Emily & Emily

När jag körde bil häromdagen hörde jag på radion om ett Lucy Maud Montgomery-seminarium som hade hållits i Uppsala med deltagare från hela världen. Forskare berättade om en författare som älskats och fortfarande älskas av många. Någon jämförde hennes betydelse för den kanadensiska litteraturen med Margaret Atwoods. Och medan den skånska landskapet drog förbi utanför bilfönstren mindes jag Astrid Lindgrens hommage till en kollega, hur hon och hennes systrar lekte Anne på Grönkulla en hel sommar. Min goda vän Britt Engdal har också berättat - och skrivit om - sin kärlek till den rödhåriga Anne och hennes författare. En barnboksförfattares författare?
Men jag läste inte en enda rad av henne som barn, och inte tog jag igen det som bibliotekarie heller. Shame on me.
Jag köpte för några år sedan två Emily-böcker på en loppmarknad, just för att ta igen den bristen, men där har de stått sedan dess. Nu tänkte jag: jag får väl läsa dem då. Allra helst som en av mina egna huvudpersoner, hästtjejen Emily, har fått samma namn.
Och så började jag läsa, och på en av de första sidorna läser jag att Emilys snälla och döende pappa kallar sin dotter för Emiliten (- vad han säger på engelska vet jag inte. Emilittle?) Jag ramlade nästan ur soffan när jag såg det.
För MIN Emilys snälla pappa kallar SIN dotter för Emilillan...
Jag tänker att de som läst Montgomerys Emily, och sedan läser mina böcker om en helt annan Emily, i en helt annan tid, förstås tror att jag knyckt uttrycket därifrån. Nästan rakt av.Men så är det alltså inte. På min heder och ära.
Visst kan man som författare omedvetet använda sig av andra författares påhitt, uttryck. Ja,, även medvetet, naturligtvis. Inte som stöld utan mer som en ärebetygelse. Men detta!
Emiliten och Emilillan - en pappas uttryck för sin kärlek till sitt barn, ett mjukt och lent tilltal, bara de två emellan. Oj.
Så nu har jag läst första delen och ska fortsätta med de andra tre delarna, om Emily som redan från det hon är liten vet att det är författare - skaldinna - hon vill bli. Det är lätt att förstå att hon är ett porträtt av författaren som skapade henne. Men - också av mig själv - hur jag som liten slet med orden, tränade och övade, och skrev och raderade...
Äntligen har jag alltså upptäckt L M Montgomery - även om det förstås är mycket i boken som jag studsar inför. Men jag köper det rakt av. Och nu måste jag förstås också läsa Anne på Grönkulla som fortfarande är väldigt populär, i bl a Japan där den kommer ut i ständigt nya uppagor. Däermot är den inte alls översatt till ryska.
Och på svenska går det inte längre att köpa den - om man inte uppsöker ett antikvariat, eller hittar ett ex på en loppis - som jag gjorde.
Nu har jag skickat efter Anne of Green Gables. Det var nämligen något som jag också fick veta i det där där radioprogrammet: det finns faktiskt inte en fullständig, oavkortad svensk översättning! Ingen som har läst Anne på Grönkulla på svenska har alltså läst HELA Montgomerys text. Något som förstås är märkligt, och lite av ett bedrägeri.

