Jag sitter i uterummet, i solen, med DN och en mugg kaffe. Kastanjens knoppar är stora, snart brister de - kanske i dag? Gräset har vuxit så mycket på den här veckan att det nog snart måste fram en gräsklippare. Vår! Här i min trädgård! Min plats på jorden. Jag är hemma igen och det glädjespritter i alla tio tårna.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.
lördag 25 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej!
Jag har precis läst "De andra", sista boken om Matilda. Nu är jag sådär tom inombords som mn blir när man är tvungen att ta farväl. Jag tror att jag läste Johannesnatten, Drakens Ö och Isflöjten första gången när jag var 12-13 år. Då hade jag en häst, spelade tvärflöjt.. :) Matilda blev min vän. Sedan dess har jag läst om dem flera gånger. Jag har alltid föredragit böcker som handlar om en annan värld, om gränsen där emellan, från alla sagor mina föräldrar läste när jag var liten, till maria gripe, till sagan om ringen och neil gaimans böcker.
Nu är jag snart 21 och det var ett tag sedan jag läste matilda-böckerna sist, men så såg jag att det kommit en fjärde bok, även om det var ett tag sedan nu. Lite rädd var jag för att den inte skulle vara så bra som jag mindes de andra böckerna. Och visst tänkte jag mer på att språket var riktad till de som är yngre än mig, men bara i början, efter ett tag var det viktigare att få veta vad som skulle hända. Och nu har jag alltså läst ut den. Jag måste säga att jag är arg på dig! För att du dödade Ladon, inte lät Matilda stanna hos Jontan, eller att jag inte fick veta om hon fick stanna hos Johannes, och för att det alltid måste ta slut. Jag känner mig som Jontan. Lämnad ensam kvar i en alldeles för verklig verklighet. Matilda och Johannes som en tomhet i bröstet. Och så vill jag tacka dig för att du skapat en så vacker historia, även om den just nu sitter som en klump i min hals. Senare, i augusti kanske, läser jag nog om alla fyra böckerna igen, och gråter lite, igen. Så, tack igen för att du släppt in mig i Matildas värld, även om jag till slut måste stängas ute. Tack.
Hälsningar från Lund
Skicka en kommentar