så det blir lite sanning, lite gissningar, lite ljug. Som om jag spelar upp en pjäs som jag är författaren till...
Direkt därefter åker jag till min skrivarvän - och kollega Britt Engdal på Hönö. Jag har blivit utlovad hennes goda, goda hembakade bröd och till det en fest på havskräftor. Skaldjur ska avnjutas i Bokuslän!
I resväskan ligger Neil Gaimans M is for Magic, och en bok om vampyrer, Odöd, blek och hungrig av Nils Ahnlund.
Detta sammanslaget betyder att jag gör en liten paus nu, återkommer lagom till Våffeldagen.
Veckan därpå är det påsk och den stora konstrundan äger rum här på Österlen. Tills dess ska väl den allra envisaste snödriva ha försvunnit?

Ett hemskt roligt uppdrag

2010-03-18T04:04:00.000-07:00

Jag har börjat arbeta med något som inte ska vara klart förrän om ett år. Det är en god känsla att ha så gott om tid. Jag går omkring och funderar, läser, letar fakta, antecknar i en helt ny anteckningsbok... Det kittlar av förväntan i skrivar- och läsarsinnena.
Vad är det då, som väcker den där lusten?
Jo, jag ska skriva ett antal författarporträtt för unga läsare. Och det är författare som skriver fantasy och skräck. Jag kommer att få tillträde till nya världar, kanske flyga med drakar och rysa inför möten med vampyrer och annat mer eller mindre ondsint av aldrig förut skådat slag.
Det enda problemet är egentligen att det inte bara finns så många, utan att det finns så många BRA! Vilka ska jag välja? Vilka ska jag välja bort?
Jag har några favoriter som är självklara. Jag har blivit tipsad om andra. Så nu ska jag läsa, läsa och läsa. Jag ska ligga i hammocken i sommar och sluka den ena boken efter den andra. Min fantasy/skräckbokhylla som redan dignar kommer att få en kraftig påfyllnad.
Vem jag ska börja med? Neil Gaiman, förstås. Neil Gaiman som Stephen King beskriver sä här:
"Gaiman är, enkelt uttryckt, en skattkammare av berättelser..."
Just det. En perfekt början, alltså.

Sheeba

2010-03-17T09:07:00.001-07:00

I går var vår fina häst hos veterinären, och efter röntgen och diverse böjtester kunde det konstateras att hon är helt frisk! HON ÄR FRISK!
Efter att för ett år sedan, av samma veterinär, ha utdömts på grund av bl a en ligamentskada som inte ville läka och diverse andra bekymmer är hon nu fit for fight igen. Och vi som var på väg att ta bort henne... Hon hade så ont, aj vad ont hon hade!
- Det är ett mirakel, sa veterinären, lika glad hon.
Mirakelmedicinen?
Goda vänner, både två- och fyrbenta. Synnerligen god omvårdnad i stallet. Välskött box. Många morötter, fint hö, nyponpulver... Stora, fina hagar med utrymme för alla gångarterna. Massor med kärlek och så förstås: genomgripande VILA!
Så får man en häst på banan igen.

Audrey Niffenegger

2010-03-15T08:47:00.000-07:00

För minst ett år sedan hittade jag boken Tidsresenärens hustru i en sådan där träbinge där stormarknaderna ibland vräker ner böcker som de slumpar bort till ofta nästan oförskämt låga priser. 3 för 100 kronor

stod det på skylten till den här speciella bingen. Mina giriga fingarar grep snabbt tag i William Gibsons Känna mönster, en bilderbok av Kevin Crossley-Holland, och dessutom alltså Tidsresenären hustru av Audrey Niffenegger, då för mig ett helt okänt namn.

Bilderboken gav jag bort till ett litet barnbarn, de två andra böckerna hamnade i bokhyllan, och där har de stått orörda.

Men för några dagar sedan läste jag så Neil Gaimans Kyrkogårdsboken - och längst bak där han på sedvanligt amerikanskt och artigt sätt tackar människor som på olika sätt varit honom behjälplig läste jag:

"Konstnären och författaren Audrey Niffenegger är även kyrkogårdsguide, och hon visade mig runt det murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogården. En hel del av det hon berättade för mig smög sig in i kapitel åtta och nio (i min bok)".

Ha! Det där namnet kände jag igen, och jag nästan studsade fram till bokhyllan, hittade boken och började läsa.

Nu har jag läst ut den. Och jag vill så hemskt gärna berätta om den. Men hur gör jag då? Det här är nämligen en sådan där bok som man läser medan man går, sitter, går på toaletten, ska försöka sova , greppar efter i halvsömn, när man brygger sitt kaffe - som man skrattar till, gråter lite över, häpnar, blir skrämd, och häpen av. Kan man verkligen skriva så himla bra?! I sin debutbok?

Det är alltså en bok om tidsresor, och sådana finns det många av, framför allt inom SF.Men det här är något helt annorlunda - om en man som genom en genetisk skada - får man så småningom veta - förflyttas framåt och bakåt i tiden, i korta tidshopp, eller längre. Han kan inte styra det själv, det bara händer honom. Ingenting får han ta med sig - inga kläder, inga pengar. Ingenting.

En ung flicka möter honom, naken och förvirrad i sin trädgårds hemliga glänta, och hon tror på hans berättelse, ger honom kläder, mat, gömmer honom tills han försvinner igen.

Och så fortsätter deras samliv genom tiderna, flickan blir äldre, de två gifter sig, han försvinner med ojämna mellanrum, hans liv är fasanfullt, obehagligt, intressant, spännande, och det sliter hårt på honom - men naturligtvis även på hans hustru som aldrig kan veta om han kommer att finnas vid hennes sida - ända fram till det grymma, sorgsna men märkligt vackra slutet.

Nu läser jag på Niffeneggers hemsida att hon skrivit en ny bok, Her fearful Symmetry (på svenske snart:: Själens osaliga längtan). Det sägs att det hörs ekon både från Henry James och Charles Dickens - inga dåliga ekon!

Den här boken handlar om två amerikanska tvillingflickor som av en okänd moster ärver en lägenhet i London. Huset där lägenheten finns visar sig vara granne med Highgate Cemetery ...

Ja, just det - Highgate Cemetery. Att det är en spökhistoria är nog inte en alldeles för djärv gissning.

Jag har reserverat den på nätet. Snart finns den i en brevlåda nära mig!

Skolbesök: Karlsborg

2010-03-11T01:37:00.000-08:00

Är nyss hemkommen från ett besök på Strandskolan i Karlsborg, där jag under en dag träffade deras ettor, tvåor och treor. Det ÄR roligt att möta sina läsare, roligt att försöka svara på deras ofta kluriga frågor, äta med dem på lunchen, få vara med om en skoldag i en svensk skola - om det är en god skola. Och det var Strandskolan i Karlsborg. Härliga ungar - jag fick många kramar - det värmer! Intresserade och kunniga lärare - det värmer ännu mer!
Karlsborg är en liten fin stad omgärdad av vatten. Vatten ger en alldeles speciell känsla av rymd åt ett samhälle. Vilket smittar av sig på människorna som bor där - det är jag säker på.
Skolan bestod av flera mindre byggnader längs stranden, därav namnet förstås.
Så extra fint med vattnet - även om det nu var fruset och snötäckt! - utanför klassrumsfönstren!

I väntan på bussen till Skövde hittade jag Elin Boardys debutroman, Allts om återstår, i bokhandeln i en korg med läsecirkelsböcker till extra lågt pris - bra reselektyr. Och så blev jag snyggt klippt en liten fin ekosalong - precis vad jag behövde.
Trött var jag när jag kom hem - det är inte enkelt att ta sig tvärsöver Sverige! Många byten, tåg och buss amväxlande - 2x7 timmars resa Kåseberga - Karlsborg.
Men det var det värt.

Mina hundar

2010-03-06T00:51:00.000-08:00

True Blood

2010-03-05T06:35:00.000-08:00

Nu är den tillbaka, vampyrserien med favoritvampyren Bill Compton. Andra säsongen - otäckare, blodigare, rejält mystisk .Onsdagskvällar på SVT1, klockan 22. Missa inte!

Emilys nya liv

2010-03-03T03:52:00.001-08:00

Här är en av de fina bilder som kommer att finnas med i den näst sista boken om Emily -
Emilys nya liv.

I går fick jag se bilderna för första gången, och som vanligt blev jag glad. Karin (Södergran), "min" suveräna illustratör, har gjort det igen! Fångat stämningen, lagt till en dimension, fördjupat min berättelse. Aldrig kan jag i ord beskriva hur viktiga de är, bildmakarna.Deras blickar ser något annat än det jag ser, de tolkar min historia på sitt speciella sätt. De får mig som författare att läsa min egen text på ett nytt sätt, se mina personer ur en annan synvinkel.. Tack Karin! Än en gång...

Korrekturet är på väg, och snart åker hela paketet iväg till tryckeriet. Jag skulle tro att boken är klar någon gång i april-maj. Lika spännande varenda gång!

Neil Gaiman, forts

2010-03-02T02:06:00.001-08:00

Jag läste på Neil Gaimans hemsida, http://www.neilgaiman.com/, att han också fått en Hugo för The Graveyard´s Book. Där kan man också höra honom själv läsa kapitel efter kapitel i det han kallar The Graveyard´s Book´s Video Tour, och man kan se honom svara på frågor inför publik..
Nyligen fick han - får man också veta - signera obegripliga 3000 böcker på 3 timmar och 10 minuter!