Att skriva

Varför har man en blogg om man inte skriver i den? Varför skriver man överhuvud taget? Egentligen? Ibland känns det väldigt högfärdigt - att man fått för sig att just JAG har något viktigt att säga! Något som världen inte kan vara utan! Tankarna kommer - ovälkomna - varje gång det är Bokmässa i Göteborg. Alla dess författare, alla dessa böcker och utställare som säljer saker som kan intressera bokintresserade. I år var jag inte där. Och rapporterna därifrån, bilderna från mässgolvet - fick mig att inse att jag fattat ett rätt beslut.
Ändå vet jag ju att jag kommer att fortsätta skriva. Men förmodligen väldigt lite här, även i fortsättningen. För en blogg är ju i ännu högre grad än en roman, en novell, en essä, en barnbok - en plats för åsikter och tyckanden och det där tilltalet av "Hallå! Titta på mig! Hör hur klok jag är! Intressant! Annorlunda! Viktig!"
OM jag överhuvud taget skriver något mer här får det nog bli med den tanken i bakhuvudet att det är ett slags dagbok - bara för mig och hoppas att ingen läser det ... Vilket förstås är en extra fånig önskan - då kunda jag ju lika gärna skriva i en vacker anteckningsbok - en Moleskine eller Paperblanks. Eller ännu hellre ett vanligt kollegieblock.
I DNs söndagsbilga frågade man till och med tre författarinnor om hur de är klädda när de skriver och framträder. Och det är väl någonstans där som jag fick lust att begära utträde ur den här kåren. Vem vill veta hur vi är klädda när vi skriver? Att uttala sådan floskler som att man är snygg när man framträder - det är ju pinsamt! Det är väl klart att man ser till att man är ren och hel och prydlig när man m,öter sin publik! Något annat vore ju direkt oförskämt! Vilka imbecilla frågor - och att ställa upp på det!
Jag är ju inte dummare än att jag vet att det säljer. Men jag är dum nog för att faktiskt inte förstå hur det är möjligt att det är så.
Kan man fortsätta att vara en författare som skriver för språkets skull, för historiens skull, för lustens skulle? Som helst inte vill synas, bara verka? Det verkar inte så.
Men om man som jag känner att den s k nya författarrollen - att dansa på medias stora författarscen - passar mig lika dåligt som stilettklackar och mascara - kan man då kanske genomföra ett personligt uppror, i det tysta? Tigs man inte ihjäl då? Men - om alla skriker riktigt högt, i munnen på varandra, då blir det kanske så. till sist att det är tystnaden som hörs? Eftertänksamheten?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är väl därför det känns som om den här bloggen nog helt får tystna nu: jag vill inte vara en röst i det här skrikandet. Eller så måste jag skriva om just det?
Om tystnaden och eftertänksamheten? Om att lyssna inåt, inte skrika utåt? Om att möta mig själv och mina historier?

Mimmi 2009-07-29

Detta är Mimmi, mitt nya lilla barnbarn, Emmas och Magnus förstfödda. Hon vägde 2,935 kg och var 48 cm lång - en liten docka. Det är märkligt vad många tankar en ny liten människa väcker - och vilka enorma känslor som sätts i rörelse. Plötsligt finns det ytterligare en liten varelse i världen, någon som är en del av mig. Det går inte att förstå! Samtidigt är det som om det är det absolut enda som på djupet går att förstå. Det finns ingen tvekan, ingen skepsis. Detta är ren och oförfalskad glädje.
Välkommen i familjen lilla tjejen, Mimmi Rut Elise Splittorff!

Lästid

Jag läser. Böckerna ligger i travar. Jag läser flera åt gången. Förra sommaren var det Selma Lagerlöf, och biografierna om henne, breven. Och så var det Mary Norton och hennes böcker om lånarna, Elsa Beskow, Maria Gripe - om de tre sistnämnda blev det så småningom tre essäer i boken Klassiker för dig, del 5, utgiven i våras på Btj förlag. Jag var inte ensam författare; där finns också essäer av Christina Björk, Britt Engdal, Kalle Güettelr, Annika Holm och Arne Norlin.

I sommar är det WG Sebald som gäller. Det började med en artikel om honom i ett nummer av 00-tal, av Steve Sem.Sandberg. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men artikeln var intressant, och välskriven, och lockade till läsning.

