söndag 17 oktober 2010

Stefan Castas gröna tråd


På Kulturen i Lund visas just nu och t o m 9 januari 2011 en utställning som fått namnet Stefan Castas gröna tråd. Den består av citat ur flera av Stefans fakta - och bilderböcker och bredvid texten de enastående illustrationer som hör till - av Anna Bengtsson, Staffan Gnosspelius, Maj Fagerberg, Staffan Ullström, Mimmi Tollerup, Sara Lundberg och Bo Mossberg.

Vi som var där på vernissagen fick höra Stefan berätta om hur han väljer illustratörer (han låter inte något så viktigt skötas av förlaget...), hur de sedan omsorgsfullt samarbetar. Han berättade också om hur han själv arbetar med sin text, hur noga han väljer sina ord. Därför tar det lång tid, sa han. Han liknade sitt arbetssätt vid en humlas sökande. Bra liknelse tycker jag som älskar hans och Maj Fagerbergs bok Humlans blomsterbok. Nu ska det komma en ny humlebok av de två konstnärerna: Humlans herbariebok - nästa år eller möjligen 2011.

Om man har vägarna förbi Lund den närmasta tiden: missa inte den här utställningen - fullmatad med skönhet, omtanke, kärlek. Glad blir man, och tankfull, på ett omtumlande vis.


söndag 10 oktober 2010

ABSURDITETER

Min goda skrivarvän Kerstin Svea Dahlen har givit ut en samling noveller, Absurditeter, på http://www.egenutgivare.se/. Det är noveller som sannerligen är annorlunda - absurda, roliga, svindlande. Och rätt otäcka, en del av dem. Flera har handlingen förlagd till havet, eller är det möjligen rymden? Framtiden? Jag läste och rös, och log lite, och häpnade, över fantasin, över magin. Kanske är jag extra känslig - jag blev bokstavligen yr i huvudet. Jag var tvungen att sätta mig upp och fortsätta läsa sittande - som om jag åkte karusell i hög fart.
Det är förstås språket - så enkelt och ändå fullt med dubbeltydigheter, overkligheter och lekfullheter. Det är också miljöerna - som drömmar, som hallucinationer, som poetiska kullerbyttor. Det är skämten som ställer kända mytologier på huvudet.
Och personerna - de finns nära, de tänker och handlar i sin egen logik - men ändå är de onåbara för förnuftet. Kanske är det just det som gör mig yr.
Att läsa Absuditeter är att ge sig ut på en upptäcktsresa på egen risk. Möjligen ska man kanske ge sig ut på en åktur åt gången.
Ta den risken!

torsdag 7 oktober 2010

RYGGSKOTT

I förrgår fick jag den stora äran att vara med yngsta barnbarnet under en av hennes första dagar på nya dagiset. Det var riktigt roligt trots att jag inte är och aldrig har varit en särskilt lekfull person. Det var små barn och större barn i en omtumlande och glad blandning, med olika rum för olika aktiviteter som man själv kunde uppsöka när andan föll på. Gott om personal. Genomtänkt policy. Det var till och med så att jag fick en idé: om jag skulle skriva något för de allra minsta?
Nu blir det naturligtvis inte så, men att bara tanken uppstod är bevis nog för att den här förskolan, Tofta förskola i Sjöbo kommun, var en plats med goda vibrationer både i väggar, mellan personalen och i barngrupperna.

Dotterdottern kan ännu inte gå. Hon har uppfunnet ett eget sätt att krypa: ett ben böjt under sig, det andra riktat framåt. På det sättet har hon armarna fria och hon tar sig fram med en fullständigt häpnadsväckande fart. Mycket fortare än de små kompisarna som tultar fram på två ben, långsamt och instabilt.
Detta betydde att jag var tvungen att lyfta och bära omkring henne vid ett flertal tillfällen, bla annat vid lekar utomhus i det oktoberfuktiga gräset. Och hon är rätt tung - har matlust som en vuxen man. Med vinterkläder och stövlar blev hon ännu tyngre.
Det slutade med ryggskott, jag hade förstås fel lyftteknik. På väg hem i bilen började det kännas, det blev värre under kvällen, riktigt ont under natten. Under gårdagen lite bättre och nu - helst vill jag inte ens prata om det - jag som skulle gjort så mycket!
Jag har en kudde mot det onda, uppvärmd i micron, fastbunden med kardborrband runt midjan och fylld med lavendelblommor. Minns inte var jag köpte den - har knappt använt den förut. Den har en lugnande effekt både på kroppen - värmen - och själen - doften.

Grönsiskorna drar förbi i stora flockar, en kungsfågel hoppade nyss omkring i körsbärsträdet, rödhakarnas röda bröst fladdrar till i häcken Men jag ser på dem bara genom fönstret. Att böja mig ner och dra på mig stövlarna - nej tack.

Och Vargas Llosa som fick Nobelpriset i litteratur - honom har jag inte heller läst.
Jag känner lust att citera Jolo som en gång några år innan han dog, alldeles för tidigt, berättade att han kunde gripas av sorg vid tanken på alla böcker han aldrig skulle honna läsa innan det var slut.
Nu är jag där. Inte ens de böcker som finns i mina egna bokhyllor kommer jag att hinna läsa.

I dag läser jag Konsten att teckna av Barrington Barber. Försöker följa hans övningar, cirklar, kuber, skuggor; någon grönsiska pilande genom luftlagren hinner jag aldrig lära mig fånga med pennan. Men kanske mina cirklar kan bli perfekta om jag övar tålmodigt?

lördag 2 oktober 2010

OKTOBER

Jag har en liten sondotter - hon har nyss börjat skolan. Hennes tredjenamn är Oktober eftersom hon är född i den här magiska månaden. Egentligen skulle hon förstås ha ett namnsdagskort i brevlådan alla trettioen dagarna. Hon ska åtminstone få ett, med motiv av Maj Fagerberg: äpplen, nypon, kaprifol, hagtornsbär, småskruttiga löv. Oktober exakt så som det ser ut i vår lilla trädgård.