Häromkvällen såg jag filmen Coraline, en animerad tolkning av Gaimans läskgt otäcka bok om en flicka som går vilse i huset som hennes familj nyss flyttat in i. Det är något med animationer som gör att man inte riktigt kan ta dem på fullt allvar. Skräck, ensamhet, utsatthet, föräldrar som inte lyssnar - ja visst. Allt är där. Men som animerade varelser får de inte samma tyngd som i en bok, man kommer dem inte riktigt nära.Som en saga. Det som är bra med det är att man tydligt kan se att det verkligen handlar om två helt olika media. Att det liksom inte är någon idé att diskutera vilket som är bäst, boken eller filmen. De har sina egna storheter.

Så läs boken! Och se filmen! Och lyssna på Gaiman när han läser ur The Graveyard´s Book!

Kyrkogårdsboken

2010-02-28T01:02:00.000-08:00

Nu har jag slukat Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Det var ingen dålig läsning, om man säger så. Gaiman är något alldeles för sig själv, oefterhärmlig, fasaväckande och rysligt rolig samtidigt. Hur gör han?! Grundtemat detsamma som i de allra, allra flesta fantastiska böcker - ung pojke ( mer sällan flicka), oftast längst ner på samhällsstegen, dras in i ett händelseförlopp som han inte kan styra och som framstår som hemlighetsfullt och obegripligt. I Kyrkogårdsboken är den unge hjälten verkligen ung, ett spädbarn, om än rätt så försigkommet. Hans familj mördas en natt, och han själv undkommer (ovetande om vad som har hänt i en annan del av huset) genom att bege sig ut i natten på upptäcktsfärd. Hur skulle han kunna låta bli, när dörren står öppen ut mot natten? Han hamnar på stadens kyrkogård och blir omhändertagen av dess invånare. Hans förmyndare är - förstår man rätt snart - en vampyr, Silas. Denne är nog litteraturens mest sympatiskt skildrade blodsugare! Även om han också, förstås, har sina mörka sidor. Pojken får namnet Ingen, kort för Ingenman. En av hans lärare är en gråhårig dam med namnet Lupescu. Det latinska namnet på varg är Lupes lupes, så man förstår ju vem/vad hon egentligen är. Själv kallar hon sig och sina likar för Guds hundar. Här bland de döda växer Ingen upp. Här möter han - och lär sig handsaks med - gastar och nattskrämmor, en häxa och Damen på Skimmeln - innan han i tonåren får veta vem han egentligen är, vad som hände hans föräldrar - och att han också befinner sig i dödlig fara.

Inom de givna rarnarna är detta något helt annat - en mästares tolkning av ett klassiskt tema.

Det är rysansvärt, det är riktigt, riktigt roligt.

Och Chris Riddells illustrationer är SÅ bra!

Kristoffer Leandoer har så långt jag kan förstå gjort en följsam, nästintill briljant, översättning.

Boken fick nyligen The John Newbury Medal, USA:s finaste litteraturpris för barn- och ungdomsböcker.

Silverkniven om igen!

2010-02-23T00:51:00.000-08:00

I dag har min senaste bok fått en alldeles strålande recension - sträcker sig över 3 spalter och med porträtt av mig - i Svenska Dagbladet - skriven av Ying Toijer Nilsson Vem utom just hon skulle kunnat skriva så inkännande, så självklart, om just den här sortens litteratur? Ingen i Sverige i alla fall. Jag är så glad, så glad - som barnboksförfattare är man sannerligen inte bortskämd med dylika ovationer. Nu ska jag ta mig en kopp nymalet och nybryggt kaffe, titta ut på den nyfallna snön som gnistrar i solen, och fira för mig själv. Hurra!

Läsplattor - nej tack!

2010-02-22T03:05:00.000-08:00

DN hade i helgen en genomgång av några nya läsplattor. Och Fredrik Strage skrev roligt om sina upplevelser av en sådan - kanske inte den allra nyaste men det spelar ingen roll. Någon större skillnad verkade det inte vara. Och kan inte heller vara. För principen måste ju vara exakt den samma. Istället för en BOK med pärmar och papperssidor där man kan anteckna, stryka under, kommentera, trycka den till sitt bröst, hålla om den - dvs göra boken och läsningen till sin - så hämtar man här upp texten ur ett digitalt skafferi, opersonligt, själlöst.

Man klickar sig fram, och när man vill "vända" sida så sker med viss fördröjning! Plåga!

Massor med sidor får det plats i det definivt inte interaktiva minnet.

I bokhyllan tar dessa sidor i princip ingen plats alls. Kan man tänka sig något sorgligare än en bokhylla utan böcker, bara med ett bestånd av plattor? Jag kan det inte. Det spelar ingen roll om man i fortsättningen kan få musik som extraval till sin läsning - för jag varken läser eller skriver till musik.

Boktips med anknytning till detta ämne: Markus Zusak, Boktjuven.

Tillbaka

2010-02-21T05:23:00.000-08:00

Nu är den datorfria veckan slut. Det har varit en häpnadsväckande upplevelse. Visst visste jag, att det går åt en massa tid framför skärmen. Men att det var SÅ mycket hade jag nog ändå inte trott. Lite.lätt skrämmande faktiskt. Frågan: vad har jag då gjort istället? är förstås lika skrämmade den (att den ens behöver ställas!) - men kräver kanske ändå ett svar.
Jag har läst flera bra böcker - bl a A S Byatts De besatta som funnits i min bokhylla sedan länge. Jag letade fram den efter att ha sett filmen Possession och i eftertexterna upptäckt författarens namn. Boken är naturligtvis oerhört mycket bättre, med fördjupade porträtt av de besatta litteraturforskare som faktiskt bokstavligen går över lik för att få tag i (hittills okända) brev, skrivna av två (påhittade) viktorianska poeter.Helt galet rolig skildring av forskare i kamp för att komma först. Ligger inte OS efter i dramatik. Författaren fick Bookerpriset för den 1990 - så välförtjänt!
Filmer har jag sett (I går kväll mästerverket UPP! Se den!), hundarna har jag promenerat med, snö har skottats, en god författarvän har varit på besök, fåglar har beskådats och matats - i dag en stare, i går två sidensvansar, likaså i går en kungsörn som kom seglande in över trädgården.
(Jag har däremot inte sett på OS, eller melodifestivalen...)
Mest har jag bara funderat i lugn och ro, låtit hjärnan gå ner i varv.(och i och med det har nya idéer fått plats...). Ingen känsla av tvingande måsten har jagat mig, ingen vass stress i nacken har plågat mig. Vad jag har gjort är att jag har skapat utrymme. Jag har haft TID! Löjligt låter det till och med i mina egna öron - det var ju just detta jag hoppades uppnå - men jag är ändå överraskad. Jag tror inte att jag känt mig så befriad på många år. Plötsligt hade jag ingenting som jag var tvungen att göra! Jag rådde mig själv! Vilken lyx!
Kanske en eller två datorfria dagar i veckan vore något att satsa på?

Datorfri vecka

2010-02-13T22:51:00.000-08:00

Nu lägger jag en vacker indisk sjal över skärmen och låtsas att datorn inte finns. Eller åtminstone: att jag inte finns på datorn. Jag ska dessutom sopa rent i skallen från melodifestival, alla hjärtans dag, prinsessbröllop, OS genom att undvika allt som har med det att göra, i radion, på teve, i tidningarna. Det kommer att krävas en gigantisk insats - eftersom det just verkar vara det enda som intresserar en majoritet av svenska folket, och journalisterna. Jag får kramp! Rekommenderad läsning: Fredrik Strages artikel i DN (2009-02-12) om just melodifestivalen: "Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen The Blob."

Hornuggla på besök

2010-02-12T01:36:00.001-08:00

Den här vackra fågeln landade i grannens trädgård i dag. Frusen, hungrig. Inte lätt att hitta smågnagare under de här snömassorna! Tinat nötkött från frysen bryr den sig inte om. Mer kan vi inte göra. Bara hålla tummarna för att den och alla andra djur som fryser och hungrar ska hitta mat och skyddande krypin. Och att låta den vara i fred så att den i alla fall inte tvingas slösa energi på att flyga bort från oss.

Nu börjar det snöa igen. Vinden är isande kall. Här inne är Kaffet är nymalet och nybryggt - en semla väntar i kylskåpet, till kvällen.

Vi varken fryser eller hungrar...

Spikmatta

2010-02-11T01:21:00.000-08:00

Ont i ryggen i går. Lånade min mans spikmatta. Feg som jag är la jag en handduk mellan mig och spikarna. Låg där i två omgångar - passade på att läsa en god bok under tiden: Carstens Jensen, Vi de druknade - så vädligt intressant!. Idag är smärtan helt borta. Enligt den medicinska expertisen finns det inga bevis för att detta ska fungera. Så då var det väl något annat? (Men jag kommer absolut att prova igen, nästa gång ryggen eller någon annan kroppsdel sviker.)

Snö

2010-02-10T02:43:00.000-08:00

Det snöar och snöar och snöar. Än så länge rakt ner. Grinden på baksidan ser vi inte längre. Äpplena vi lagt ut till trastarna försvinner snabbt under det vita täcket. Men hundarna älskar det! Bloggkurs i går hos Författarcentrum - inte bra. Inte för mig. Får väl skaffa mig en mentor, eller en bok. Idag jar jag i alla fall lagt in ett foto, föreställande mig mellan två hav längst ut på Skagens udde, i september förra året. Som en påminnelse om att sådana tider stundar ...

Jag har också lagt in bloggar jag följer. Vad det betyder vet jag inte...