Jag försökte få tag i Austerlitz, men den var slut på förlaget. I ...Johns antivariat i Ystad fanns Utvandrade, den första av de fyra prosaböckerna han skrev innan han så tragiskt omkom i en bololycka 2001. Den började jag med - och sedan var jag fast. Jag fortsatte med Saturnus ringar, och så kom för första gången i svensk översättning: Svindel. Känslor. Och sedan köpte jag Austerlitz - på danska, som jag misstänkte skulle vara lättare än engelska. (Att låna dem på biblioteket var inte ett alternativ - det här är böcker som ska ägas för att man ska kunna anteckna i dem, för precis sådana böcker är det.)

Om Sebald finns det skrivet massor - pröva t ex The Emergence of Memory. Conversations with Sebald.

Nåväl, i Sebalds spår fortsätter min sommarläsning :Han skriver om Nabokov och dennes passion för blåvingefjärilar. Jag köpte Lolita, i ny svensk översättning och med en blåvinge på omslaget..., och hans memoarere: Låt höra av dig, minne. Sedan läser jag förstås i vår stora fina fjärilsbok om blåvingarna ( Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna; Fjärilar: Dagfjärilar) - det finns en oändlig mängd - och naturligtvis flög häromdagen en Ängsblåvinge framför mina fötter på promanden med hundarna...

Han, Sebald, skriver om hur mycket han beundrar Dickens sätt att skriva i Bleak House, och jag plockar förstås ner Bleak House från Dickens-samlingen, och köper även Lysande utsikter.på anitikavriatet.

Så där håller det på. Det ena ger det andra i en ständigt pågånde ström av litterära upptäckter. Sommaren är perfekt för den här sortens associativa läsandet.

Det är faktiskt lite som Sebalds språk, hans långa serpentinmeningar, associationer åt vilt disparata håll - ibland märker jag att jag håller andan: kommer han att landa där han tänkt sig det?

Det är en njutning att läsa honom., att följa honom i spåren.



Häromdagen när jag hade köpt några kryddväxter och planterat dem i trädgården, vad hittade jag då på hyllan om inte Kerstin Stjärnes fina Härlig är jorden, och dessutom en mer handfast Örtagårdsbeskrivning.

Vad skulle jag göra utan min boksamling, och utan antikvariat, och bibliotek!

På kylskåpet sitter en magnet. Där står:

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant som det en gång sades av ingen mindre än Cicero

(Kanske ska jag försöka få tag i något gammalt antikvariskt med hans texter?)

Men först ska jag ta mig igenom Joyce Carol Oates Dagböcker 1973-1982.

Det är en fascinerande läsning, där hon bl a skriver om sina favoritförfattare. Kanske blir det någon av dem senare - nästa sommar, kanske?

Elizabeth George

Elizabeth George har skrivit en bok om att skriva, på svenska heter den Skriv på! Hon har arbetat som skrivlärare. Hon har skrivit många böcker om kommissarie Lynley och hans inspektör Barbara Havers. Man trodde nog - åtminstone trodde jag det - att hon kan sin sak, skriva gedigna deckare, rätt spännande, intressanta stories med trovärdiga karaktärer. Men hennes senaste, Stråk av rött - jag förstår det inte!Den är så usel! 760 sidor som jag gäspade mig igenom. Hur är det möjligt?
Vågade inte hennes redaktör kritisera, ge goda råd? Kunde hon inte ta emot de där råden - om att stryka, stryka, stryka alla dessa med långrandigt träiga beskrivningar av hur man klättrar i berga, survar på vågorna och hur man bygger en bräda, spelar dart, tillverkar cider etc etc - dvs sådant som stannar upp berättarflödet - en döds synd i en deckare!
Och så dessa mängder med folk! Som i en rysk roman - som en god vän uttryckte det. "Jag skulle behövt en personförteckning!"
Ytterst märkligt alltihop.
Juni månads absolut konstigaste, litterära misslyckande.

Backaskolan i Malmö

För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!

Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!

Sagan om gudagåvorna

Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?

För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"

Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.

I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.

Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.