Elizabeth George har skrivit en bok om att skriva, på svenska heter den Skriv på! Hon har arbetat som skrivlärare. Hon har skrivit många böcker om kommissarie Lynley och hans inspektör Barbara Havers. Man trodde nog - åtminstone trodde jag det - att hon kan sin sak, skriva gedigna deckare, rätt spännande, intressanta stories med trovärdiga karaktärer. Men hennes senaste, Stråk av rött - jag förstår det inte!Den är så usel! 760 sidor som jag gäspade mig igenom. Hur är det möjligt?
Vågade inte hennes redaktör kritisera, ge goda råd? Kunde hon inte ta emot de där råden - om att stryka, stryka, stryka alla dessa med långrandigt träiga beskrivningar av hur man klättrar i berga, survar på vågorna och hur man bygger en bräda, spelar dart, tillverkar cider etc etc - dvs sådant som stannar upp berättarflödet - en döds synd i en deckare!
Och så dessa mängder med folk! Som i en rysk roman - som en god vän uttryckte det. "Jag skulle behövt en personförteckning!"
Ytterst märkligt alltihop.
Juni månads absolut konstigaste, litterära misslyckande.
onsdag 3 juni 2009
tisdag 19 maj 2009
Backaskolan i Malmö
För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!
Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!
Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!
lördag 16 maj 2009
Sagan om gudagåvorna
Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?
För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"
Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.
I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.
Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.
För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"
Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.
I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.
Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.
lördag 25 april 2009
Besök i Tanums kommun
Jag sitter i uterummet, i solen, med DN och en mugg kaffe. Kastanjens knoppar är stora, snart brister de - kanske i dag? Gräset har vuxit så mycket på den här veckan att det nog snart måste fram en gräsklippare. Vår! Här i min trädgård! Min plats på jorden. Jag är hemma igen och det glädjespritter i alla tio tårna.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.
lördag 18 april 2009
Träd
I går plnterade vi två äppleträd, ett Ingrid Marie och ett Alice. Det ena är Rufus eget, en present från hans mamma på hans namngivningsdag. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu.
Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?
På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..
Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.
Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?
På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..
Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.
söndag 22 mars 2009
Kachina
Kachina 1993.11.07 - 2009.03.20
Vår fina hund finns inte mer. Tillvaron känns tom och darrig. Hon var den yngsta av de fem siberian husky-hundar som var utgjorde vår flock under den period i vårt liv när vi körde hundspann. Nu vilar hon här i trädgården tillsammans med vännerna: Lotschi, Fjodor, Belker och Chinook. Även om jag inte tror på ett liv efter detta - åtminstone inte i begrepp som vår mänskliga hjärna kan föreställa sig - så hoppas jag att de har det fint tillsammans. Någonstans.
När jag ser ut genom fönstret tycker jag mig se henne strosa omkring, med nosen mot marken, nyfiken på livet, intresserad, uppmärksam. När jag går uppför trappan tycker jag att det rör sig inne bland filtarna i hennes grotta - där hon sov och vilade stor del av dygnet den sista tiden, så trött, så trött.
Saknaden efter henne är som ett stort hål - men det är så det ska vara - det är ju på det sättet hon finns kvar hos oss - i minnena, i saknaden. Jag vill inte vara utan den. Hon var - och kommer precis som sina hundvänner - alltid att vara en del av vårt liv. Vi kommer att prata om henne, minnas henne som den av våra hundar som hade den allra största integiteten, som vi aldrig fick att "lyda", som gjorde saker för att hon själv ville, eller struntade i att göra dem - om hon inte ville.
Att få förmånen att leva nära ett djur är en gåva från evigheten. Den dimension av tillvaron som de berättar om kan ingen människa någonsin dela med sig av. Därför är det så tomt nu.
Kachina, älskade gumman, tack för allt du gav oss.
söndag 1 mars 2009
Bokrea med barnbarnen
Var i går på bokrean med två av barnbarnen. Efteråt skulle vi fika och läsa i våra nya böcker. Vi gick till Akademibokhandeln i Malmö, stor och fin och med fik högst upp. Men utbudet av barnböcker var - knappt synbart. Ett bord inte större än ett ordinärt köksbord för ungdomsböcker, kapitelböcker och bilderböcker. Ett lite mindre bord för faktaböckerna. Utbudet var uselt - det fanns inte ens de titlar som katalogen gjorde PR för.
