Vild och vacker

Snön föll rakt ner i stora mjuka flingor, som hängde de på osynliga trådar. Trädgården vimlade av fåglar - mesar, kråkfåglar, starar, ett par duvor. Det fanns gott om mat, solrosfrön, talgbollar, havregryn. Plötsligt blev det tomt och tyst. Inte ett kvitter, inte ett vingfladder. Något hade skrämt dem. Det var inte hundarna för de låg och sov i var sin soffhörna. Inte heller var det räven för den smyger omkring här bara om nätterna. Jag grep kikaren, smög fram till fönstret, gömde mig bakom gardinen - och där satt den, i snön, i skydd av en rosbuske. En duvhök i vår trädgård! Så osannolikt vacker. Mellan de kraftiga klorna satt bytet fast. Fjädrarna rycktes bort med den böjda näbben. Muskler och inälvor försvann ner i strupen. Jag kunde inte se vad det var han lyckats fånga. Inte förrän efteråt när vi undersökte brottsplatsen såg vi de svarta fjädrarna, de mjuka dunen - det var en koltrasthane som hamnat i duvhökens mage.
I går, innan det nya snöovädret drog in över oss med snö som inte faller mjukt och stilla uppifrån men vasst från sidan - då hittade vi den knallorange,  spetsiga näbben, med lite silkesmjukt dun runt fästet. Alla andra spår av mordet är borta med vinden.

Skomsvold, Kjerstin Annesdatter

I torsdags frågade bibliotekarien på bokbussen mig om jag hade läst "Ju fortare jag går, desto mindre är jag"? Det hade jag inte. "Den står där" sa hon och pekade. Jag greppade en tunn, rätt oansenlig bok, intryckt mellan två mastodonttjocka romaner. På framsidan en syltburk. Uppe till höger stod det
"Vinnare av norskt debutantpris 2009". Utgiven på Gilla förlag 2010. 
Författaren är ung, född 1979. Jag tar med mig den hem och börjar läsa, nästan som av plikt. Och sedan vänder jag sidorna allt fortare och läser tills den är slut några timmar senare.
Hur är det möjligt? tänker jag gång på gång. Hur kan en ung människa skriva så inträngande om en äldre kvinna, med social fobi, för att inte säga ångest. Som nästan aldrig går utanför lägenheten. Nästan bara för att gå till butiken och köpa en burk sylt som hon sedan inte kan öppna. Som inte vågar prata med någon mer än sin man. Som tänker på döden hela tiden, om hur den kommer att bli. Och hur hon ska få ordning på sitt liv fram tills dess.
Det är så sorgligt och så rörande.Och det är så roligt!
På ett språk som är ett med berättelsen, med en ömhet i orden föräras oss läsare en knivskarp analys av ett ansenligt liv som plötsligt blir synligt, och viktigt.
En bok som är något alldeles, alldeles extra. Dessutom en debutbok. Obegripligt och underbart.

Hjärnskakning

En isfläck, ett fall, en smäll, en omskakad hjärna. Aj, vad det gjorde ont!
Och sedan: minnesluckor - hur kom jag hem? Ledde min man mig? Det minns jag inte. Hjälpte han mig sedan av med ytterkläderna - det minns jag inte heller. Sjukvårdsupplysningen sa: Till sjukhuset! Ambulansen kom, det var inte så kul, skakigt och stökigt. Men vänliga sjuksköterskor. Sedan röntgen: inget trasigt. Men ont, förvirrad, yr, illamående. Ska inte läsa, inte se på teve. Lyssnar på radion, bra program, nya som gamla. Men har tråkigt. Så snabbt det går, så fånigt att inte trä broddar på skorna! De ligger ju i byrålådan, redo för användning. Lättja? Eller en vidskeplig tro på att inget sådant kan hända mig? Antagligen en kombination. Blivit klokare - hoppas det! 

En bokbuss nära mig

Varje torsdag kommer bokbussen till Kåseberga. Jag ger mig iväg, tvärsöver fältet utanför vårt hus, och efter några minuter är jag där. Jag kan inte sluta förundra mig över att den står där, svagt muttrande i mörkret, väntande på mig och min läshunger. Jag lämnar mina böcker och hämtar nya, antingen ett fynd från hyllan, eller något jag reserverat från huvudbiblioteket inne i Ystad. Nu på torsdag ska jag hämta Ferdinand von Schirachs Brott och Skuld, och lämna Fred Vargas Okänd kontinent, Kristina Ohlssons Glasbarn och Carolina Fredrikssons Flod. Alla tre, var och en på sitt sätt, har givit mig stor läsglädje. Hurra för bokbussen!

Talgoxen, årets segrare

Sveries ornitologiska förenings räkning av vinterfåglar i våra trädgårdar ägde rum i helgen. Och som föregående år segrade talgoxen. Grattis!
Men inte här hos oss. Vi hade ynka fem som hängde i talgbollarna utanför köksfönstret. Pilfinken kom på andra plats - hos oss var de ca 25. Blåmesen kom trea - här hade vi två.TVÅ!
Vår segrare är en helt annan sorts fågel, nämligen råkan! Djupt symboliskt, kan jag tycka, nu när tredje silverboken precis har kommit. För i de böckerna spelar råkorna en stor och mångtydig roll.
En annan bok som precis kommit ut är Stefan Castas Stora mesboken - här kan man läsa mer om årets segrare, som dessom pryder det vackra omslaget, gjort av Staffan Ullström. Opals förlag.

Sortera rensa kasta spara minnas

Under några dagar har jag gjort djupdykningar i lådor och kartonger som inte varit öppnade på många år. Ett gammalt råd är att om man inte saknat något på två år: släng det utan att titta. Det var förstås inte möjligt, nyfiken som jag är. Och det var tur. Jag hittar brev i massor. Från vänner, släktingar och de allra käraste. Jag sätter gummiband om de resp buntarna, lägger ner dem igen. Det är brev från mina föräldrars ungdom, gamla vykort med stadsvyer som inte längre finns, skrivna med vackra handstilar, ibland oläsliga. Fotografier, ibland på människor som jag inte vem de är. På farmor och farfar som var döda innan jag föddes. Mina egna teckningar från det jag var 3, 4, 5 6, år. Brev från mig själv till mina föräldrar när jag låg på lasarettet för obestämda magsmärtor och skrev att jag hade "so rolet".
I mina glömda lådar ligger hela liv arkiverade.
Rätt mycket åker trots allt i papperskorgen. Men en stor hög med brev och vykort som min brorsdotter skrivit till sin farmor och farfar har jag skickat tillbaka till henne - hennes vackra teckningar, minst en i varje brev. Liksom min pappa gjorde - ett brev, en sedel och en teckning.
Mina två brorsöners brev - båda nu döda. Fotografier på dem - så vackra de är! Det är många brev här som är en hälsning från de dödas rike.
Nu ligger de alltihop i nya lådar. Kanske undersöker jag dem igen, läser breven. Eller bara sparar. I vetskap om att de finns. I fall att.

Silverkällan här!

I dag var jag och hämtade kartongen med mina 25 gratisex av den tredje (och sista) silverboken - Silverkällan. Det fantastiskt fina omslaget har förstås Mattias Olsson gjort, precis som de två föregående: Silverkniven och Silverboken.

Det är en alldeles speciell känsla att bläddra och läsa lite här och där i en sprillans ny bok, som dessutom bär mitt eget namn. En känsla av både stolthet och bävan. Jag klarade det! Men - håller den?