Helt ologiskt börjat fundera på om jag ska skapa en blogg till - om att läsa och skriva, riktad direkt till de unga. Måste lära mig mer om den här konsten först. Det borde gå!

Maria Turtschaninoff

2010-02-07T02:09:00.000-08:00

Svenska litteratursällskapet har delat ut sina årliga priser. Maria Turtschaninoff som skrev den enastående boken Arra, som jag förut berättat om här, fick fint pris för den - 18000 euro. Så ovanlligt välförtjänt! Grattis Maria! Jag vet att hon sliter med ett manus till en ny bok - jag längtar efter att få läsa den. Hon skriver på sin blogg att det nog var once in a lifetime - att få dansa med Horace Engdal - och så blev hon dunderfökyld och kunde inte vara med på den efterföljande festen. Men se det tror inte jag. Hon kommer att stå på en sådan scen många gånger och ta emot priser - och få dansa efteråt - även om det inte är Horace som är kavaljeren. Det är jag absolut säker på.

Diane Ackerman

2010-02-03T02:44:00.000-08:00

Kunde inte sova i natt, gick ner i köket, gjorde en kopp ingefärste och läste ut Diane Ackermans Sinnenas naturlära - A natural History of the Senses, strålande övers av Margareta Eklöf - 1992. Snön föll och vinden verkade både argsint och galen. Men jag satt där med ett stearinljus tänt, med ena handen runt den varma temuggen och kände hur lugnet spred sig, och hur glädjen plötsligt infann sig : att det finns en sådan författare! Att boken föll i mina händer - inköpt på mitt favoritantikvariat i Ystad - ...Johns antikvariat - i höstas. John hade ställt fram den som skyltbok precis när man kom in i butiken och jag sträckte ut handen efter den. Antagligen var det omslagsbile: My sweet Rose, målad av John Waterhouse, föreställande en kvinna som vällustigt drar in doften av en ros i sin näsa, en doft som verkar väcka ljuva minnen...
Och det är detta som boken handlar om, våra sinnen och vad de gör med oss.
Diane Ackerman är poet, pilot, journalist, forskningsresande och mycket, mycket annat. Vacker är hon också, åtminstone enligt porträttet på bokens bakre flik.
Men vad hon framför allt är: en kärleksfull och oerhört kunnig skildrare av vad det är att vara människa - hur våra sinnen tyder världen åt oss, skapar våra insikter, kunskaper, upplevelser - var för sig men förmodligen mest tillsammans, i ett samspel som är minst sagt häpnadsväckande.
Någonstans, tyvärr minns jag inte var,läste jag att bokens ämne på biblioteken klassas som fysiologipsykologi, ett begrepp jag aldrig förut stött på. Men jag tror att det är en exakt beskrivning av den här boken.
Jag har läst den nu under flera månader, några fullmatade sidor åt gången, att suga på, att fröjdas åt. Jag har fått nya kunskaper, och fått gamla insatta i nya sammanhang.
Nu ska jag fortsätta med Ackerman bok The Zookeeper´s Wife. A War Story. Den handlar om hur ägarna till Warschavas zoologiska trädgård - och framför allt då kvinnan i familjen, Antonina Zabinski - räddade flera hundra judar undan förintelsen. Jag återkommer till den!
En sak är säker: Diane Ackerman har kommit in i mitt liv för att stanna. Sinnenas naturlära kommer jag att läsa flera gånger. Varje gång jag behöver en påminnelse om livets märkvärdigheter ska jag öppna den.
Boken börjar med ett citat av Oliver Wendell Holmes: "Ett intellekt som har tänjt ut sig och omfattat en ny idé återgår aldrig till sin urspungliga dimension."
Ja, så är det förstås. Ackerman har tänjt ut mitt intellekt - mer kan man svårligen begära av en bok.
Och nu har jag beställt den från ett annat antikvariat - min bror ska få den i födelsedagspresent.

Emily och Sheebas föl

2010-02-02T00:28:00.000-08:00

Bengt på Opal ringde och berättade att Emily och Sheebas föl nu är antagen för utgivning, och att han tyckte mycket om den. Det betyder att serien verkligen är avslutad - nu lämnar jag Emily och hennes djur. Karin Södergren som med sin penna satt bilder till mina texter ända sedan 1997 - hon illustrerade även böckerna om Moa och Samuel - är just nu i Brasilien. När hon kommer hem ska det ligga bilder från Sakimas allra första tid på jorden i hennes dator. Som hon kan inspireras av. Det är en trygghet: jag vet att boken blir fint illustrerad, precis som de andra nio. Det är en förmån att ha fått arbeta med en så seriös och skicklig konstnär.
Nu ska jag fundera vidare på nästa projekt.

Stora och gamla träd

2010-02-01T04:01:00.000-08:00

Jag hade fel om idegranen som det träd som kan bli äldst. Mammutträdet av sequoia-släktet kan bli äldre. En idegrans uppskattade, högsta ålder är ca 3000 år, ett mammutträd 3266. Och visst är 266 år en avsevärd tid - men inte i det sammanhanget, kanske?
Nu diskuteras också om vilket träd som kan bli störst - Mammutträdet eller Red Woodträdet (också det av sequoiasläkt). Diane Ackerman beskriver det annorlunda i sin fantastiska bok Sinnenas naturlära. "... växer sequoiaträden, de tyngsta levande organismerna på jorden." OM man har kommit fram till ensegrare vet jag inte. Men i det sammanhanget har nog inte idegranen särskilt mycket att komma med. För mig har det i alla fall en alldeles särskild nimbus av kraft.

Alla träd är f ö enastående, hur små eller stora de är.

Skrivtid

2010-01-31T01:37:00.000-08:00

Min arbetsplats. Skrivbordet av idegranträ - rådyrt en gång i tiden, 25000 (för femoton år sedan - efter många års sparande: en dröm som gick i uppfyllelse), stolen även den i idegran hör till, äkta skinn - inte billig den heller - med drakmotiv på dynan). Men var ska man skriva om inte i sällakap av idegran? Det mest magiska trädet i världen, det som kan bli äldst av alla.

Här finns datorn (just här är skärmen släckt , i verkligheten är det rätt sällsynt) - här finns böckerna, den för stunden aktuella - med än så länge blanka sidor - anteckningsboken, pennorna av alla slag, och bakom stolen en liten hund. Han gör mig ofta sällskap, Mocci den lille kinesiske nakenhunden med päls. En liten Powder Puff..

Obs almanackan på anslagstavlan med motiv från True Blood - kommer snart med nya avsnitt... Å dessa vampyrer! Och drakar! Och idegransträd!

Här sitter jag och skriver. Anteckningsbok nyss framtagen ur förrådet. Idéerna börjar trängas - korta historier? lättläst? fortsättning på Silverkniven? vuxenromanen som aldrig vill släppa taget? något helt annat? Under eget namn? Pseudonym? Vilket namn ska jag då välja? Kommer jag att kunna hålla tyst? Nerkastade ord. Skisser. Personer? Namn?

Jag älskar den här processen - även om jag tycker att ordet process nog är det fulaste som finns. Känslan av att något nytt, annorlunda, växer fram, bli synligt, tar de nedre rummen i besittning och hämtar upp nytt stoff. Vad ska jag hitta där den här gången? Kan knappt vänta...

Läslust

2010-01-30T06:33:00.000-08:00

Så här ser det ut i trädgården just nu - sagolikt vackert. Fåglarna är hungriga, slukar solrosfrön, talgbollar och röda äpplen.

Inomhus är det lästid. Vad var det nu gamle, kloke Seneca sa?

"Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant, så sant.

Jag har nyligen läst två enastående ungdomsromaner, som gav mig njutningsfulla rysningar - olika men ändå märkligt lika.

Maria Turtschaninoff, från Finland, har skrivit Arra om en ung flicka i mörk medeltid som föds oönskad in i en fattig familj, som nästan sätts ut i skogen, men överlever med knapp nöd. Ingen bryr sig om henne, ingen pratar med henne. Hon blir osedd och språklös. Som kompensation utvecklas hennes hörsel så att hon kan vad vinden viskar, vad elden ryter, vad vattnets vågor sjunger. En bok som beskrivs som fantasy, och visst händer märkliga saker, övernaturliga kanske. Men det är också en nästan smärtsamt realistiskt, om en ung människas tillblivande, trots motstånd - hur hon växer i styrka och därmed får kraft att utföra stordåd, och vinna kärleken. En bok som jag slukade - en bok som man dras in i, och skriven på ett sagolikt vackert språk.

Den andra boken är ytligt sett helt annorlunda. Det är Stefan Castas Näktergalens sång. Om en pojke i nutid, som nyss gått ut gymnasiet och nu inte vet vad han ska göra med sitt liv. Han läser en distanskurs i filosofi, är speciellt förtjust i Spinoza och Kirkegaard. Han bor med sin familj på en liten avlägset belägen bondgård och sköter i princip allt - fixar med traktorn, jagar, skördar, är herde tll fårflocken. Hit kommer en ung flicka med många hemligheter i bagaget. Hon får efter många om och men stanna kvar och hennes hemligheter avslöjas, men kanske inte alla

Pojken komemr fram till vilken väg han ska välja - kanske är det mötet med flickan som ger honom klarsynen.

Som vanligt för Stefan oss in i naturens mysterier, hans sätt att skapa rum i sina böcker att kliva in i saknar motstycker i svensk ungdomslitetratur.

Både Maria Turtschaninoff och Stefan Casta berättar varmt ovh respektfullt om sina gestalter, får oss läsare att ta dem till våra hjärtan; de blir våra vänner.

