Dimma

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.