Samma lilla tjej hittade för ett tag sedan på gatan en övergiven - eller tappad och saknad? - grå, sliten nalle. Nu stickar jag framför teven en tomtedräkt till denne Putte i mjukaste mjuka garn. Ben 11 cm, armar 5, runt magen 34 cm.
Varför är det så spännande med det lilla? Dockskåpen med små små böcker i eleganta bokskåp, höjd va åtta cm? Mary Nortons lånarböcker? Astrid Lindgrens novell Ingen rövare finns i skogen! Älvor? Tomtar - ja de små ursprungliga, grå och ilskna, alltså...
Ja, inte vet jag varför, bara att.

I ugnen står det en mandelkaka med päron och lingon. På spisen doftar en grönskassoppa. I hallen piper hundarna: dags för eftermiddagspromenaden.

I kväll From Larke Rise to Candleford, och nalledräkt.
Därefter: tredje delen av Julia Sandströms fantasyseri Nyckelväktarna - som hon kan skriva den tösen, nitton år, snart tjugo!

onsdag 29 september 2010

VEDEN HAR KOMMIT!

När vi skulle ut med hundarna i kväll stod det en kubikmeter ved utanför porten - vår vedleverantör hade alltså varit här med sin stora, gula traktor. Det är en av de saker som jag tycker så mycket om med att bo så här - närheten till det viktiga. Man kan tro att det är städerna som tillhandahåller servicen. Fel, fel, fel - som Brasse en gång så träffande uttryckte det. Stig, han heter så, bara satte ner den där och körde kanske iväg till någon annan längre bort på gatan - för han visste ju att betalt skulle han få, så småningom.

I många av mina böcker finns det kaminer och öppna spisar. Men det är först nu som jag har en i mitt eget hus. Jag vet precis var min längtan kommer ifrån - min mosters torp vid en sjö i Östergötland där jag som liten tillbringade många somrar. Där brann ved som huggits i skogen i en järnspis i köket, en öppen spis i det största rummet och en liten järnkamin i sovrummet. Jag satt där och stirrade in i lågorna. Jag kunde aldrig få nog. Jag somnade till lågornas fladder i springorna i kaminen - de följde mig in i drömmen och hamnade så småningom i mina berättelser.
Ibland kan man faktiskt svara på frågan: Var kommer dina idéer ifrån?

lördag 25 september 2010

LITEN FLICKA PÅ BESÖK


Vi har minsta barnbarnet på besök, Mimmi 14 månader. Då hinns det inte med mycket annat - och varför skulle det? Att följa en liten ny människa på upptäcktsfärd genom livet är att få ögonen rentvättade. Man brukar säga att man lär sig SE när man lär sig teckna och måla. Kanske kan man säga att man lär sin INSE när man skriver. Men när man har en 14 månaders, nyfiken flicka på besök lär man sig både se och inse - se sin vardag med helt rena ögon, och inse att tiden går fortare än man en gång trodde vara möjligt. Det gäller att var här och nu och fånga den, tiden. Att man sedan glömmer nästan lika fort igen gör inget - detta är en stund av helighet och den finns kvar som en skimrande doft, för alltid: vi hör ihop, hon och jag.. Visst är det ett mirakel?

torsdag 23 september 2010

BOKMÄSSAN 2010

I dag startar den, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg - denna gigantiska marknadsplats för bokälskare. Ett måste, sägs det. Men jag är inte där. Jag saknar - men mest känner jag en stor lättnad. Phiip Pullman skulle jag väldigt gärna ha velat se och lyssna på. Men trängseln och ropen och mängden av böcker som är så bra - eller mindre bra - har de senaste åren fått mig att åka därifrån med en känsla av att det är llika bra att sluta med skrivandet. Allt är redan skrivet, allt finns redan, alla samtal är förda, orden har tappat sin kraft. Bokmässan som depressionsframkallare.

Istället ska jag i dag lära mig teckna och måla, hämta ett halvt lamm på Konsum i Veberöd (som Stefan Casta så kärleksfullt fött upp (jag ska tillaga det och äta det med samma vördnad), och fortsätta att klippa häckarna och fruktträden, och läsa de böcker som redan finns.

onsdag 22 september 2010

HÖSTÖPPET


En sommar att ta farväl av, en höst att hälsa välkommen med öppen famn. En ny bok att också välkomna: den tionde och sista Emily - Emily och Sheebas föl med utsökta bilder av Karin Södergren.
Lusten att skriva har kommit tillbaka i och med att svalkan nu dansar vals i min trädgård - och ibland stormsliter i hammock och bokharbinda - medan ringblommorna och den kinesiska kärleksörten glöder. Jag är en höstmänniska. Jag plockar kastanjer och bokollon, knipsar av bär från hagtornsträdet och nyponbuskarna och lägger i skålar och runt ljusstakar - och stoppar de saftiga victoriaplommonen i munnen med en njutning som känns ända ner i tårna.
Jag sitter i uterummet och läser fantasyförfattare till boken jag håller på med - den ena bättre än den andra och sänker då och då boken för att titta ut mot backen och poppelallén där nu en flock får går och betar av det allra sista gröna. Hästarna har fått komma hem till stallet - jag saknar dem - hästar är det vackraste som finns! Men får duger en bra bit de också...
Jag måste framåt eftermiddagen när solen försvinner från den sidan huset tända elementet bakom ryggen. Tillsammans med en sjal om nacken och tofflor på fötterna i ren ocn ny ull förvandlas sommarummet till ett höstkrypin.
Något att inte njuta av : ett nytt politiskt läge. Hur det än går i den slutliga mandatfördelningen så har ett främlings- och kulturfientligt parti öppnat dörren till Sveriges riksdag. Men istället för att bli sorgsen och arg och förtvivlad kanske man ändå ska säga som en SD-anhängare uttryckte det på facebook: "nu kommer de att skakas om" Kanske har han rätt - fast fel? Det är kanske detta som behövs, en omskakning av hjärncellerna, en nytändning av idéer och fantasi hos de s k etablerade? Kan man hoppas på det, möjligen?
.

måndag 21 juni 2010

Sommarhälsning



Jag måste lämna in datorn för översyn - eftersom den hänger sig alldeles för ofta - så antagligen är det här det sista före månadsskiftet.


