Varghannen skjuten ...

... och nu ligger det skjutklara, för att inte säga skjutkåta - jägare redo att också mörda den vackra rödskimrande honan, hon som skulle föda genetiskt starka ungar för att berika den svenska vargstammen.
Men miljöministern Lena Ek, som knappt verkar veta hur miljö stavas, hon tillhör ett parti som håller på att slita sönder sig självt och därmed försvinner ut ur riksdagen vid nästa val. Hoppas de lyckas och att det istället kommer någon på den posten som har kaft och mod att ta strid för de fantastiska djur som har lika stor rätt att finnas i våra marker som renar och människor.
Bilden föreställer an av de vargungar i Skånes djurpark som också sköts för några år sedan.

Filmkväll:Hugo Cabret

I kväll såg vi Hugo Cabret, Scorseses filmatisering av Brian Selznicks bok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret, om filmens barndom i 1930-talets Paris. Om Georges Meliés, och om fantasins makt. En genuin äventyrsfilm för både små och stora. Lite Dickens, lite Jules Verne som jag såg att någon skrev. Storslagen miljö: den stora järnvägsstationen i Paris, klockor som tickar, tåg som kommer och går, den ensamstående pojken som har som jobb att dra upp de jättelika klockorna och samtidigt försöker hitta mysteriet bakom faderns död. Ett enastående foto gör ju inte upplevelsen sämre.
En toppenkväll m a o.
Nu måste jag förstås också läsa boken - se bilden -  som sägs vara en blandning av ord, bild och film.
På fredag skickar vi så tillbaka filmen, tillsammans med den ännu osedda Vi måste prata om Kevin. Så finurligt det är, att kunna se bra filmer - som man förstås själv väljer - att varken behöva köpa dem, eller låna i en filmaffär långt härifrån, och sedan bara lägga dem på brevlådan. Och efter några dagar får vi två nya från den hyrlista där våra tingade filmer ligger och väntar på att skickas till oss.

Ett tom skärm

Först ett förtydligande: Att drabbas av skrivblockering, att sitta där och stirra på en tom skärn, handlar förstås inte om att man är tillbaka på ruta ett, dvs innan man hade lärt sig att skriva. En skrivblockering är den absoluta motsatsen: man har förlorat något värdefullt, som man kunnat, som man trott sig behärska. Något som man älskar. 

Ja, inte bara det. Att skriva har blivit ens identitet. Att inte kunna skriva är att förlora den, och att desperat försöka hitta en ny. Vilket snart visar sig vara omöjligt.

I dag har jag använt flera timmar åt att skriva på min nya bok. Det går rätt bra. Men jag fortsätter ändå att fundera på vad det var som hände. Kan jag undvika att det händer igen? Hur fick jag förmågan tillbaka?

Bilden uppe t h föreställer omslaget till den amerikanska neurologen Alice W. Flahertys bok: The Midnight Disease. The Drive to Write, Writer´s Block and the Creative Brain. Den läste jag, strök under, läste om igen. Till alla intresserade rekommenderar jag den varmt.

MEN - och det är viktigt! - inte ens Flaherty har några entydliga svar.

Sitter blockeringen i sinnet eller i något område i hjärnan? Hjälper mediciner mot depression? Eller varför inte KBT-terapi, eller en psykodynamisk terapeut? Hon går igenom de olika möjligheterna. Hon berättar om författare som tagit sina liv när förmågan tagit slut. Och sådana som kommit ut på andra sidan.

En enda sak vet jag säkert, nämligen att det "jag" som nu kan skriva igen inte är samma "jag" som förlorade både lusten och kunskapen. Och kanske, tänker jag var det som hände kanske inte enbart av ondo - även om det kändes så då - utan likafullt något som jag behövde vara med om?

Kanske fick min identitet sig faktiskt en liten tankeställare?

Vilket förstås är en intressant fråga, men inte ens i närheten av ett svar.

Dessutom var det ju så att jag kunde skriva: mejl, komihåg-listor, dagboken fylldes. Det jag inte kunde skriva var det som fantasin används till, dvs det nyskapande, det kreativa. Där var det helt stopp.

Och någonstans där finns början på ett svar. Vi behöver vår kreativitet för att må bra. När den inte finns tillgänglig förminskas vi.

Kanske tog jag min kreativitet för given? Kanske slarvade jag bort den?

Om min skrivblockering hjälpte mig att inse det - så vill jag nog påstå att den var värd priset.

Liten flicka på besök

Vi fick oväntat och lustfyllt besök häromdagen - yngsta barnbarnet ville vara hos oss när hennes mamma drabbats av magsjuka, kompletterad med förkylning och feber. Nu har hon åkt hem, till en något friskare mamma, och här är det märkligt tyst och tomt.

Jag skulle egentligen ha sysslat med ordning och reda de här dagarna, sorterat ut det gamla och in med det nya: pärmar, register, almanackor, anteckningsböcker. Gjort upp planer. Men så kom den här treåringen glatt inskuttande i vårt hus och smittade mig omedelbart med insikten att allt sådant där ordnande och planerande ska man inte ta på så himla stort allvar. Det är mycket, mycket viktigare att klappa och mata två hundar, måla med mycket färg i penseln,  titta på Mullvaden för hundrade gången, skratta, dansa, eller ta en promenad i regnet i de nya, rosa gummistövlarna. Det är fantastiskt

så stora - och djupa - vattenpölar kan bli! (Visst är det underligt att man kan glömma det?)

