Nej till licensjakt på varg

I somras var jag på besök i varghägnet på Skåes djurpark - en den allra finaste födelsedagspresent. Bland annat såg vi den här lilla ungen på baara ett par meters håll - helt ljuvlig och ännu inte jätterädd för oss människor. Och eftersom man i parken vill ha vargar som beter sig så vilt som möjligt så kommer den snart att bli betydligt mer försiktig i sitt umgänge med det mänskliga släktet. och det gör den banne mig rätt i!
Nu skjuter man vargar i Sverige - licensjakt kallas det så fint; 27 vargar skjutna första dagen, kvoten är alltsår edan nådd. Det är helt absurt. Hur kan någon, jägare eller lagstiftare - bestämma och sedan utföra något så horribelt som att decimera vår ytterst lilla stam av dessa enstående djur! Skjuta djur som inte gjort något annat fel än att försöka få i sig det byte som människor räknar som sitt. Männsikor är det högfärdigaste, mest egoistiska rovdjur som finns!
Nu ska Naturskyddsföreningen antagligen anmäla regeringen till EU-kommissionen; det är faktiskt förbjudet att skjuta rödlistade djur! Håller tummarna för att det här var första och sista licensjakten på varg, någonsin. Och att man inte heller försöker sig på våra lodjur...
Den här regeringen - bort med den i september. Det är inte bara sjuka människor som far illa under deras styre - nu är det djuren också. Se bara hur det gick med djurskyddet när det fördes över till Jordbruksverket!
I ilska och sorg, denna den 3 januari 2010.

Årets böcker

Detta 2009 är ett år av listor: bäst längst, sämst i alla sorters kategorier. Jag vill inte vara sämre även om jag sällan kan vara bergsäker. Som nu: olika sorters böcker och genrer: hur ska man kunna rangordna dem med hedern i behåll? Så min lista består helt enkelt av de böcker som under 2009 har skakat om mig mest, eller givit mig nya insikter, eller fått mig att njuta mest - av språket, formen, handlingen, påhittigheten, you name it.
Jag läser i min läsdagbok, och först räknar jag böckerna som jag jag läst, det blir 57 stycken. Det är en blandning av fack, skön, barn, nyutkomna, klassiker - allt i en enda underbar virvelstorm.
Nyupptäckta författare:
WG Sebald satte spår långt in i själen. Sörjer att han omkom i en bilolycka - tänk vilka böcker han skulle ha kunnat skriva som jag nu aldrig frå läsa.
Siri Hustvedt lever tack och lov fortfarande.och kan skriva fler böcker , så perfekt passande min boksmak. Richard Yates borde jag ha känt till - han ansågs ju under den tiden hans bok levde i skymundan som en författarna författare. Inte förrän 2009 ficka hans bästa bok,Revolutionary Road, ett publikt genombrott och det långt efter hans död; boken blev ju också en märkligt film.
Jag blev sjuk i somras, så där lagom sjuk, och läste Dennis Lehane nerbäddad i sängen, alla hans svarta deckare på raken. Jag blev nog snabbare frisk på det sättet.
Min Selma Lagerlöf-läsning fortsatte in i det här året - En herrgårdssägen, herr Arnes penningar - som hon kunde skriva, Biografierna om henne.
Jag läser också Joyce Carol Oates Dagböcker..
Ungdomsböcker blev det tyvärr inte så många. Jag läste LM Montgomerys serie om Emily med stor glädje i somras - för första gången. Insåg plötsligt att jag inte läst några av de klassiska s k flickböckerna som ung... Får ta igen det nu.
Jag läste Markus Zusaks Boktjuven - mästerlig!
Elvira Birgitta Holms Månvargen - så bra! Petter Lidbecks Den döde sonen - en ruggig deckare! Och så läste jag om hela serien om klanen Ototi av Lian Hearn.
Fackböcker: Rollo Mays Modet att skapa. Karin Johannissons Melankoliska rum - ojojoj så intressant. Åsa Nilssonnes Zelda och meningen med att han hund - fascinerande för hundvänner, och andra!
Kristian Lundberg skrev Yarden, om Malmö, om sin uppväxt och vad det har betytt in i vuxenlivet, betydelsen för hans författarskap. Borde ha August-nominerats!
Här skulle nu ha still sist stått: Steve Sem-Sanberg, De fattiga i Lodz. Men jag är inte klar med den - blir jag kanska aldrig? Jag läser några sidor åt gången, mer förmår jag inte. Jag läste även Revolutionary Road på det sättet. Kanske är det de allra bästa böckerna som kräver just den läsningen - att lägga boken ifrån sig, fundera, låta sjunka in, leva med länge?De böcker som man inte kan sträckläsa eftersom vartenda ord bär mening? Så långt från en bladvändarbok man kan komma!