Mocci, vår lille Powder Puff (fast mest liknar han ett lamm), njuter av blommor och kryddor. Jag fångade honom med kameran från fåtöljen under kastanjen, dvs mitt nyfixade utearbetsrum.

Där har jag idag börjat skriva ner tankar om de fantasyförfattare vars böcker som jag just nu slukar, på den gamla, gamla bärbara, en IBM Think Pad. Plockade fram den ur garderoben för att skicka med den till sopstationen i förra veckan. Ångrade mig. Och se, den fungerar alldeles utmärkt.


Den är inte uppkopplad mot nätet så jag kan inte lockas att ge mig ut i rymden. Kanske fortsätter jag att skriva på den när jag återupptar författandet? Nästan som att skriva på en skrvmaskin är det - långsammare går det, väcker helt andra idéer.


Så en trevlig midsommar och fin sommar önskar jag er.

.

söndag 20 juni 2010

2010-06-20

Idag - jag misstänker att varenda tidning har en bröllopsbilaga. Men sedan är det SLUT! Och - som Anette Kullenberg i DN så träffsäkert påpekade - det blir inga fler sådana här galenskaper - för bernadottarna bli gamla. Kronpinsessan blir inte drottning förrän hon är sextio, och sedan lever hon i trettio år till - och då är kungadömet bortröstat. JA!

fredag 4 juni 2010

Juni - jordgubbarnas, syrenernas och den goda litteraturens tid

På väg in till Ystad idag såg jag att skylten hade kommit upp: JORDGUBBAR!
På parkeringsplatsen mellan Nybrostrand och Ystad säljer man i alla fall Skånes godaste gubbar.
Två liter blev det. På radion sa man häromdagen att i år skulle jordgubbarna skulle bli små och dyra - och billiga var de väl inte - men så STORA! Och så GODA. Redan i bilen stoppade jag en i munnen. Sommarens speciella smaklökar fick en kick och vaknade till liv.
Och hemma i trädgården blommar syrenerna runt hammocken där jag sitter och läser.
Just nu - och nästan lite i smyg eftersom jag ju egentligen ska läsa fantasy- och skräck till mina författarporträtt - är det Kristoffer Leandoers Mask - Litteraturen som gömställe som jag njuter av till den där alldeles speciella, lila doften från häcken.
Mask handlar om pseudonymer - inte visste jag att det finns så många olika sätt att handskas med det begreppet! Hur man gömmer sig, och varför. Vilka knep man använder och hur man trots allt helst vill bli avslöjad!
Vad BRA han är, Kristoffer! Vad många nya tankar han delar med sig av, vilka finurligheter, vilken vild beläsenhet!
Jag läser den som en bladvändarthriller - ska senare återkomma och lusläsa.
Ojojoj.

måndag 31 maj 2010

En dag i sorgens och vredens tecken

Det är obegripligt att en stat som kallar sig demokrati kan förnedra sig att sjunka så lågt som Israel nu gjort i och med attacken på båtkonvojen i Ship to Gaza. Att döda och skada människor som kommer med mat och mediciner till ett folk i nöd, människor som inte har någonting alls - det väcker förstämning och vrede. Kan man våga hoppas på att den avsky som nu hela världen gemensamt och tydligt visar äntligen sätta sådan press på israelerna att man tvingas bryta blockaden?

tisdag 25 maj 2010

Emilys nya liv och Det allra bästa ute nu!


Nu finns Emilys nya liv att köpa, t ex direkt från förlagets egen webshop.
Där kan man också hitta Det allra bästa.
Här alltså!

Emilys nya liv är den nionde delen i serien om Emily, hennes hästar och de andra djuren som nu finns runt omkring henne.
Den tionde och sista delen kommer i höst - Emily och Sheebas föl - den håller just nu på att få bilder!

Så här skrev Helene Ehriander i Sambindningshäftet 2010:11:
"Roligt är också att Emily i denna bok utvecklas till läsare och att Gull Åkerblom på ett lättfattligt och avspänt sätt, helt befriat från pekfingrar, lyfter diskussionen kring meningen med att läsa ---

Trots de få sidorna lyckas författaren med ett stilsäkert språk skapa spänning och förväntan då hon fördjupar flera av sidospåren. Personbeskrivningarna är nyanserade och känslor beskrivs klockrent och lyhört. De fåtaliga svartvita illustrationerna av Karin Södergren är känsliga och fångar relationer och stämningar och blir på detta sätt ett stöd för läsaren."

Nästan samtidigt kommer alltså också Det allra bästa, tolfte och sista boken i serien om Djurväktarna, med bilder av Leif E. Eriksson.
Så här skriver Lena Franzen i samma Sambindningshäfte:
"Det är en glad och positiv berättelse om barns kärlek till djur, om gott kamratskap och om förtroende mellan barn och vuxna, allt sådant som kan resultera i ett bra samtal efter avslutad läsning. De många illustrationerna följer texten väl; de ger samma positiva intryck som texten i berättelsen."
Yiipiih!





måndag 24 maj 2010

Roger Nilssons rörelse

i går såg vi en dokumentärfilm på TV2 som sände goda vibrationer genom hela kroppen, Roger Nilsson och hans rörelse, gjord av filmaren, ljudteknikern och fotografen Johans Lundborg. En film om mänsklig närhet och omtänksamhet. Skulle nästan vilja säga: kärlek, om det inte lät så förmätet.
Roger Nilsson kör en varubuss med mat ut till de människor som envisas med attt bo kvar ute på landsbygden trots att allting numera är nerlagt i deras närhet, affärerna, posten, biblioteksfilailerna... De kan ofta inte ta sig in till närmaste tätort för att handla - då kommer Roger Nilsson med sin buss. Han känner alla, och alla känner honom. Han bemöter sina kunder - ibland väldigt glömska med ålderns rätt - med stor förståelse och ömhet.
Om man inte ens kan ta sig till bussen - då bär han in varorna till dem.
Det var hans pappa som startade bussen en gång i tiden. Nu hjälper han sonen, 75 år gammal.

