Dimma

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.

Författarbesök med förhinder

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.

Emily & Emily

När jag körde bil häromdagen hörde jag på radion om ett Lucy Maud Montgomery-seminarium som hade hållits i Uppsala med deltagare från hela världen. Forskare berättade om en författare som älskats och fortfarande älskas av många. Någon jämförde hennes betydelse för den kanadensiska litteraturen med Margaret Atwoods. Och medan den skånska landskapet drog förbi utanför bilfönstren mindes jag Astrid Lindgrens hommage till en kollega, hur hon och hennes systrar lekte Anne på Grönkulla en hel sommar. Min goda vän Britt Engdal har också berättat - och skrivit om - sin kärlek till den rödhåriga Anne och hennes författare. En barnboksförfattares författare?
Men jag läste inte en enda rad av henne som barn, och inte tog jag igen det som bibliotekarie heller. Shame on me.
Jag köpte för några år sedan två Emily-böcker på en loppmarknad, just för att ta igen den bristen, men där har de stått sedan dess. Nu tänkte jag: jag får väl läsa dem då. Allra helst som en av mina egna huvudpersoner, hästtjejen Emily, har fått samma namn.
Och så började jag läsa, och på en av de första sidorna läser jag att Emilys snälla och döende pappa kallar sin dotter för Emiliten (- vad han säger på engelska vet jag inte. Emilittle?) Jag ramlade nästan ur soffan när jag såg det.
För MIN Emilys snälla pappa kallar SIN dotter för Emilillan...
Jag tänker att de som läst Montgomerys Emily, och sedan läser mina böcker om en helt annan Emily, i en helt annan tid, förstås tror att jag knyckt uttrycket därifrån. Nästan rakt av.Men så är det alltså inte. På min heder och ära.
Visst kan man som författare omedvetet använda sig av andra författares påhitt, uttryck. Ja,, även medvetet, naturligtvis. Inte som stöld utan mer som en ärebetygelse. Men detta!
Emiliten och Emilillan - en pappas uttryck för sin kärlek till sitt barn, ett mjukt och lent tilltal, bara de två emellan. Oj.
Så nu har jag läst första delen och ska fortsätta med de andra tre delarna, om Emily som redan från det hon är liten vet att det är författare - skaldinna - hon vill bli. Det är lätt att förstå att hon är ett porträtt av författaren som skapade henne. Men - också av mig själv - hur jag som liten slet med orden, tränade och övade, och skrev och raderade...
Äntligen har jag alltså upptäckt L M Montgomery - även om det förstås är mycket i boken som jag studsar inför. Men jag köper det rakt av. Och nu måste jag förstås också läsa Anne på Grönkulla som fortfarande är väldigt populär, i bl a Japan där den kommer ut i ständigt nya uppagor. Däermot är den inte alls översatt till ryska.
Och på svenska går det inte längre att köpa den - om man inte uppsöker ett antikvariat, eller hittar ett ex på en loppis - som jag gjorde.
Nu har jag skickat efter Anne of Green Gables. Det var nämligen något som jag också fick veta i det där där radioprogrammet: det finns faktiskt inte en fullständig, oavkortad svensk översättning! Ingen som har läst Anne på Grönkulla på svenska har alltså läst HELA Montgomerys text. Något som förstås är märkligt, och lite av ett bedrägeri.

Att skriva

Varför har man en blogg om man inte skriver i den? Varför skriver man överhuvud taget? Egentligen? Ibland känns det väldigt högfärdigt - att man fått för sig att just JAG har något viktigt att säga! Något som världen inte kan vara utan! Tankarna kommer - ovälkomna - varje gång det är Bokmässa i Göteborg. Alla dess författare, alla dessa böcker och utställare som säljer saker som kan intressera bokintresserade. I år var jag inte där. Och rapporterna därifrån, bilderna från mässgolvet - fick mig att inse att jag fattat ett rätt beslut.
Ändå vet jag ju att jag kommer att fortsätta skriva. Men förmodligen väldigt lite här, även i fortsättningen. För en blogg är ju i ännu högre grad än en roman, en novell, en essä, en barnbok - en plats för åsikter och tyckanden och det där tilltalet av "Hallå! Titta på mig! Hör hur klok jag är! Intressant! Annorlunda! Viktig!"
OM jag överhuvud taget skriver något mer här får det nog bli med den tanken i bakhuvudet att det är ett slags dagbok - bara för mig och hoppas att ingen läser det ... Vilket förstås är en extra fånig önskan - då kunda jag ju lika gärna skriva i en vacker anteckningsbok - en Moleskine eller Paperblanks. Eller ännu hellre ett vanligt kollegieblock.
I DNs söndagsbilga frågade man till och med tre författarinnor om hur de är klädda när de skriver och framträder. Och det är väl någonstans där som jag fick lust att begära utträde ur den här kåren. Vem vill veta hur vi är klädda när vi skriver? Att uttala sådan floskler som att man är snygg när man framträder - det är ju pinsamt! Det är väl klart att man ser till att man är ren och hel och prydlig när man m,öter sin publik! Något annat vore ju direkt oförskämt! Vilka imbecilla frågor - och att ställa upp på det!
Jag är ju inte dummare än att jag vet att det säljer. Men jag är dum nog för att faktiskt inte förstå hur det är möjligt att det är så.
Kan man fortsätta att vara en författare som skriver för språkets skull, för historiens skull, för lustens skulle? Som helst inte vill synas, bara verka? Det verkar inte så.
Men om man som jag känner att den s k nya författarrollen - att dansa på medias stora författarscen - passar mig lika dåligt som stilettklackar och mascara - kan man då kanske genomföra ett personligt uppror, i det tysta? Tigs man inte ihjäl då? Men - om alla skriker riktigt högt, i munnen på varandra, då blir det kanske så. till sist att det är tystnaden som hörs? Eftertänksamheten?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är väl därför det känns som om den här bloggen nog helt får tystna nu: jag vill inte vara en röst i det här skrikandet. Eller så måste jag skriva om just det?
Om tystnaden och eftertänksamheten? Om att lyssna inåt, inte skrika utåt? Om att möta mig själv och mina historier?