Vi skils från dem med saknad - men de finns där innaför pärmar som man kan öppna om och om igen, och därmed få förmånen att träffa dem igen.

Dessa två böcker är i sanning böcker att läsa med lust och glädje.

Fågelräknardag i snöstorm

2010-01-30T01:47:00.000-08:00

Så landade ett nytt oväder över oss här på Österlen. I dag blev vi tvungna att skotta oss ut ur huset och skotta oss in i förrådet - för att hämta fågelfrön och talgbollar till alla hungriga fåglar. Här finns gråsparvar, pilfinkar, bergfinkar, en och annan talgoxe, koltrastar, skator, kajor, råkor och kråkor. Inga rariteter, alltså. Men det spelar ingen roll - de allra vanligaste är gott nog. Man måste förundra sig över hur de klarar kylan och blåsten. Tur att vi är många som matar dem. Och vi är många - vid förra årets räkning av fåglarna vid våra fågelbord var det mellan 13- 0ch 14000 som skickade in resutatet till Svenska ornitoligiska föreningen. I år räknar man med ca 15000. En folkrörelse, alltså. Även om påståendet om svenskarna som ett naturälskande folk är överdrivet - så finns det tack och lov några kvar som inte tycker att skogen är otäck, eller att att vargar - och andra rovdjur - endast har värde som döda och som kan skilja på en maskros och en tussilago...

Snart farväl till Emily

2010-01-18T06:36:00.000-08:00

Timmarna går och det hamnar fler och fler ord på skärmen, ord som leder fram till ett farväl till Emily och hennes hästar. Här är den verkliga Sheeba och hennes föl på väg bort från mig och litteraturen. Lite vemodigt är det - det är många upplevelser vi har varit med om tillsammans, både "sanna" och påhittade.

I höst kommer boken ut. Karin Södergren håller på och gör inlagebilderna - det är alltid lika roligt att få se dem - hon fångar mina ord med sina bilder exakt som jag tänker mig det. Märkligt är det.

The Wire-pläden

2010-01-12T12:14:00.000-08:00

Så här ser den ut, The Wire-pläden. Virkad under tiden jag följt teveserien The Wire. Jag blev färdig med pläden före serien - är nu inne på fjärde säsongen. Det är verkligen en kanonserie. Men det gäller att hänga med i alla turerna - vem är på lagens sida, vem är brottsling? Så kanske är det egentligen inte världens bästa serie att titta på samtidigt som man måste virka rätt antal maskor, med rätt färg på garnet.

Det avsnitt jag såg sent i går kväll - sittande i fåtöljen, på pläden - hade Dennis Lehane som manusförfattare - en annan favorit.

Det chockrosa som ligger slängt över ryggstödet, lite nonchalant så där, är min julklapp från äldsta dottern - en handstickd sjal. Så elagnat att jag knappt nänns ta den på mig.

Vargarna i Skånes djurpark

2010-01-11T08:33:00.000-08:00

Nu finns de inte längre, vargarna i Skånes djurpark. Alla är skjutna. Vargvalpen på bilden i mitt förra inlägg finns inte längre - om hon inte hann säljas till en annan park, förstås. I går grät jag, men sedann gick det över i ilska och jag skrev ett brev till de ansvariga för djurens skötsel i parken. Inte för att det betyder något - djuren finns ju inte längre. Men det var bättre att vara arg än förtvivlad. För mig själv. Jag undrar: delar man nu ut skinnen som bonus till personalen? För gott ingripande. Gott omhändertagande? Inget av det som sagts har fått mig att ändra uppfattning: detta var osannolikt illa skött, inkompetent, okunnigt och panikslaget. Utbildade djurskötare som skjuter en flock vargar som drabbas av förvirring när flocken splittras. Som om de gjorde något gravt fel när de lever efter sn instinkt. Arrgh!

Nej till licensjakt på varg

2010-01-03T06:37:00.000-08:00

I somras var jag på besök i varghägnet på Skåes djurpark - en den allra finaste födelsedagspresent. Bland annat såg vi den här lilla ungen på baara ett par meters håll - helt ljuvlig och ännu inte jätterädd för oss människor. Och eftersom man i parken vill ha vargar som beter sig så vilt som möjligt så kommer den snart att bli betydligt mer försiktig i sitt umgänge med det mänskliga släktet. och det gör den banne mig rätt i!
Nu skjuter man vargar i Sverige - licensjakt kallas det så fint; 27 vargar skjutna första dagen, kvoten är alltsår edan nådd. Det är helt absurt. Hur kan någon, jägare eller lagstiftare - bestämma och sedan utföra något så horribelt som att decimera vår ytterst lilla stam av dessa enstående djur! Skjuta djur som inte gjort något annat fel än att försöka få i sig det byte som människor räknar som sitt. Männsikor är det högfärdigaste, mest egoistiska rovdjur som finns!
Nu ska Naturskyddsföreningen antagligen anmäla regeringen till EU-kommissionen; det är faktiskt förbjudet att skjuta rödlistade djur! Håller tummarna för att det här var första och sista licensjakten på varg, någonsin. Och att man inte heller försöker sig på våra lodjur...
Den här regeringen - bort med den i september. Det är inte bara sjuka människor som far illa under deras styre - nu är det djuren också. Se bara hur det gick med djurskyddet när det fördes över till Jordbruksverket!
I ilska och sorg, denna den 3 januari 2010.

Årets böcker

2009-12-30T01:22:00.000-08:00

Detta 2009 är ett år av listor: bäst längst, sämst i alla sorters kategorier. Jag vill inte vara sämre även om jag sällan kan vara bergsäker. Som nu: olika sorters böcker och genrer: hur ska man kunna rangordna dem med hedern i behåll? Så min lista består helt enkelt av de böcker som under 2009 har skakat om mig mest, eller givit mig nya insikter, eller fått mig att njuta mest - av språket, formen, handlingen, påhittigheten, you name it.
Jag läser i min läsdagbok, och först räknar jag böckerna som jag jag läst, det blir 57 stycken. Det är en blandning av fack, skön, barn, nyutkomna, klassiker - allt i en enda underbar virvelstorm.
Nyupptäckta författare:
WG Sebald satte spår långt in i själen. Sörjer att han omkom i en bilolycka - tänk vilka böcker han skulle ha kunnat skriva som jag nu aldrig frå läsa.
Siri Hustvedt lever tack och lov fortfarande.och kan skriva fler böcker , så perfekt passande min boksmak. Richard Yates borde jag ha känt till - han ansågs ju under den tiden hans bok levde i skymundan som en författarna författare. Inte förrän 2009 ficka hans bästa bok,Revolutionary Road, ett publikt genombrott och det långt efter hans död; boken blev ju också en märkligt film.
Jag blev sjuk i somras, så där lagom sjuk, och läste Dennis Lehane nerbäddad i sängen, alla hans svarta deckare på raken. Jag blev nog snabbare frisk på det sättet.
Min Selma Lagerlöf-läsning fortsatte in i det här året - En herrgårdssägen, herr Arnes penningar - som hon kunde skriva, Biografierna om henne.
Jag läser också Joyce Carol Oates Dagböcker..
Ungdomsböcker blev det tyvärr inte så många. Jag läste LM Montgomerys serie om Emily med stor glädje i somras - för första gången. Insåg plötsligt att jag inte läst några av de klassiska s k flickböckerna som ung... Får ta igen det nu.
Jag läste Markus Zusaks Boktjuven - mästerlig!
Elvira Birgitta Holms Månvargen - så bra! Petter Lidbecks Den döde sonen - en ruggig deckare! Och så läste jag om hela serien om klanen Ototi av Lian Hearn.
Fackböcker: Rollo Mays Modet att skapa. Karin Johannissons Melankoliska rum - ojojoj så intressant. Åsa Nilssonnes Zelda och meningen med att han hund - fascinerande för hundvänner, och andra!
Kristian Lundberg skrev Yarden, om Malmö, om sin uppväxt och vad det har betytt in i vuxenlivet, betydelsen för hans författarskap. Borde ha August-nominerats!
Här skulle nu ha still sist stått: Steve Sem-Sanberg, De fattiga i Lodz. Men jag är inte klar med den - blir jag kanska aldrig? Jag läser några sidor åt gången, mer förmår jag inte. Jag läste även Revolutionary Road på det sättet. Kanske är det de allra bästa böckerna som kräver just den läsningen - att lägga boken ifrån sig, fundera, låta sjunka in, leva med länge?De böcker som man inte kan sträckläsa eftersom vartenda ord bär mening? Så långt från en bladvändarbok man kan komma!

Gott Nytt läsår!

Silverkniven

2009-12-18T08:36:00.000-08:00

Nu har den kommit, min vampyrroman, Silverkniven. Den har blivit så fin - med Mattias Olssons enastående omslagsbild.

Nästan två år har den tagit att skriva. Den var inte en lätt historia att berätta. För första gången någonsin insåg jag att jag behövde hjälp. Jag bad min gode vän John läsa och kommentera min halvfärdiga text. Utan hans insiktsfulla läsning skulle det ha blivit en helt annan, och mycket sämre bok. Eller ingen bok alls.

Och nu är den här, och jag är så glad. Även om Silverkniven handlar om vampyrer och kommer ut i dessa tider av Twilight och True Love så handlar Silverkniven inte om vampyrer som ni någonsin förut har träffat på! Det kan jag faktiskt lova.

I handeln finns den att köpa den 11 januari 2010.