Den gamla bussen rostar sönder och får körförbud - den nya är ännu inite klar att tas i bruk. Det blir en nervös tid innan den står klar, större och bekvämare med plats för ännu fler varor, och för samtal och närhet.
De flesta matbussägare fortsätter sin verksamhet tills bussen inte längre håller - då slutar de. Så icke Roger Nilsson. Bussen är inte bara hans jobb, det är ett förhållningssätt till livet.
I dessa tider när det verkar vara girighet maktlystnad och bekvämlighet som är den främsta drivkraften, då fortsätter Roger Nilsson att köra sin buss till de gamla och maktlösa, dvs de som vanligen inte kommer till tals, de som inte syns i medierna. Och då filmar Johan Lundborg honom och hans buss.
Det är en film som faktiskt ger hopp om mänskligheten. Den går i repris, den finns på svtplay.Missa den inte!

fredag 21 maj 2010

Sista författarbesöket

Liljeborgsskolan i Trelleborg blev den skola där min "avskedsföreställning" ägde rum - för nu har jag bestämt mig: inga mer skolbesök. Jag har sagt det förut, nu är det definitivt.
För första gången på många, många år blev jag plötsligt nervös. Jag skulle möta åttor och nior vilket jag under de här sjutton åren nästan aldrig förut gjort. Jag förberedde mig som om det var min första klass trots att jag insåg att jag var löjlig. Men det hjälpte inte..Fyra klasser med kritiska tonåringar - tänk om den allra sista gången skulle bli ett fiasko - som avslöjade mig som en bluff! - om det var det som skulle stanna kvar i minnet!- när de här åren i övrigt har varit så givande: spännande, irriterande, lärorikt, nedslående, uppiggande i en salig och osamlig blandning. Svensk skola är verkligen inte en enhetlig institution - här finns både det bästa och det sämsta när det gäller synen på barn och lärande.
Framför allt har mötena med ca femtontusen barn och unga varit helt nödvändiga för mitt skrivande. Utan deras frågor och nyfikenhet skulle jag ha skrivit i ett vakuum - nu har jag istället haft med mig dem allihop in i arbetsrummet, de har funnits med i vartenda nedslag på tangentbordet.
Och nu skulle jag alltså iväg på den allra sista träffen. Det som varit en självklarhet verkade med ens som helt överstigande min förmåga. Min gode vän, vikarierande lärare på skolan, som skulle åka med mig och visa mig tillrätta - han hade dessutom blivit sjuk
Jag vaknade klockan fem, körde hemifrån vid sju efter att ha sovit uselt. Sur på mig själv: varför hade jag sagt ja? Men efter ett par kilometer kunde jag lyfta blicken från körbanan och se mig omkring - vilken vacker morgon, och varmt verkade det bli efter helgens trista kyla. Rapsfältens gula färg, fruktträdens blommor, korna och deras kalvar, fåren , hästarna - allt åkte rakt in i hjärnan och fick den att piggna till.
Ju längre västerut jag körde - längs den enastående kustvägen - desto grönare blev det, och mitt humör steg. Det här skulle förstås bli roligt! Som vanligt.
Jag mötte en lärare på parkeringsplatsen och hon visade mig till ett av arbetslagens arbetsrum för att sedan försvinna - vi skulle träffas senare, hon och jag. Där jag blev sittande en stund tillsammans med tre moltysta lärare som nog förberedde sina lektioner.
Solen utanför fönstren fick värmen att stiga, jag gick ut i korridoren, tänkte att jag skulle se mig om lite, insupa atmosfären. Min erfarenhet är nämligen att jag ofta kan känna hur skolbesöken kommer att avlöpa bara genom att se mig om på skolgården, trapporna, korridorerna. Lyssna på samtal, skratt, bråk.
Och nu kom mina onda aningar tillbaka med full kraft.
Den korridor som jag vandrade omkring i var tyst, mörk - de enda färgerna var grått, svart. lite vitt. Inga bilder på väggarna. Toaletterna ur funktion. Enstaka elever kom någonstans ifrån, och försvann in i en lika lång och grå korridor. Avlägsna röster. Låsta dörrar, nyckelknippor.
Hade jag hamnat i en Kafka-skola?
En städerska en bit bort. En och annan lärare svepte förbi. Ingen tog någon notis om mig. Klockan gick.
Så dök en ung lärare upp med andan i halsen - ett snuvigt barn, sent till dagis - men nu skulle vi till hennes klass. "Så roligt det ska bli!" sa hon och jag kände att hon menade det.
Och den här gången hade jag haft rejält fel, min magkänsla hade visat helt åt skogen.
För i samma stund som jag klev in i det första klassrummet så byttes den grå förstämningen från korridorerna ut mot vänliga, mysiga unga människor, och intresserade lärare (även om de också nog hade haft sitt tvivel om att jag skulle passa deras elever - mina böcker var ju för yngre?)
Men de hade inte behövt oroa sig - och inte jag heller.
De här ca 75 barnen gjorde mitt sista skolbesök någonsin till en fest. Så kloka funderingar, så många frågor, uppriktighe och så många öppna ögon som riktades mot mig i ärligt intresse. Den sista klassen - en av de mest inspirerande jag någonsin träffat! Det var - nästan - att jag ombestämde mig :
"Varför ska jag sluta med det här?!"
Jag åkte hem med lätt hjärta - och med lite sorg nerpackad i den väl använda bokväskan. Nu är det verkligen slut! Och den allra, allra sista klassen - den gav mig liksom ett kvitto på att det jag gjort har varit viktigt. Tack snälla!
(Vilket förtås inte betyder att Liljeborgsskolan i Trellborg gott kunde kosta på sina korridorer lite färg och en och annan bild, gärna målade av eleverna själva ... De stängda toaletterna berodde på en läcka i avloppssystemet, förmodligen sedan länge tätad.)

