Att skriva

Varför har man en blogg om man inte skriver i den? Varför skriver man överhuvud taget? Egentligen? Ibland känns det väldigt högfärdigt - att man fått för sig att just JAG har något viktigt att säga! Något som världen inte kan vara utan! Tankarna kommer - ovälkomna - varje gång det är Bokmässa i Göteborg. Alla dess författare, alla dessa böcker och utställare som säljer saker som kan intressera bokintresserade. I år var jag inte där. Och rapporterna därifrån, bilderna från mässgolvet - fick mig att inse att jag fattat ett rätt beslut.
Ändå vet jag ju att jag kommer att fortsätta skriva. Men förmodligen väldigt lite här, även i fortsättningen. För en blogg är ju i ännu högre grad än en roman, en novell, en essä, en barnbok - en plats för åsikter och tyckanden och det där tilltalet av "Hallå! Titta på mig! Hör hur klok jag är! Intressant! Annorlunda! Viktig!"
OM jag överhuvud taget skriver något mer här får det nog bli med den tanken i bakhuvudet att det är ett slags dagbok - bara för mig och hoppas att ingen läser det ... Vilket förstås är en extra fånig önskan - då kunda jag ju lika gärna skriva i en vacker anteckningsbok - en Moleskine eller Paperblanks. Eller ännu hellre ett vanligt kollegieblock.
I DNs söndagsbilga frågade man till och med tre författarinnor om hur de är klädda när de skriver och framträder. Och det är väl någonstans där som jag fick lust att begära utträde ur den här kåren. Vem vill veta hur vi är klädda när vi skriver? Att uttala sådan floskler som att man är snygg när man framträder - det är ju pinsamt! Det är väl klart att man ser till att man är ren och hel och prydlig när man m,öter sin publik! Något annat vore ju direkt oförskämt! Vilka imbecilla frågor - och att ställa upp på det!
Jag är ju inte dummare än att jag vet att det säljer. Men jag är dum nog för att faktiskt inte förstå hur det är möjligt att det är så.
Kan man fortsätta att vara en författare som skriver för språkets skull, för historiens skull, för lustens skulle? Som helst inte vill synas, bara verka? Det verkar inte så.
Men om man som jag känner att den s k nya författarrollen - att dansa på medias stora författarscen - passar mig lika dåligt som stilettklackar och mascara - kan man då kanske genomföra ett personligt uppror, i det tysta? Tigs man inte ihjäl då? Men - om alla skriker riktigt högt, i munnen på varandra, då blir det kanske så. till sist att det är tystnaden som hörs? Eftertänksamheten?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är väl därför det känns som om den här bloggen nog helt får tystna nu: jag vill inte vara en röst i det här skrikandet. Eller så måste jag skriva om just det?
Om tystnaden och eftertänksamheten? Om att lyssna inåt, inte skrika utåt? Om att möta mig själv och mina historier?