Vi tänkte: vi tittar på böckerna till ordinarie pris. Rulltrappan upp - och besvikelsen lika stor. En stor del av golvytan bestod av ett lekutrymme för små kravlande barn (inget fel i och för sig) men de få hyllorna var till största delen halvfyllda med pysselböcker! Det fanns förstås gosedjur föreställande bilderboksfigurer, pennor, klistermärken, ritblock. Bokurvalet: inte precis något att hurra för. Jag blev beklämd.
Lily hittade till sist en Barbapapa och så köpte vi sista Harry Potter till lågpris till hennes bror - som inte var med på utflykten - den och en till var de enda som fanns på hyllan i hela den serien! Bilderbokshyllan skruttdålig, knappast något av det allra nyaste.
Vad är det som har hänt med bokhandeln? Har den alldeles tappat självförtroendet i internetbokhandlarnas frammarsch?
Sedan gick vi till SF-bokhandeln en bit bort och kom in i en bokhandel äntligen värd namnet. En god stämning av glad anarkism virvlade runt bland böcker, filmer, spel... I genrer som fantasy, SF, skräck... Och fullt med människor i alla åldrar mellan och framför hyllorna.
Vi dröjde kvar där länge och bara njöt.
Här införskaddade vi tre mangaböcker till äldste sonsonen, och en underbar bok om Miyazakis underbara film My neighbour Totoro.
Nu skulle vi alltså fika.
Vi kom inte in någonstans - det var knökafullt med folk överallt. Malmös gågata såg ut som den brukar göra när det är festival i augusti. Många danska röster i trängseln - de passar på nu när deras krona är så mycket värd här hos oss. Så vi köpte med oss fikabröd och åt det hemma vid köksbordet istället.
Och det gick ju förstås nästan precis lika bra.
Och där läste Lily och jag Barbapapas vinter - som handlade om alternativa energikällor(!). Emil försjönk i sin första mangabok och var därmed inte längre nåbar. Julius tryckte Harry Potter och dödsrelikerna hårt till sitt bröst.
Så det blev en trevlig boklördag trots allt.
Vi tänkte: vi tittar på böckerna till ordinarie pris. Rulltrappan upp - och besvikelsen lika stor. En stor del av golvytan bestod av ett lekutrymme för små kravlande barn (inget fel i och för sig) men de få hyllorna var till största delen halvfyllda med pysselböcker! Det fanns förstås gosedjur föreställande bilderboksfigurer, pennor, klistermärken, ritblock. Bokurvalet: inte precis något att hurra för. Jag blev beklämd.
Lily hittade till sist en Barbapapa och så köpte vi sista Harry Potter till lågpris till hennes bror - som inte var med på utflykten - den och en till var de enda som fanns på hyllan i hela den serien! Bilderbokshyllan skruttdålig, knappast något av det allra nyaste.
Vad är det som har hänt med bokhandeln? Har den alldeles tappat självförtroendet i internetbokhandlarnas frammarsch?
Sedan gick vi till SF-bokhandeln en bit bort och kom in i en bokhandel äntligen värd namnet. En god stämning av glad anarkism virvlade runt bland böcker, filmer, spel... I genrer som fantasy, SF, skräck... Och fullt med människor i alla åldrar mellan och framför hyllorna.
Vi dröjde kvar där länge och bara njöt.
Här införskaddade vi tre mangaböcker till äldste sonsonen, och en underbar bok om Miyazakis underbara film My neighbour Totoro.
Nu skulle vi alltså fika.
Vi kom inte in någonstans - det var knökafullt med folk överallt. Malmös gågata såg ut som den brukar göra när det är festival i augusti. Många danska röster i trängseln - de passar på nu när deras krona är så mycket värd här hos oss. Så vi köpte med oss fikabröd och åt det hemma vid köksbordet istället.
Och det gick ju förstås nästan precis lika bra.
Och där läste Lily och jag Barbapapas vinter - som handlade om alternativa energikällor(!). Emil försjönk i sin första mangabok och var därmed inte längre nåbar. Julius tryckte Harry Potter och dödsrelikerna hårt till sitt bröst.
Så det blev en trevlig boklördag trots allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