söndag 16 maj 2010

Peter Straub och hans gengångare

Läste i Stephen Kings bok Danse macabre (franska för Dödsdansen) om skräckberättelsernas historia att han håller Gengångare (Ghost Story) (1981) av Peter Straub som en av det allra bästa någonsin i genren. Eftersom jag just nu temaläser om spöken, skräck och diverse annat övernaturligt, ser True Blood och Merlin på teve, och har den japanska filmen Om en blek och nystisk måne efter regnet liggande på vänt - så började jag leta efter Straub på nätet, och hittade den till sist i ett antikvariat i Uppsala. Häromdagen ramlade den så ner i brevlådan, och nu har jag läst den.
Inte blev jag det minsta besviken. Det är en ruggigt bra berättelse, en skickligt komponerad kuslighet - med ett ovanligt persongalleri,ett gäng män i 70-årsåldern, som man snart börjar tycka om och vill väl. Men vad hjälper det när de onda varelserna, rejält stinkande och hofulla, är dem i spåren för gamla oförrätter - genom årtusendena vandrande varelseskiftare, som varulvar eller som Sam i True Blodd, eller Freja i de nordiska myterna, hon som flyger iväg i sin falkhamn...

På något sätt, inser jag medan jag läser, är dessa ombytliga skepnader, den allra värsta sorten. Jag menar: ett spöke är ett spöke, ett monster ett monster, en vampyr är bara en vampyr (oftast...), men en hamnskiftare är totalt opålitlig. Det är det allra grymmaste, att man aldrig kan vara säker, att aldrig känna sig trygg, att inte veta om det som står framför en är en älskad flickvän eller fasan personifierad. Varken som läsare eller som huvudperson i boken kan man gissa sig till sanningen.
Jag håller med S King - och varför skulle han ha fel, han vet ju hur man gör! - det här är absolut en av de bästa böcker jag läst i den här genren.

onsdag 12 maj 2010

Hästpojken

Såg en fin liten film på teve i går: Hästpojken, om en autistisk pojke och hans föräldrar som aldrig ger upp kampen om att nå in till sin sons mystiska inre. Ingenting av de traditionella metoderna hjälper (experterna var ense om en enda sak: man vet inte vad autism beror på) - hans medicinskåp är osannolikt - man ryser av alla gifter som finns där - ordet försökskanin dyker upp i ens tanke. Men när det så visar sig att grannens gamla och trygga märr är den enda varelse han finner ro och lugn hos - så bestämmer föräldrana sig för för att ta med honom till Mongoliet, där de vilda hästarna finns, där de enastående hästmänniskorna finns, och inte minst: deras schamaner. Kanske skulle de kunna hela honom, kanske kan de få vara med om ett mirakel?
Resan blir inte precis en nöjestripp, strapatsrik är bara förnamnet och med bakslag på bakslag vad gäller sonens hälsotillstånd.
De börjar tvivla på sina uppsåt - framför allt är det pappan som funderar på om det är för sonen eller före sig själv som han velat ge sig ut på det här äventyret. Det är han som drivit på, trots mammans misstro mot att en mongolisk schaman skulle kunna hjälpa och hela sonen.
Sorgligt är det, periodvis lika tungt och obegripligt som jordens innandöme - men hela tiden skimrar bilderna av kärleksfullhet och ärlighet. Som när pappan säger:
"Det är Rowans autism som gjort mig till en bra pappa - han har tvingat mig att alltid se till hans behov i första hand".
(Som föräldrar alltid borde göra, men som vi så lätt glömmer bort.)
De sista bilderna är osannolikt hoppfulla - pojken leker med andra barn, han kan gå på toaletten, och han klarar att rida ensam, barbacka på sin häst, bredvid sin lyckliga pappa.
Vilket sammantaget innebär en stor frihet för Rowan som nog ingen trodde skulle vara möjlig.
Föräldrarna har nu öppnat en skola för autistiska barn där hästar är en självklar del i behandlingen.

måndag 10 maj 2010

Elegant och kuslig spökhistoria


Nu har jag läst den, Audrey Niffeneggers nya roman, övers till svenska av Carla Wiberg.: Själens osaliga längtan.
Jag har väntat på att få öppna den ända sedan jag läste hennes Tidsresenärens hustru. Risken med en sådan förväntan är förstås att man kan bli besviken - jag öppnade boken nästan lite ängsligt: kan hon göra det igen - överraska, förvåna?
Och det kan hon.
Boken är en sofistikerad spökhistoria och som sådan ska man förstås inte säga ett ord om vad den handlar om eller hur det slutar. Så det är bara att tro mig på mitt ord: Audrey Niffenegger kan konsten att använda begreppet What if...! På svenska alltså: Tänk om...!
Tänk om det är så här istället! Tänk om man kan överlista döden! Tänk om kärleken är starkare? Tänk om vålnader skulle kunna bete sig på det här sättet! Tänk om de måste öva sig att bli ett fullvärdigt spöke, skaffa sig mer krafter, fundera ut hur man ska göra för att kunna kommunicera med de kvarvarande, levande - när man är liten, nästan nyfödd, osynlig, kraftlös?
Boken utspelar sig delvis på Highgates kyrkogård i London, där Niffenegger ibland arbetar som kyrkogårdsguide. Och där sådana storheter som Karl Marx och paret Rossetti ligger begrvda.
I Neil Gaimans bok Kyrkogårdsboken tackar författaren Audrey Niffenegger för att hon visade honom runt bland de "murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogåden."
Två dagar tog den att läsa - inte en enda sekund hade jag tråkigt, men blev ibland både lite äcklad, lite skrämd, och väldigt sorgsen. Och häpen - hur kan man skriva en bok om spöken så att man faktiskt - nästan - tror på dem, tror på att de skulle kunna vara möjliga!
Skicklig är hon, Niffenegger.
.
.

