Backaskolan i Malmö

För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!

Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!