Ängavallen och julskinkan

2009-12-08T03:03:00.000-08:00

Inte ett ord om misshandlade grisar och usel djurhållning ö h t, jag lovar. Det räcker så bra med de bilder som vi fått se. Nej i dessa tider av heta diskussioner om hur vi bör behandla jorden och dess invånare ska det istället handla om de goda alternativen. Eller åtminstone ett sådant - för de är ju tyvärr inte så många - kolla bara i affärerna köttdiskar!
På väg söderut från Malmö, mot Vellinge, ligger emellertid Ängavallen, föregångare inom ekologisk djuhållning. I år fick man Allt om mats stora matpris för sin goda djurhållning och allt det som man byggt upp runt den. Att svänga av från vägen och mötas av djuren i sina hagar, se hur bra de har det - det är lika roligt varje gång. Och lika sorgligt - det är ju så ytterst - och skamligt - sällan man får se grisar böka ute i det fria!
Min skinka kommer förstås därifrån, tradition sedan många år.
En fråga väcks: varför behandlar inte alla djurägare sina djur väl? Varför har man djur om man inte tycker om dem? Varför köper så många av oss kött från djur som behandlats illa?
Läs mer om Ängavallen i SDS 2009-12-07, eller i Allt om mats julnummer.

Sent i november

2009-11-22T00:57:00.000-08:00

Läser Sent i november - för er som inte vet är det Tove Jansson som är författaren. Den här tiden på året är det en given läsning, liksom hennes Sommarboken på sommaren, tillsammans med Virginia Woolfs Mot fyren. Tre återkommande mästerverk därför att man både känner igen sig, och för att de öppnar nya dimensioner. Varje gång.
Jag läser min bok, köpt 1971, och ser på pennstrecken att jag olika år strukit under olika meningar, satt utropstecken i olika mariginaler ...
I år har det kommit till nya, som när Hemulen vaknar:
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände."
I "Sent i november börjar Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Snusmumriken av olika anledningar längta efter Mumindalen och dess invånare. De börjar sin vandring dit och ser framför sig hur de ska bli mottagna, med värme och omtanke.
Men huset är tomt, kallt och ostädat.
Det är en suverän, och suveränt enkel, skildring av hur det är att vara människa - skildrat genom dessa sex totalt olika personligheter: Snusmumriken som älskar friheten mer än något annat, som avskyr förbudsskyltar och stängda gränser. Mymlan som ser på de andra med milt överseende, och vars ledstjärna är att göra det som hon tycker om, inga borden, som inte lägger sig i. Hon har kommit för att hälsa på sin lillasyster, Lilla My, som muminfamiljen har adopterat. Onkelskruttet som är gammal och glömsk. Toft som är en liten homsa, ensam och med nertryckta känslor. Filifjonkan som älskar att städa och laga mat. Hemulen som tycker om att ordna för andra, även om de inte vill.
Den efterlängatde tryggheten fallerar: muminfamiljen är bortrest. Motvilligt måste de lära sig att klara sig själva. Och det gör de, var och en på sitt sätt.
De lär det sig egentligen utan att vara medvetna om att det är det de gör. Förändringen sker genom att de funderar, genom att de handlar, och genom att de pratar med och iakttar de andra.
När muminfamiljens blinkande båtlaterna på allra sista sidan närmar sig bryggan är det bara Toft som tar emot dem - de andra har redan dragit vidare. Men nu har till och med han en betydligt mer realistisk syn på vem det är han ska få möta.
Sent i november är Tove Janssons sista bok om mumintrollen. Och vilken avslutning sen! En bok som borde vara obligatorisk läsning för blivande lärare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, tjänstemän inom socialvården, politiker...
Nu åker den in i sin hylla, till nästa år. Och jag tittar ut genom fönstret, på min egen sena november, och tänker, med Snusmumriken:
" Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid."

Dimma

2009-11-16T07:09:00.000-08:00

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.

Författarbesök med förhinder

2009-11-08T02:50:00.000-08:00

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.

Emily & Emily

2009-10-24T02:13:00.000-07:00

När jag körde bil häromdagen hörde jag på radion om ett Lucy Maud Montgomery-seminarium som hade hållits i Uppsala med deltagare från hela världen. Forskare berättade om en författare som älskats och fortfarande älskas av många. Någon jämförde hennes betydelse för den kanadensiska litteraturen med Margaret Atwoods. Och medan den skånska landskapet drog förbi utanför bilfönstren mindes jag Astrid Lindgrens hommage till en kollega, hur hon och hennes systrar lekte Anne på Grönkulla en hel sommar. Min goda vän Britt Engdal har också berättat - och skrivit om - sin kärlek till den rödhåriga Anne och hennes författare. En barnboksförfattares författare?
Men jag läste inte en enda rad av henne som barn, och inte tog jag igen det som bibliotekarie heller. Shame on me.
Jag köpte för några år sedan två Emily-böcker på en loppmarknad, just för att ta igen den bristen, men där har de stått sedan dess. Nu tänkte jag: jag får väl läsa dem då. Allra helst som en av mina egna huvudpersoner, hästtjejen Emily, har fått samma namn.
Och så började jag läsa, och på en av de första sidorna läser jag att Emilys snälla och döende pappa kallar sin dotter för Emiliten (- vad han säger på engelska vet jag inte. Emilittle?) Jag ramlade nästan ur soffan när jag såg det.
För MIN Emilys snälla pappa kallar SIN dotter för Emilillan...
Jag tänker att de som läst Montgomerys Emily, och sedan läser mina böcker om en helt annan Emily, i en helt annan tid, förstås tror att jag knyckt uttrycket därifrån. Nästan rakt av.Men så är det alltså inte. På min heder och ära.
Visst kan man som författare omedvetet använda sig av andra författares påhitt, uttryck. Ja,, även medvetet, naturligtvis. Inte som stöld utan mer som en ärebetygelse. Men detta!
Emiliten och Emilillan - en pappas uttryck för sin kärlek till sitt barn, ett mjukt och lent tilltal, bara de två emellan. Oj.
Så nu har jag läst första delen och ska fortsätta med de andra tre delarna, om Emily som redan från det hon är liten vet att det är författare - skaldinna - hon vill bli. Det är lätt att förstå att hon är ett porträtt av författaren som skapade henne. Men - också av mig själv - hur jag som liten slet med orden, tränade och övade, och skrev och raderade...
Äntligen har jag alltså upptäckt L M Montgomery - även om det förstås är mycket i boken som jag studsar inför. Men jag köper det rakt av. Och nu måste jag förstås också läsa Anne på Grönkulla som fortfarande är väldigt populär, i bl a Japan där den kommer ut i ständigt nya uppagor. Däermot är den inte alls översatt till ryska.
Och på svenska går det inte längre att köpa den - om man inte uppsöker ett antikvariat, eller hittar ett ex på en loppis - som jag gjorde.
Nu har jag skickat efter Anne of Green Gables. Det var nämligen något som jag också fick veta i det där där radioprogrammet: det finns faktiskt inte en fullständig, oavkortad svensk översättning! Ingen som har läst Anne på Grönkulla på svenska har alltså läst HELA Montgomerys text. Något som förstås är märkligt, och lite av ett bedrägeri.

Att skriva

2009-09-28T01:38:00.000-07:00

Varför har man en blogg om man inte skriver i den? Varför skriver man överhuvud taget? Egentligen? Ibland känns det väldigt högfärdigt - att man fått för sig att just JAG har något viktigt att säga! Något som världen inte kan vara utan! Tankarna kommer - ovälkomna - varje gång det är Bokmässa i Göteborg. Alla dess författare, alla dessa böcker och utställare som säljer saker som kan intressera bokintresserade. I år var jag inte där. Och rapporterna därifrån, bilderna från mässgolvet - fick mig att inse att jag fattat ett rätt beslut.
Ändå vet jag ju att jag kommer att fortsätta skriva. Men förmodligen väldigt lite här, även i fortsättningen. För en blogg är ju i ännu högre grad än en roman, en novell, en essä, en barnbok - en plats för åsikter och tyckanden och det där tilltalet av "Hallå! Titta på mig! Hör hur klok jag är! Intressant! Annorlunda! Viktig!"
OM jag överhuvud taget skriver något mer här får det nog bli med den tanken i bakhuvudet att det är ett slags dagbok - bara för mig och hoppas att ingen läser det ... Vilket förstås är en extra fånig önskan - då kunda jag ju lika gärna skriva i en vacker anteckningsbok - en Moleskine eller Paperblanks. Eller ännu hellre ett vanligt kollegieblock.
I DNs söndagsbilga frågade man till och med tre författarinnor om hur de är klädda när de skriver och framträder. Och det är väl någonstans där som jag fick lust att begära utträde ur den här kåren. Vem vill veta hur vi är klädda när vi skriver? Att uttala sådan floskler som att man är snygg när man framträder - det är ju pinsamt! Det är väl klart att man ser till att man är ren och hel och prydlig när man m,öter sin publik! Något annat vore ju direkt oförskämt! Vilka imbecilla frågor - och att ställa upp på det!
Jag är ju inte dummare än att jag vet att det säljer. Men jag är dum nog för att faktiskt inte förstå hur det är möjligt att det är så.
Kan man fortsätta att vara en författare som skriver för språkets skull, för historiens skull, för lustens skulle? Som helst inte vill synas, bara verka? Det verkar inte så.
Men om man som jag känner att den s k nya författarrollen - att dansa på medias stora författarscen - passar mig lika dåligt som stilettklackar och mascara - kan man då kanske genomföra ett personligt uppror, i det tysta? Tigs man inte ihjäl då? Men - om alla skriker riktigt högt, i munnen på varandra, då blir det kanske så. till sist att det är tystnaden som hörs? Eftertänksamheten?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är väl därför det känns som om den här bloggen nog helt får tystna nu: jag vill inte vara en röst i det här skrikandet. Eller så måste jag skriva om just det?
Om tystnaden och eftertänksamheten? Om att lyssna inåt, inte skrika utåt? Om att möta mig själv och mina historier?