fredag 7 maj 2010

Skriva och/eller läsa

Jag vet inte vad man kan skulle kunna kalla vädret i dag - något som inträffar sent i november, kanske? Med undantag då av blommorna i rabatterna och de stora knopparna på kastanjen, mitt vårdträd.. Skrivarväder? Läsarväder?
Jag tänker på min goda skrivarvän Britt Engdal - som just nu sitter fast på Kreta p g a genralstrejken i Grekland - fast idag flyger man kanske igen?
Hon frågade en gång för flera år sedan:
"Om du fick välja mellan att skriva och läsa, vilket skulle du välja?"
Jag svarade utan att tveka: "Skriva förstås!"
Jag har slutat på biblioteket för att skriva på nästan heltid. Som jag gladde mig! Dessutom hade jag sluppit loss från kravläsandet - dvs att hålla mig á jour med det nytutkomna, med böcker som passade lässvaga, storläsarna, faktasökarna ... Mitt nattduksbord hade länge varit överfullt med olästa böcker som jag MÅSTE läsa. Och helst snabbt.
Det var likadant med böckerna jag fick från Btj för att ge ett omdöme om. Fantastiska böcker. Böcker som jag förmodligen aldrig skulle ha läst annars. Men dock ett arbete
Svaret på Britts fråga - vilken i och för sig innebar ett omöjligt val - var alltså lätt:
Jag var helt enkelt glad över att slippa läsa böcker!
Naturligtvis valde jag skrivandet.
Britt själv valde böckerna, de som andra hade skrivit.
Sedan några år har lustläsandet återkommit. Och just idag, denna novembermaj, om jag fick samma fråga, skulle jag med eftertryck säga; "Att läsa!"
Jag har lagt påhittsskrivandet på is ett tag framöver. Istället läser jag med besatthetens blick. Jag tittar varje morgon på magneten på kylskåpsdörren där det står:
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."
Cicero.
Jag läser orden, mediterar lite över dem och inser att de blivit en del av mig. Kanske hjärnan har utvecklat ett nytt litet centrum? Känns inte som en omöjlighet.
I dag ska det ligga ett bokpaket i brevlådan: Audrey Niffeneggers nya: Själens obotliga längtan.
Knappt att jag kan vänta. Jag ska om en stund köra till biblioteket för att hämta en reserverad bok: Neil Gaimans bilderbok The Wolves in the Wall. Ej översatt till svenska, beställd från Hässleholms bibliotek.
Men i sommarrummet, i hammocken, kommer jag inte att kunna läsa dem. Det regnar, blåser och termometern visar 4 grader. Det blir elden i kaminen istället, som får ledsaga mig in i böckernas enastående världar.
Tänk att de finns! Tänk att någon lägger ner år av sin tid för att skriva något som sedan lägger sig runt just min själ som lavendelbalsam!

lördag 24 april 2010

Sommarens skrivrum

Har flyttat ut hammocken i solen, dvs där solstrålarna befinner sig större delen av dagen. Nu ska jag bara fixa ett bord och så är sommarens arbetsrum klart. Där ska jag läsa de tusentals sidor fantasy, skräck och annat trivsamt - minst 12 olika författare i de tjocka böckernas genrer - för att sedan skriva om dem. Kanske planterar jag rosbuskar runtom, som motvikt. Kanske en schersmin, den som doftar så hejdlöst gott när skymningen faller. Jag kan sätta en oljelampa på bordet, svepa in mig en rutig filt, dra en mössa över skallen, sätta vantar på händerna och fortsätta läsa ända fram mot midnatt...

Jag kommer att likna en tavla som jag älskade när jag var liten och som fanns i en bok om konstnären: Robert Högfeldt. Tavlan heter Eremiten och föreställer en man som ligger i sin säng med sängomhängen, mitt ue i öknen, i mörka natten. Han läser, antingen något roligt för han ser förtjust ut. Runtomkring hans säng ser man vilddjurens ögon glittra. Mina rovdjur kommer väl att vara mina hundar, Athena och Mocci. Lika bra det, kanske.

måndag 19 april 2010

Sömnlösa nätter

Min kropp värker och jag sover uselt. Det är en välsignelse att det finns böcker, goda böcker som gör nätterna drägliga.I natt har jag läst Marguerite Duras´ Älskaren, en välsignat tunn bok, lätt för trötta armar. En fascinerande och vemodig minnesbok om författaren som ung flicka i 30/40-talets Indokina . En kärlekshistoria, förstås, men kanske ännu mer en bok om en dysfunktionell familj, en både het och isande berättelse om kolonialism i lager på lager. Om en brådmogen ung flicka som redan vet att det är författare hon ska bli, som ser sig om med öppen blick, som lägger på minnet. Vilket glimrande spårk, vilken elegant struktur... En bok som suddade ut det onda för några timmar..

fredag 16 april 2010

Nya böcker












Kartongen med mina nya böcker, Emilys nya liv och Det allra bästa, hämtade jag hos Handlarn i Löderup i går. Så väldigt roligt att se dem i färdigt skick! Utan de duktiga illustratörerna bleve det inte mycket till böcker.

Den tolfte djurväktarboken - Det allra bästa - är också den allra sista.

Emilys nya liv är den näst sista i serien om Emily och hennes djur. Den sista är färdigskriven, väntar på bilder, kommer till hösten. Två avslutade serier - nästan som att vända blad i en bok.
Vad kommer härnäst?
Jag har ingen aning. Och det är en riktigt, riktigt god känsla. .










torsdag 15 april 2010

Små och lite större glädjeämnen



Bilen gick genom besiktningen utan ett enda fel.



Deklarationen är klar!



Och Neil Gaiman kommer med en ny bok den 27 april - Instructions, med makalösa blder av Charles Vess (han som också gjorde bilderna till Stardust). Eftersom Gaiman bland allt annat är en återvinningsexpert så finns denna historia tidigare som novell i boken M is for Magic... (då oillustrerad). Där finns också en annan återvinningshistoria - The Witch´s Headstone - som numera ingår i The Graveyard Book...