Så då gjorde vi det - fast mina stövlar är förstås alldeles vanligt tråkgröna. Nästa gång jag köper stövlar ska det bli blommiga, eller blå, eller varför inte - lila? Det är härmed mitt - absolut enda - löfte inför 2013!

Att inte kunna skriva och/eller läsa

Nyss läste jag ut en bok, Andrew Taylors Den amerikanske pojken, en nästan 500-sidig, psykologisk thriller i historisk miljö, med unge Edgar Allan Poe som en av karaktärerna. (Mer om författaren och hans andra böcker en annan gång.) Jag satte tillbaka boken i bokhyllan med en känsla av tacksamhet. Jag hade tagit mig igenom den, sida för sida.
Jag kan alltså läsa igen.
Tidigare i dag skrev jag ca fyra sidor av det som ska bli min nästa bok. Varje ord jag skrev, varje mening jag lyckades formulera, utan att genast radera ut den igen, fyllde mig med djup glädje.
Jag kan alltså skriva igen.
Under nio månader 2012 har jag inte kunnat varken skriva eller läsa. Skrivblockering är inget okänt begrepp - men läsblockering - finns det ens?
Vad hade hänt med min hjärna? Var fanns felet? Hur skulle jag komma loss, bryta mig ur denna avstängning från det som varit viktigast för mig sedan jag var sju, lärt mig läsa och omedelbart börjat skriva egna små sagor? Hur kunde det ske?
Vad gör en författare som inte kan skriva, inte läsa - istället?  
Jag hittade ett citat i Annie Dillards bok The Writing Life:
"It´s easy after all, not to be a writer. Most people aren´t writers, and very little harm comes to them. (Julian Barnes i Flaubert´s parrot.)
För mig var det inte enkelt alls, och det gjorde mig rätt illa.
Jag ska här försöka undersöka vad det var som hände, egentligen. Och hur jag kom loss.











Ja, jag tror det.

Min bror är död

Den 17 november dog min bror. En tomhet, en ödslighet, drabbade mig. 2013 blir det första år där han inte längre finns. Det är svårt att förstå.
I hela mitt liv hade han funnits. Och nu kan jag inte ringa och berätta, få stöd och visdomsord tillbaka. Allt det som han med stor givmildhet delade med sig av - tips på bra böcker han läst, radioprogram han lyssnat på, något han läst i tidningen, något han tänkt lite extra mycket på, något han blivit arg över; han var uppfriskande och genomtänkt arg på dumheter och fördomar - det är slut med det nu. Telefonen är obevekligt tyst.
Det skilde 17 år mellan oss. Han var en ung man när jag föddes, nybliven gymnasist i ett gymnasium som låg i en annan stad än den småstad där vi bodde. Han var hemma bara över veckoslut och lov. Jag beundrade honom över alla gränser - han var min idol. Som han kunde spela - piano, klarinett, saxofon och som han kunde rita och måla! Han blev en del av mig, av mina önskningar. Hans två äldsta barn var närmare mig i ålder än han var - jag blev faster när jag var sju.
Jag lyssnar inåt och hör hans röst, försöker memorera de sista samtalen vi hade, då när han hade blivit så sjuk, fick svårt att gå, sov uselt, drabbades av parkinson, fick den ena lilla stroken efter den andra. Och ändå fortfarande så oerhört mentalt kraftfull!. Han lurade mig lite där - jag trodde in i det sista inte att det var så illa ställt som det var. Men så kom den massiva stroken som förstörda en stor del av den hjärna som han alltid förstått att använda så väl, både privat och i sitt yrke.
Han var lärare - i folkskolan, högstadiet, folkhögskola, högskola.
De elever som han undervisade hade tur; han levandegjorde kunskapen på ett sätt som är få förunnat. Jag tycker om att tänka på det nu, att många minns hans engagemang, och hur det lever vidare i dem. Han visade genom eget exempel hur viktigt det är att tänka självständigt, att se sammanhang. Det som han också lärde och visade mig.
Jag spelar Arne Domnérus på CD-spelaren och ser på de tavlor han målade de som hänger här brevid mig - en föreställer mig själv när jag var två år.
Jag tror att han skulle tycka om att det är så jag minns honom. Mitt uppe i det skapande livet. 

Nyårsafton 2012

Frågorna är viktigare än svaren - det är det många som hävdar. Antagligen har man rätt. Och just nu, klockan 13.30 den 31 december 2012, följer här ett antal frågor utan ett enda svar - kanske  dyker de upp under året som snart tar sin början? Nämligen:
Varför i hela världen börjar jag med en blogg om igen när jag redan två gånger bestämt mig för att det inte är något för mig? Har det hänt något nytt och viktigt sedan sist? Något jag vill dela med mig av? Är 2013 ett speciellt år? På vilket sätt, i så fall?
Som sagt, inga svar. Inte nu. Kanske aldrig.

Det här är både en epilog och en prolog - att se bakåt och lyssna framåt. Det ska bli intresant att se om jag lyckas med det konststycket, att hålla två bollar i luften, samtidigt. Visst vore det fegt att inte ens försöka?