Mimmi 2009-07-29

2009-08-03T01:12:00.000-07:00

Detta är Mimmi, mitt nya lilla barnbarn, Emmas och Magnus förstfödda. Hon vägde 2,935 kg och var 48 cm lång - en liten docka. Det är märkligt vad många tankar en ny liten människa väcker - och vilka enorma känslor som sätts i rörelse. Plötsligt finns det ytterligare en liten varelse i världen, någon som är en del av mig. Det går inte att förstå! Samtidigt är det som om det är det absolut enda som på djupet går att förstå. Det finns ingen tvekan, ingen skepsis. Detta är ren och oförfalskad glädje.
Välkommen i familjen lilla tjejen, Mimmi Rut Elise Splittorff!

Lästid

2009-07-18T12:09:00.000-07:00

Jag läser. Böckerna ligger i travar. Jag läser flera åt gången. Förra sommaren var det Selma Lagerlöf, och biografierna om henne, breven. Och så var det Mary Norton och hennes böcker om lånarna, Elsa Beskow, Maria Gripe - om de tre sistnämnda blev det så småningom tre essäer i boken Klassiker för dig, del 5, utgiven i våras på Btj förlag. Jag var inte ensam författare; där finns också essäer av Christina Björk, Britt Engdal, Kalle Güettelr, Annika Holm och Arne Norlin.

I sommar är det WG Sebald som gäller. Det började med en artikel om honom i ett nummer av 00-tal, av Steve Sem.Sandberg. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men artikeln var intressant, och välskriven, och lockade till läsning.

Jag försökte få tag i Austerlitz, men den var slut på förlaget. I ...Johns antivariat i Ystad fanns Utvandrade, den första av de fyra prosaböckerna han skrev innan han så tragiskt omkom i en bololycka 2001. Den började jag med - och sedan var jag fast. Jag fortsatte med Saturnus ringar, och så kom för första gången i svensk översättning: Svindel. Känslor. Och sedan köpte jag Austerlitz - på danska, som jag misstänkte skulle vara lättare än engelska. (Att låna dem på biblioteket var inte ett alternativ - det här är böcker som ska ägas för att man ska kunna anteckna i dem, för precis sådana böcker är det.)

Om Sebald finns det skrivet massor - pröva t ex The Emergence of Memory. Conversations with Sebald.

Nåväl, i Sebalds spår fortsätter min sommarläsning :Han skriver om Nabokov och dennes passion för blåvingefjärilar. Jag köpte Lolita, i ny svensk översättning och med en blåvinge på omslaget..., och hans memoarere: Låt höra av dig, minne. Sedan läser jag förstås i vår stora fina fjärilsbok om blåvingarna ( Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna; Fjärilar: Dagfjärilar) - det finns en oändlig mängd - och naturligtvis flög häromdagen en Ängsblåvinge framför mina fötter på promanden med hundarna...

Han, Sebald, skriver om hur mycket han beundrar Dickens sätt att skriva i Bleak House, och jag plockar förstås ner Bleak House från Dickens-samlingen, och köper även Lysande utsikter.på anitikavriatet.

Så där håller det på. Det ena ger det andra i en ständigt pågånde ström av litterära upptäckter. Sommaren är perfekt för den här sortens associativa läsandet.

Det är faktiskt lite som Sebalds språk, hans långa serpentinmeningar, associationer åt vilt disparata håll - ibland märker jag att jag håller andan: kommer han att landa där han tänkt sig det?

Det är en njutning att läsa honom., att följa honom i spåren.

Häromdagen när jag hade köpt några kryddväxter och planterat dem i trädgården, vad hittade jag då på hyllan om inte Kerstin Stjärnes fina Härlig är jorden, och dessutom en mer handfast Örtagårdsbeskrivning.

Vad skulle jag göra utan min boksamling, och utan antikvariat, och bibliotek!

På kylskåpet sitter en magnet. Där står:

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant som det en gång sades av ingen mindre än Cicero

(Kanske ska jag försöka få tag i något gammalt antikvariskt med hans texter?)

Men först ska jag ta mig igenom Joyce Carol Oates Dagböcker 1973-1982.

Det är en fascinerande läsning, där hon bl a skriver om sina favoritförfattare. Kanske blir det någon av dem senare - nästa sommar, kanske?

Elizabeth George

2009-06-03T12:29:00.000-07:00

Elizabeth George har skrivit en bok om att skriva, på svenska heter den Skriv på! Hon har arbetat som skrivlärare. Hon har skrivit många böcker om kommissarie Lynley och hans inspektör Barbara Havers. Man trodde nog - åtminstone trodde jag det - att hon kan sin sak, skriva gedigna deckare, rätt spännande, intressanta stories med trovärdiga karaktärer. Men hennes senaste, Stråk av rött - jag förstår det inte!Den är så usel! 760 sidor som jag gäspade mig igenom. Hur är det möjligt?
Vågade inte hennes redaktör kritisera, ge goda råd? Kunde hon inte ta emot de där råden - om att stryka, stryka, stryka alla dessa med långrandigt träiga beskrivningar av hur man klättrar i berga, survar på vågorna och hur man bygger en bräda, spelar dart, tillverkar cider etc etc - dvs sådant som stannar upp berättarflödet - en döds synd i en deckare!
Och så dessa mängder med folk! Som i en rysk roman - som en god vän uttryckte det. "Jag skulle behövt en personförteckning!"
Ytterst märkligt alltihop.
Juni månads absolut konstigaste, litterära misslyckande.

Backaskolan i Malmö

2009-05-19T23:19:00.000-07:00

För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!

Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!

Sagan om gudagåvorna

2009-05-16T02:37:00.000-07:00

Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?

För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"

Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.

I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.

Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.

Besök i Tanums kommun

2009-04-25T00:10:00.000-07:00

Jag sitter i uterummet, i solen, med DN och en mugg kaffe. Kastanjens knoppar är stora, snart brister de - kanske i dag? Gräset har vuxit så mycket på den här veckan att det nog snart måste fram en gräsklippare. Vår! Här i min trädgård! Min plats på jorden. Jag är hemma igen och det glädjespritter i alla tio tårna.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.

Träd

2009-04-18T00:52:00.000-07:00

I går plnterade vi två äppleträd, ett Ingrid Marie och ett Alice. Det ena är Rufus eget, en present från hans mamma på hans namngivningsdag. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu.

Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?

På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..

Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.

Kachina

2009-03-22T00:20:00.000-07:00

Kachina 1993.11.07 - 2009.03.20

Vår fina hund finns inte mer. Tillvaron känns tom och darrig. Hon var den yngsta av de fem siberian husky-hundar som var utgjorde vår flock under den period i vårt liv när vi körde hundspann. Nu vilar hon här i trädgården tillsammans med vännerna: Lotschi, Fjodor, Belker och Chinook. Även om jag inte tror på ett liv efter detta - åtminstone inte i begrepp som vår mänskliga hjärna kan föreställa sig - så hoppas jag att de har det fint tillsammans. Någonstans.

När jag ser ut genom fönstret tycker jag mig se henne strosa omkring, med nosen mot marken, nyfiken på livet, intresserad, uppmärksam. När jag går uppför trappan tycker jag att det rör sig inne bland filtarna i hennes grotta - där hon sov och vilade stor del av dygnet den sista tiden, så trött, så trött.

Saknaden efter henne är som ett stort hål - men det är så det ska vara - det är ju på det sättet hon finns kvar hos oss - i minnena, i saknaden. Jag vill inte vara utan den. Hon var - och kommer precis som sina hundvänner - alltid att vara en del av vårt liv. Vi kommer att prata om henne, minnas henne som den av våra hundar som hade den allra största integiteten, som vi aldrig fick att "lyda", som gjorde saker för att hon själv ville, eller struntade i att göra dem - om hon inte ville.

Att få förmånen att leva nära ett djur är en gåva från evigheten. Den dimension av tillvaron som de berättar om kan ingen människa någonsin dela med sig av. Därför är det så tomt nu.

Kachina, älskade gumman, tack för allt du gav oss.

Bokrea med barnbarnen

2009-03-01T02:25:00.000-08:00

Var i går på bokrean med två av barnbarnen. Efteråt skulle vi fika och läsa i våra nya böcker. Vi gick till Akademibokhandeln i Malmö, stor och fin och med fik högst upp. Men utbudet av barnböcker var - knappt synbart. Ett bord inte större än ett ordinärt köksbord för ungdomsböcker, kapitelböcker och bilderböcker. Ett lite mindre bord för faktaböckerna. Utbudet var uselt - det fanns inte ens de titlar som katalogen gjorde PR för.

Vi tänkte: vi tittar på böckerna till ordinarie pris. Rulltrappan upp - och besvikelsen lika stor. En stor del av golvytan bestod av ett lekutrymme för små kravlande barn (inget fel i och för sig) men de få hyllorna var till största delen halvfyllda med pysselböcker! Det fanns förstås gosedjur föreställande bilderboksfigurer, pennor, klistermärken, ritblock. Bokurvalet: inte precis något att hurra för. Jag blev beklämd.

Lily hittade till sist en Barbapapa och så köpte vi sista Harry Potter till lågpris till hennes bror - som inte var med på utflykten - den och en till var de enda som fanns på hyllan i hela den serien! Bilderbokshyllan skruttdålig, knappast något av det allra nyaste.