Om man inte kan vänta till den 27e så kan jag tipsa om att Gaiman på sitt oefterhärmliga sätt läser ur sin bok på hemsidan http://www.neilgaiman.com/ Därifrån klickan man sig vidare till www.mousecircus.com/ - som är Gaimans hemsida för hans unga läsare.
Namnet är förstås hämtat från Coraline...




.

söndag 11 april 2010

Livet medan det pågår

I fredags hälsade vi på hos Sheeba.Vi hade morötter med till henne och hennes kompisar i stallet - köper dem en bit bort längs landsvägen. Förvånansvärt ofta är det bekvämare att bo på landet än mitt inne i stan - 12 säckar á 10 kilo för hundra kronor...
Som bonus fick vi umgås med yngsta barnbarnet en stund. Mimmi som nyss haft öroninflammation och gråtit otröstligt en hel natt var nu lika pigg och glad som vanligt- Hon är en ljuvlighet.

I går läste jag så ut Goda Omen - mot slutet skrattade jag så jag fick kramp och tårarna rann. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken - i samma ögonblick som jag fortsatte läsa började det om. Kippande efter andan blev jag tvungen att ta mig ut i köket och dricka ett glas iskallt vatten så att jag kunde andas lugnt igen. Det är synnerligen längesedan jag skrattade så åt/med en bok. Tyvärr är det omöjligt att förklara varför det var så roligt - det handlar om en humor som ligger i den geniala användningen av språket. Men jag kan i alla fall avslöja att en liten japansk bil. är inblandad..

Senare på kvällen såg vi Miyazakis animerade mästerverk Ponya på klippan vid havet. Filmen bygger på HC Andersens Den lilla sjöjungfrun men ändå så helt annorlunda.Kusligt spännande och rasande vacker - att se den transformerade och rödklädda lilla guldfiskflickan jublande springa på de mörkblå vågorna/fiskarna - mästerligt!
Nu har jag fyra av Myazakis filmer i hyllan: Det levande slottet, Min granne Totoro, Spirited away, och så nu så Ponya - att plockas fram vid lågtryck, ute eller inne.
Kanske är de så speciella bl a därför att det - utan åthävor - är kloka och finuliga flickor som har huvudrollerna?
Idag har vi varit i Hagestads naturreservat med hundarna, gått längs Konvaljestigen. Inga liljekonvaljer än, förstås, men stora knoppar på vildkapiifolen, en hackspett som trummade på en torr trädstam, en kattuggla som hoade, och så en liten "bukett" fjädrar, lossryckta från en tornfalk i ett drama som man bara kan ana - brunrandiga, eleganta.
Bokslutet är klart! Återstar "bara" själva deklarationen.
Ska nu fortsätta med Sofi Oksanens Utrensning - som hon kan skriva den unga gothtjejen! Avundsjuk blir jag - och njuter fullt ut.
Och allt detta: en del av livet helt nära mig.

fredag 9 april 2010

Läsplattor och Gaiman, om igen


Låt mig få citera Peter Englund, från Svenska Akademins blogg (om läsplattan):

"Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem."

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv...

Och nu tillbaka till Neil Gaimans och Terry Pratchetts BOK Goda Omen, en kraftfull motvikt till läsplattor (och bokslutsslit). En svart historia om vår tid, skildrad med sprudlande galghumor Vad roligt de båda herrarna måste ha haft roligt när de skrev den. Så roligt man har när man läser den. Gör det och välj pappersformatet så att du kan göra anteckningar i marginalen och stryka under de allra bästa avsnitten. Fast det är svårt att välja. Helst vill man stryka under hela boken....

måndag 5 april 2010

Att läsa Neil Gaiman

Har precis läst Neil Gaimans Amerikanska gudar. Jag har kollat i hans enastående blogg, läst förorden till några Sandmanalbum, och några av hans prosaböcker. Jag känner mig vimmelkantig - vem är han, denne Nail Gaiman? Någon skrev: "Han håller en hög lägsta nivå". (Jag är inte säker på att han någonsin har en låg nivå - jag har i alla fall ännu inte snubblat över den.) Någon annan skrev: "Han är litteraturens rockstjärna - med undantag av att han är omvittnat trevlig och väluppfostrad..."
Han har skrivit en essä om var han får sina idéer ifrån - frågan som alla författare avskyr.
Hans svar är fruktansvärt roliga, och insiktsfulla. Han ver, precis som alla som skriver, att idéer är ingen konst att få. Det är arbetet med att göra något av dem som är konsten. Och Gaiman får sina idéer att utvecklas till sprakande explosioner av fantasy, skräck, godmodig humor - på ett språk som är försåtligt enkelt.
Som nu Amerikanska gudar - en roadmovie genom USAs mytologi, bland gudar som följt med invandrarna till kontinenten och som nu slåss för sin överlevnad. Eller kanske är det snarare en historia om USAs tillblivelse? Var kom den idén ifrån - och hur fick han till den så himla elegant? Häpen lämnade den mig, och imponerad. .
Nu ska jag läsa om Goda omen som han skrev tillsammans med Terry Pratchett.
Jag ska ha honom i släptåg ett tag framöver - ska skriva om honom i en bok för unga läsare. Det kommer att bli svårt. Men rasande roligt! En fest, faktiskt.

fredag 2 april 2010

Långfredgspresent

Leonard Cohens musik tolkad av fantastiska musiker och sångare bl a Rufus Wainwrght, hög klass rakt igenom, och som slutnummer 76-åringen själv tillsammans med U2 och Bono i The Tower of Song - man kan inte ha det trevligare en långfredagskväll. Tack för den presenten. Repris i morgon för den som missade högtidsstunden.