Gott Nytt läsår!

Silverkniven

Nu har den kommit, min vampyrroman, Silverkniven. Den har blivit så fin - med Mattias Olssons enastående omslagsbild.

Nästan två år har den tagit att skriva. Den var inte en lätt historia att berätta. För första gången någonsin insåg jag att jag behövde hjälp. Jag bad min gode vän John läsa och kommentera min halvfärdiga text. Utan hans insiktsfulla läsning skulle det ha blivit en helt annan, och mycket sämre bok. Eller ingen bok alls.

Och nu är den här, och jag är så glad. Även om Silverkniven handlar om vampyrer och kommer ut i dessa tider av Twilight och True Love så handlar Silverkniven inte om vampyrer som ni någonsin förut har träffat på! Det kan jag faktiskt lova.

I handeln finns den att köpa den 11 januari 2010.

Ängavallen och julskinkan

Inte ett ord om misshandlade grisar och usel djurhållning ö h t, jag lovar. Det räcker så bra med de bilder som vi fått se. Nej i dessa tider av heta diskussioner om hur vi bör behandla jorden och dess invånare ska det istället handla om de goda alternativen. Eller åtminstone ett sådant - för de är ju tyvärr inte så många - kolla bara i affärerna köttdiskar!
På väg söderut från Malmö, mot Vellinge, ligger emellertid Ängavallen, föregångare inom ekologisk djuhållning. I år fick man Allt om mats stora matpris för sin goda djurhållning och allt det som man byggt upp runt den. Att svänga av från vägen och mötas av djuren i sina hagar, se hur bra de har det - det är lika roligt varje gång. Och lika sorgligt - det är ju så ytterst - och skamligt - sällan man får se grisar böka ute i det fria!
Min skinka kommer förstås därifrån, tradition sedan många år.
En fråga väcks: varför behandlar inte alla djurägare sina djur väl? Varför har man djur om man inte tycker om dem? Varför köper så många av oss kött från djur som behandlats illa?
Läs mer om Ängavallen i SDS 2009-12-07, eller i Allt om mats julnummer.

Sent i november

Läser Sent i november - för er som inte vet är det Tove Jansson som är författaren. Den här tiden på året är det en given läsning, liksom hennes Sommarboken på sommaren, tillsammans med Virginia Woolfs Mot fyren. Tre återkommande mästerverk därför att man både känner igen sig, och för att de öppnar nya dimensioner. Varje gång.
Jag läser min bok, köpt 1971, och ser på pennstrecken att jag olika år strukit under olika meningar, satt utropstecken i olika mariginaler ...
I år har det kommit till nya, som när Hemulen vaknar:
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände."
I "Sent i november börjar Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Snusmumriken av olika anledningar längta efter Mumindalen och dess invånare. De börjar sin vandring dit och ser framför sig hur de ska bli mottagna, med värme och omtanke.
Men huset är tomt, kallt och ostädat.
Det är en suverän, och suveränt enkel, skildring av hur det är att vara människa - skildrat genom dessa sex totalt olika personligheter: Snusmumriken som älskar friheten mer än något annat, som avskyr förbudsskyltar och stängda gränser. Mymlan som ser på de andra med milt överseende, och vars ledstjärna är att göra det som hon tycker om, inga borden, som inte lägger sig i. Hon har kommit för att hälsa på sin lillasyster, Lilla My, som muminfamiljen har adopterat. Onkelskruttet som är gammal och glömsk. Toft som är en liten homsa, ensam och med nertryckta känslor. Filifjonkan som älskar att städa och laga mat. Hemulen som tycker om att ordna för andra, även om de inte vill.
Den efterlängatde tryggheten fallerar: muminfamiljen är bortrest. Motvilligt måste de lära sig att klara sig själva. Och det gör de, var och en på sitt sätt.
De lär det sig egentligen utan att vara medvetna om att det är det de gör. Förändringen sker genom att de funderar, genom att de handlar, och genom att de pratar med och iakttar de andra.
När muminfamiljens blinkande båtlaterna på allra sista sidan närmar sig bryggan är det bara Toft som tar emot dem - de andra har redan dragit vidare. Men nu har till och med han en betydligt mer realistisk syn på vem det är han ska få möta.
Sent i november är Tove Janssons sista bok om mumintrollen. Och vilken avslutning sen! En bok som borde vara obligatorisk läsning för blivande lärare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, tjänstemän inom socialvården, politiker...
Nu åker den in i sin hylla, till nästa år. Och jag tittar ut genom fönstret, på min egen sena november, och tänker, med Snusmumriken:
" Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid."

Dimma

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.

Författarbesök med förhinder

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.