Vad är det som har hänt med bokhandeln? Har den alldeles tappat självförtroendet i internetbokhandlarnas frammarsch?

Sedan gick vi till SF-bokhandeln en bit bort och kom in i en bokhandel äntligen värd namnet. En god stämning av glad anarkism virvlade runt bland böcker, filmer, spel... I genrer som fantasy, SF, skräck... Och fullt med människor i alla åldrar mellan och framför hyllorna.
Vi dröjde kvar där länge och bara njöt.

Här införskaddade vi tre mangaböcker till äldste sonsonen, och en underbar bok om Miyazakis underbara film My neighbour Totoro.
Nu skulle vi alltså fika.

Vi kom inte in någonstans - det var knökafullt med folk överallt. Malmös gågata såg ut som den brukar göra när det är festival i augusti. Många danska röster i trängseln - de passar på nu när deras krona är så mycket värd här hos oss. Så vi köpte med oss fikabröd och åt det hemma vid köksbordet istället.
Och det gick ju förstås nästan precis lika bra.

Och där läste Lily och jag Barbapapas vinter - som handlade om alternativa energikällor(!). Emil försjönk i sin första mangabok och var därmed inte längre nåbar. Julius tryckte Harry Potter och dödsrelikerna hårt till sitt bröst.
Så det blev en trevlig boklördag trots allt.

Mammut på Berlinale - filmfestivalen i Berlin

2009-02-11T03:30:00.000-08:00

Nyss hemkommen från Berlin och filmfestivalen där. Det är nog bland det mest omtumlande jag varit med om - alla känslor på en och samma gång: häpenhet, glädje, förskräckelse, ömsinhet, förvirring... Jag var där med min son, mina barnbarn och svärdotter, för att se Lukas film Mammut. Och det gjorde jag - på premiärvisningen - i en fullsatt salong och med varma och långa applåder när sista bilden tonades ner.

På bilden ovan: Lukas Moodysson och Gael García Bernal möter hundratals skrikande, tjoande fotografer på Hotell Hyatt

Men det är inte riktigt så - att sista bilden tonat bort. Det är en film som stannar kvar. En film som skakar om. En film som - trots att de tyska tidningarna ofta - dock inte alla! - gjort tummen ner för den - kommer att fortsätta att få mig och många med mig att tänka och fundera, gråta och skakas om ända in i själen. Det handlar om hur vi behandlar våra barn, om hur vi inte lyssnar på varandra, om hur vi hör ihop, om att vi längtar efter något annat, om hur för jordens överlevnad vissa ord och begrepp - som absurt nog blivit omoderna - måste tas i bruk igen: moral, solidaritet, mod.

Vad som slår mig är att hätskheten hos en del recensenter måste handla om att man känt sig trampad på tårna. Men också att man faktiskt inte förstått.

Lukas har gjort en film med ett tungt ämne, ett livsviktigt ämne - och han har gjort det med ett bildspårk och en berättarröst som är tydlig - vissa säger övertydlig - inte för att han har misslyckats utan för att han har VALT att berätta enkelt för att så många som möjligt ska kunna förstå och ta till sig.

Och naturligtvis för att enkelheten i sig är vacker.

Här finns inga blinkningar åt de finkulturella nissar som tydligen finner ett perverst nöje i att tala om hur duktiga de själva är, hur oerhört mycket bättre film de själva skulle ha kunnat göra. Som förminskar för att göra sig själva stora - vilket nog är den största missuppfattning som finns, att det skulle fungera.

Nu tror jag verkligen att just detta att filmen fått så olika mottaganden, så många olika röster har höjts - i vrede, förakt men också glädje och sympati - gör att den fortsätter att leva. Det är ju så diskussioner väcks, de viktiga. Och det är den värd, många gånger om.

Till sist en enda sak - filmens titel - Mammut. Ingen - vad jag sett - har med ett ord nämnt eller diskuterat vad det skulle kunna stå för. Ingen ser symbolen i det utrotade, enorma djuret, och risken för att vi alla drabbas av samma sak om vi inte ändrar oss. Ingen har heller förmått att se (det krävs förmåga att se in i sig själv för det) att de som nu förnekar vikten av att berätta om hotet mot jorden, mot mänskligheten - de som kallar filmen en gammaldags "Global dokusåpa"- det är förstås just de som i första hand kommer att röna samma öde som mamutarna; de är på väg mot sin egen undergång! För om inte det händer har vi inte en chans.

OM ni som läser det här tar för givet att jag berömmer och är berörd eftersom det är min son som gjort filmen vill jag bara säga: gå och se den!

Maria Gripe

2009-01-04T03:03:00.000-08:00

NU är jag äntligen klar med de tre författarporträtten av Elsa Beskow, Mary Norton och Maria Gripe. Att inte bara läsa en författares böcker utan tränga djupare in i upphonsmännens intentioner, i förhållande till deras liv - det är egendomligt spännande. Som att ge sig ut på en upptäcktsresa, eller lösa en rebus, eller lägga ett puzzel, eller smyga nära som en privatdeckare, kika bakom rullgardinerna... Ibland drabbas jag av den lite obehagliga känslan att vara en voyeur - och dessutom sprida hemligheterna som jag kommit på spåren. Men oftast är det bara väldigt roligt.

Det är tre sinsemallan väldigt olika författare som jag nu under några månader följt hack i häl men med ett gemensamt: den gränsöverskridande fantasin sitter i högsätet. Jag upptäckte medan jag skrev att jag kände mig besläktad med dem alla tre, något som överraskade mig. Jag borde inte ha blivit överraskad. Hos alla oss författare som skriver för barn och unga är hängivenhet ett måste, likaså en ömhet gentemot de barn man skildrar - och gentemot dem som sedan läser ens böcker. Gripe, Norton och Beskow är alla tre artiga författare: de utgår ifrån att deras läsare är kloka, att de tycker om att tänka, våga gå över verklighetens gränser...

Men jag har haft stora bekymmer med Maria Gripe. Jag var nära att ge upp ett tag. Orsaken var min upptäckt att hennes böcker inte längre läses, de lånas inte ut, de säljer inte - vilket i sin tur betyder att förlaget (Bonnier Carlsen) inte trycker nya upplagor! Plötsligt blev allt så vemodigt. Maria Gripe - redan förbisprungen, av det senaste, det som mest syns, det som ligger i högar i affärerna. Det kändes overkligt. En av våra förnämsta författare - bortglömd! För svår, för krävande, kanske?

En ung flicka skrev till henne en gång: "Dina böcker är så bra för de får mig att tänka." Hon hade rätt, precis så är det. Maria Gripe ställer frågor, får läsarna att tänka nya tankar, annorlunda tankar, tankar som vi kanske inte ens visste att vi kunde tänka... Hon ger inga svar. Vill unga människor inte längre tänka, är det för besvärligt? Är det bara de lättlästa böckerna - som en del av mina egna! - som nu gäller? De som går snabbt att ta sig igenom? De som säger sig ge svaren?

Men vemodet gick över medan jag om igen läste Agnes Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen, Skugg-serien, Pappa Pellerins dotter, Hugo och Josefin... Och så såg jag Trolltider på DVD, adventkalendern som visades första gången 1979 och som måste vara en av de allra bästa - och som Maria Gripe och hennes dotter Camilla skrev manus till. Jag hade hjärtans roligt, tro mig!

Så jag blev till sist klar med mitt porträtt av Maria Gripe. Jag tror det blev bra. Kanske någon ung människa läser min text - den ska ingår i Klassiker för dig, del 5, utgiven av Bibliotekstjänst - och sedan ger sig ut för att leta reda på Maria Gripes böcker - och hittar dem på ett antikvariat, kanske?
Då har mitt slit inte varit förgäves.

Emily, Sheeba och Sakima

2008-12-29T03:22:00.001-08:00

Nu är den nya Emily-boken ute,
lagom till det nya året!
Emily på tvären heter den och är sjunde boken om
hästtjejen Emily och hennes liv med hästar, vänner och familj.
På bilden syns också Emily och Sheeba och Emily sätts på prov,
nummer fem och sex i serien.

Sheeba är ett vackert skimmelsto, nyfiken och glad men också bångstyrig. Emily och hennes vän Nanna har stora bekymmer med henne.

Emily och Nanna - ja alla människorna i böckerna - är mina påhitt, men Sheeba finns i verkligheten. Hon är min och min dotter Emmas häst. Jag skulle aldrig våga sätta mig upp på henne, för det krävs en van - och modig - ryttare! Men från backen kan jag umgås med henne - när hon får syn på mig kommer hon ofta springande tvärs över hagen - hon älskar att bli ompysslad.

Förra våren fick hon ett vackert föl - Sakima. Jag är alldeles säker på att hon också kommer att hamna i en eller flera framtida böcker. Här är de båda två i den leriga skånska vinterhagen.

Min penna

2008-12-10T03:31:00.000-08:00

I somras fick jag en reservoirpenna i present - i en fin ask och med bläck i en vacker flaska, färg Blue Night. Jag hade inte skrivit med en sådan penna sedan jag var mycket ung. Min son sa: "Du ska använda den alltid. Inte bara vid särskilda tillfällen. Vänj dig vid den, skriv inköpslistor, i dagboken, komihåglappar." Det tog ett tag, sedan började jag - nästan under protest - skriva lite försiktigt. Lärde mig fylla på när bläcket tog slut, vilket förstås är en viktig kunskap när man skriver så mycket som jag gör. Jag började bära den med mig överallt - till och med på resor.

