Träd

I går plnterade vi två äppleträd, ett Ingrid Marie och ett Alice. Det ena är Rufus eget, en present från hans mamma på hans namngivningsdag. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu.

Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?

På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..

Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.