Mimmi 2009-07-29

Detta är Mimmi, mitt nya lilla barnbarn, Emmas och Magnus förstfödda. Hon vägde 2,935 kg och var 48 cm lång - en liten docka. Det är märkligt vad många tankar en ny liten människa väcker - och vilka enorma känslor som sätts i rörelse. Plötsligt finns det ytterligare en liten varelse i världen, någon som är en del av mig. Det går inte att förstå! Samtidigt är det som om det är det absolut enda som på djupet går att förstå. Det finns ingen tvekan, ingen skepsis. Detta är ren och oförfalskad glädje.
Välkommen i familjen lilla tjejen, Mimmi Rut Elise Splittorff!

Lästid

Jag läser. Böckerna ligger i travar. Jag läser flera åt gången. Förra sommaren var det Selma Lagerlöf, och biografierna om henne, breven. Och så var det Mary Norton och hennes böcker om lånarna, Elsa Beskow, Maria Gripe - om de tre sistnämnda blev det så småningom tre essäer i boken Klassiker för dig, del 5, utgiven i våras på Btj förlag. Jag var inte ensam författare; där finns också essäer av Christina Björk, Britt Engdal, Kalle Güettelr, Annika Holm och Arne Norlin.

I sommar är det WG Sebald som gäller. Det började med en artikel om honom i ett nummer av 00-tal, av Steve Sem.Sandberg. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men artikeln var intressant, och välskriven, och lockade till läsning.

Jag försökte få tag i Austerlitz, men den var slut på förlaget. I ...Johns antivariat i Ystad fanns Utvandrade, den första av de fyra prosaböckerna han skrev innan han så tragiskt omkom i en bololycka 2001. Den började jag med - och sedan var jag fast. Jag fortsatte med Saturnus ringar, och så kom för första gången i svensk översättning: Svindel. Känslor. Och sedan köpte jag Austerlitz - på danska, som jag misstänkte skulle vara lättare än engelska. (Att låna dem på biblioteket var inte ett alternativ - det här är böcker som ska ägas för att man ska kunna anteckna i dem, för precis sådana böcker är det.)

Om Sebald finns det skrivet massor - pröva t ex The Emergence of Memory. Conversations with Sebald.

Nåväl, i Sebalds spår fortsätter min sommarläsning :Han skriver om Nabokov och dennes passion för blåvingefjärilar. Jag köpte Lolita, i ny svensk översättning och med en blåvinge på omslaget..., och hans memoarere: Låt höra av dig, minne. Sedan läser jag förstås i vår stora fina fjärilsbok om blåvingarna ( Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna; Fjärilar: Dagfjärilar) - det finns en oändlig mängd - och naturligtvis flög häromdagen en Ängsblåvinge framför mina fötter på promanden med hundarna...

Han, Sebald, skriver om hur mycket han beundrar Dickens sätt att skriva i Bleak House, och jag plockar förstås ner Bleak House från Dickens-samlingen, och köper även Lysande utsikter.på anitikavriatet.

Så där håller det på. Det ena ger det andra i en ständigt pågånde ström av litterära upptäckter. Sommaren är perfekt för den här sortens associativa läsandet.

Det är faktiskt lite som Sebalds språk, hans långa serpentinmeningar, associationer åt vilt disparata håll - ibland märker jag att jag håller andan: kommer han att landa där han tänkt sig det?

Det är en njutning att läsa honom., att följa honom i spåren.



Häromdagen när jag hade köpt några kryddväxter och planterat dem i trädgården, vad hittade jag då på hyllan om inte Kerstin Stjärnes fina Härlig är jorden, och dessutom en mer handfast Örtagårdsbeskrivning.

Vad skulle jag göra utan min boksamling, och utan antikvariat, och bibliotek!

På kylskåpet sitter en magnet. Där står:

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant som det en gång sades av ingen mindre än Cicero

(Kanske ska jag försöka få tag i något gammalt antikvariskt med hans texter?)

Men först ska jag ta mig igenom Joyce Carol Oates Dagböcker 1973-1982.

Det är en fascinerande läsning, där hon bl a skriver om sina favoritförfattare. Kanske blir det någon av dem senare - nästa sommar, kanske?

Elizabeth George

Elizabeth George har skrivit en bok om att skriva, på svenska heter den Skriv på! Hon har arbetat som skrivlärare. Hon har skrivit många böcker om kommissarie Lynley och hans inspektör Barbara Havers. Man trodde nog - åtminstone trodde jag det - att hon kan sin sak, skriva gedigna deckare, rätt spännande, intressanta stories med trovärdiga karaktärer. Men hennes senaste, Stråk av rött - jag förstår det inte!Den är så usel! 760 sidor som jag gäspade mig igenom. Hur är det möjligt?
Vågade inte hennes redaktör kritisera, ge goda råd? Kunde hon inte ta emot de där råden - om att stryka, stryka, stryka alla dessa med långrandigt träiga beskrivningar av hur man klättrar i berga, survar på vågorna och hur man bygger en bräda, spelar dart, tillverkar cider etc etc - dvs sådant som stannar upp berättarflödet - en döds synd i en deckare!
Och så dessa mängder med folk! Som i en rysk roman - som en god vän uttryckte det. "Jag skulle behövt en personförteckning!"
Ytterst märkligt alltihop.
Juni månads absolut konstigaste, litterära misslyckande.