Häromdagen blev jag av med den - jag letade överallt, till och med inne under trappan i hundarnas håla, kollade noga om någon av dem var blå om nosen. Inga blåa nosar. Inga söndertuggade Parker-rester i lyan.

Och jag drabbades av en lätt despression. Min penna!

Kanske var det då jag insåg hur mycket den blivit en del av mitt skrivande. Vilket förvånade mig, och gjorde mig nästan lite skamsen. Det är ju löjligt att fästa sig så vid en SAK.

Jag har skrattat åt författare som måste ha speciellt papper att skriva på. Speciella anteckningsböcker att skriva i - förslagsvis Paper-Blanks eller Moleskine. Det gör jag inte längre. Nu vet jag vad en SAK kan betyda för magin i orden. Om det är rätt sorts sak.

Löjligt eller inte: jag älskar min penna.

Och jag hittade den till sist. Jag flyttade på datorns tangentbordet, och se, där under låg den. Det borde jag kanske ha förstått, att mina verktyg sökt dig till varandra.

Här är den nu, liggande på min Paper-Banks-dagbok (inköpt i Spanien av min man), upplyst av ljus med mossa från smålandsskogarna, och med en kvist förvildad cypress från Övedskloster, granne med hästarna, i krukan bakom.

Precis så kan det vara att vara författare. Urfånigt men rätt fint.

Antikvariat

2008-11-29T11:41:00.000-08:00

Den engelska författaren Virginia Woolf skrev i sin dagbok: "En utflykt blir inte riktigt lyckad utan ett besök i ett antikvariat."
Hade hon verkligen rätt?

I Ystad finns ett litet innehållsrikt antikvariat, ...Johns antikvariat, på Stora Västergatan 37, bara ett stenkast från centrum. John Annas är antikvariets ägare. Han kan oerhört mycket om de böcker som finns på hyllorna -och berättar gärna om dem - liksom om de böcker som inte får plats där. Det är alltid lika roligt att kliva in i den lilla lokalen, så omsorgsfullt - för att inte säga kärleksfullt - inredd.

Häromdagen ringde jag och frågade om två böcker. När jag kom dit hade John plockat fram dem ur något gömsle, kanske hittade han dem bakom det vackra femtitalsdraperiet? Jag gick därifrån med Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen och Ernest Hemingways En fest för livet. Nu ligger de båda två i en låda i mitt nattduksbord och sprider den där speciella doften som lite äldre böcker gör, den som avslöjar att här finns något som har hållit sig genom åren. Ofta är det böcker som inte längre finns i bokhandeln. Som lever sina hemliga liv i väntan på att en läsare ska kliva in i deras världar, vilka förstås är sprillans nya för varje ny läsare.

Fast vad gäller Selma Lagerlöfs böcker är jag inte helt säker på att de saknas i bokhandeln - kanske finns de nu i pocket eftersom det är 150-årsjubileum av hennes födelse just i år, och just den här månaden. Men en bok i skinnband, om än slitet, och med hennes namnteckning i guldtryck - det smäller betydligt högre än en pocket. Och tänk bara på känslan av alla dem som läst boken före mig, de vars händer har gjort lädret slitet - en lång kedja av läsare som delat samma upplevelse med sextiofem års mellanrum; boken är tryckt 1943.

Ja, Virginia Woolf visste precis vad hon pratade om: en utflykt blir aldrig riktigt lyckad utan ett besök i ett antikvariat!

Skolbesök i Värnamo

2008-11-28T04:06:00.000-08:00

Hemma igen efter två dagar i Värnamo där jag träffade fyror och femmor i två skolor - Mossleskolan och Trälleborgskolan.
Jag blir alltid lika häpen över hur olika klasserna - och skolorna - är! Kanske är det just det som gör att de här resorna in i skolvärlden är så spännande. Jag vet förstås aldrig vem jag kommer att möta, men inte heller vilka frågor jag får, hur klassrummen ser ut, hur lärarna har förberett besöket... Det betyder att inget skolbesök är det andra likt.

I Värnamo bodde jag på trevligt hotell, Tre Lijor, med utsikt över den lugnt förbiglidande Lagan. Skrivbordet hade välputsad glasskiva, likaså nattduksbordet. Sängen var skön. Sådant ger perfekt avstamp. Men det är faktiskt inte helt nödvändigt:
jag har sovit i usla sänger i hotell som inte borde få kallas det. Ändå blir mötena med barnen oftast vädligt trevliga, hur trött jag än har varit när jag har klivit in i morgonduschen.
.
Jag har funderat mycket vad det beror på det, tro mig! Och jag har kommit fram till att det handlar om ett slags ung energi som finns samlade i klassrummen - kanske sedan åratal tillbaka. I samma ögonblick som jag kliver över tröskeln, så är det som om jag - slurrp! - fylls av den energin.
Tjugofem barn i åldern 10-12 år - med klara, nyfikna blickar fästade på mig, och med lappar med frågor som de vill ha besvarade liggande framför dem på bänkarna - det fyller mig med en kraft som består av både glädje och ängslan.

Glädje över att ha fått komma dit - att man har läst mina böcker och vill träffa mig. Ängslan över att jag inte ska kunna ge dem det som de har rätt att förvänta sig.
Den där dubbla energin är - förstås - dubbelt kraftfull.

Det handlar om att barnen bidrar till att mötet blir lyckat- eller - i värsta fall - inte bra alls. Om lärarna inte förbereder mötet, om barnen - det händer - knappt fått veta att jag kommer - då måste jag börja från början. Då är energin trögflytande.

Men om man har läst mina böcker, om man har arbetat med dem, om man har fyllts med förväntan, kanske skrivit själva - då sker ett bubblande, glittrande utbyte av tankar och idéer som är svårt att förklara. Och då spelar det inte någon som helst roll att klassen är "stökig". Snarare tvärtom.
Tysta - tystade - barn kan vara svåra att få liv i!

Barnen i Värnamo var inga tystade barn. Vi hade roligt tillsammans. Det tackar jag för.

Elsa Beskow och Mary Norton

2008-11-24T06:35:00.000-08:00

Just nu skriver jag inte på någon egen bok. Visserligen ligger det ett halvfärdigt manus i hårddisken. Men det ska jag inte ta itu med förrän efter nyår. Istället skriver jag tre essäer om barn- och ungdomsboksförfattare: Elsa Beskow, Mary Norton och Maria Gripe. De ska ingå i boken Klassiker för dig, del 5, som ges ut av Bibliotekstjänst. Essän om Elsa Beskow är jag precis klar med. Det har varit väldigt roligt att läsa om - nästan - alla hennes böcker, och att titta noga på alla de fantastiska bilderna. Det har varit som en resa bakåt i tiden.
Elsa Beskow var en av mina absoluta favoriter när jag var liten. Boken Petters och Lottas jul - som är den sista i serien om fem om de tre tantern: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin - kunde jag utantill. Men - jag visste ingenting alls om henne som person. Inte när hon var född eller var hon bodde, om hon var gift och hade barn - absolut ingenting! Det har varit en upptäcktsresa att nu följa henne i spåren - läsa om henne som barn, läsa hennes brev, få veta hur hon arbetade.

Nu håller jag på med Mary Norton, en engelsk författare.
Till skillnad från Elsa Beskow vars böcker man fortfarande läser, och som finns att köpa i ständigt nya upplagor - ja inte alla, men många! - så är Mary Norton en nästan bortglömd författare. Hennes böcker går inte att köpa, knappt ens på antikvariat. På biblioteken finns de som tur är! För Mary Norton är en orättvist bortglömd författare. Det finns tyvärr många sådana.

Mary Norton är mest känd för böckerna om Lånarna, ett smågolk som i första boken, Pojken och lånarna, bor under golvet i ett kök i ett stort och gammaldags hus. Vi är många som gillar idén att det kanske finns pysslingar någonstans - i trädgården, i skogen, eller varför inte i i dockskåpen? Tänk bara på Nils Karlsson-Pyssling, eller Nils Holgersson! Eller hoberna i Sagan om ringen!
Tänk om man skulle träffa på dem någon gång - vilken fröjd!
Jag tycker att Mary Nortons lånare är något alldeles extra! De är tuffa, modiga, roliga. Att följa med på deras äventyr undan människor och rovdjur, eller naturens attacker - köld, djupt vatten, blåst - det är både roligt och ruggigt spännande!
I somras läste jag alla böckerna i serien på raken, och jag var djupt sorgsen när jag hade läst ut den sista, Lånarna i fara. Nu står de i min bokhylla och väntar på att bli omlästa, så att jag kan få krypa in i deras hemlighetsfulla liv igen!
För Pojken och lånarna fick Mary Norton synnerligen rättvist Carnegiemedaljen 1952, den förnämsta utmärkelse en engelskspråkig författare kan få.

Början

2008-11-23T10:38:00.000-08:00

Den 23 november 2008. Jag startar min blogg. Om jag får som jag vill (med skrivandet är det ju så att det kan dra iväg åt håll som inte är tänkt från början) ska det handla om böcker, mina egna och andras. Om att skriva och läsa. Om mina besök i olika skolor där jag pratar om samma sak - om vikten av och lusten till att skriva och läsa.

Jag ska försöka skriva lite om livet som finns runt mig - även om jag ibland tycker att det mest finns till som underlag för mitt skrivande.

Om min familj och mina vänner kommer det nog inte att handla så mycket - men med säkerhet en hel del om mina djur - hundarna och hästarna.

Om platsen där jag bor - Kåseberga på Skånes sydkust - kommer jag att berätta.