söndag 28 mars 2010

Söndagsfunderingar

Mitt kanske allra sista skolbesök - hos Häggetorpsskolans tvåor och treor i Tibro i Västergötland - avlöpte väl: så härliga, ärliga ungar, så kloka och roliga frågor. Vad de hade läst mycket! Väggarna i korridoren fram till klassrummen var tapetserade med barnens egna illustrationer till mina böcker - Djurväktarna, Inez - och deras trevliga recensioner. Fint! Roligt!
Just därför känns det bakvänt att fatta beslutet att sluta med skolresorna. De ger - oftast - så mycket tillbaka. Att få träffa mina läsare är en ynnest . Att få höra att de ha har haft glädje av böckerna - det är en gåva.
Jag har rest så här i sjutton år. Sjutton år! Jag har träffat långt mer än tiotusen svenska barn och unga, och många, många duktiga - och några få, mindre duktiga - lärare. Jag har fått se Sveirige på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars. Jag har fått en insyn i svenskt skolliv. Inte så dumt när man skriver för dem som tillbringar dagarna där.
Men ändå. Det är - nästan - slut nu. Kanske återstår en dag i en skåne-skola, någon gång i maj. När den är avklarad ska jag köpa en flaska champagne och fira att jag varit så duktig, så envis och ihärdig. Och att jag - på något sätt - nu är - befriad.
När Viveca Lärn slutade skriva barnböcker minns jag att hon i en intervju sa, ungefär: "Nu har jag gjort mn plkt, nu ska jag skriva bara för mig själv". Vi var många som sörjde över det. Nu förstår jag henne. Jag säger nästan detsamma: "Nu har jag gjort min plikt, nu ska jag göra saker bara för mig själv". Vad det innebär vet jag inte. Jag ska låta det bli en överraskning även för mig själv.

söndag 21 mars 2010

PAUS

I morgon åker jag till Tibro i Västergötland, och en skola där, för roliga möten med deras tvåor och treor. Kanske är detta det allra sista skolbesöket, någonsin. Jag har sagt det förut, i tider av orkeslöshet. Men nu verkar det vara på riktigt, som om den tiden verkligen har tagit slut. Det känns vemodigt, men jag gör det också med lättnad; aldrig mer ska jag stå där och berätta om mig själv - vilket ju är det svåraste som finns, för vem är jag, just nu? Vem var då, jag när jag var riktigt liten - hur skulle jag kunna minnas det? Så det blir lite sanning, lite gissningar, lite ljug. Som om jag spelar upp en pjäs som jag är författaren till...
Direkt därefter åker jag till min skrivarvän - och kollega Britt Engdal på Hönö. Jag har blivit utlovad hennes goda, goda hembakade bröd och till det en fest på havskräftor. Skaldjur ska avnjutas i Bokuslän!
I resväskan ligger Neil Gaimans M is for Magic, och en bok om vampyrer, Odöd, blek och hungrig av Nils Ahnlund.
Detta sammanslaget betyder att jag gör en liten paus nu, återkommer lagom till Våffeldagen.
Veckan därpå är det påsk och den stora konstrundan äger rum här på Österlen. Tills dess ska väl den allra envisaste snödriva ha försvunnit?

torsdag 18 mars 2010

Ett hemskt roligt uppdrag

Jag har börjat arbeta med något som inte ska vara klart förrän om ett år. Det är en god känsla att ha så gott om tid. Jag går omkring och funderar, läser, letar fakta, antecknar i en helt ny anteckningsbok... Det kittlar av förväntan i skrivar- och läsarsinnena.
Vad är det då, som väcker den där lusten?
Jo, jag ska skriva ett antal författarporträtt för unga läsare. Och det är författare som skriver fantasy och skräck. Jag kommer att få tillträde till nya världar, kanske flyga med drakar och rysa inför möten med vampyrer och annat mer eller mindre ondsint av aldrig förut skådat slag.
Det enda problemet är egentligen att det inte bara finns så många, utan att det finns så många BRA! Vilka ska jag välja? Vilka ska jag välja bort?
Jag har några favoriter som är självklara. Jag har blivit tipsad om andra. Så nu ska jag läsa, läsa och läsa. Jag ska ligga i hammocken i sommar och sluka den ena boken efter den andra. Min fantasy/skräckbokhylla som redan dignar kommer att få en kraftig påfyllnad.
Vem jag ska börja med? Neil Gaiman, förstås. Neil Gaiman som Stephen King beskriver sä här:
"Gaiman är, enkelt uttryckt, en skattkammare av berättelser..."
Just det. En perfekt början, alltså.

onsdag 17 mars 2010

Sheeba

I går var vår fina häst hos veterinären, och efter röntgen och diverse böjtester kunde det konstateras att hon är helt frisk! HON ÄR FRISK!
Efter att för ett år sedan, av samma veterinär, ha utdömts på grund av bl a en ligamentskada som inte ville läka och diverse andra bekymmer är hon nu fit for fight igen. Och vi som var på väg att ta bort henne... Hon hade så ont, aj vad ont hon hade!
- Det är ett mirakel, sa veterinären, lika glad hon.
Mirakelmedicinen?
Goda vänner, både två- och fyrbenta. Synnerligen god omvårdnad i stallet. Välskött box. Många morötter, fint hö, nyponpulver... Stora, fina hagar med utrymme för alla gångarterna. Massor med kärlek och så förstås: genomgripande VILA!
Så får man en häst på banan igen.

måndag 15 mars 2010

Audrey Niffenegger


För minst ett år sedan hittade jag boken Tidsresenärens hustru i en sådan där träbinge där stormarknaderna ibland vräker ner böcker som de slumpar bort till ofta nästan oförskämt låga priser. 3 för 100 kronor
stod det på skylten till den här speciella bingen. Mina giriga fingarar grep snabbt tag i William Gibsons Känna mönster, en bilderbok av Kevin Crossley-Holland, och dessutom alltså Tidsresenären hustru av Audrey Niffenegger, då för mig ett helt okänt namn.
Bilderboken gav jag bort till ett litet barnbarn, de två andra böckerna hamnade i bokhyllan, och där har de stått orörda.
Men för några dagar sedan läste jag så Neil Gaimans Kyrkogårdsboken - och längst bak där han på sedvanligt amerikanskt och artigt sätt tackar människor som på olika sätt varit honom behjälplig läste jag:
"Konstnären och författaren Audrey Niffenegger är även kyrkogårdsguide, och hon visade mig runt det murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogården. En hel del av det hon berättade för mig smög sig in i kapitel åtta och nio (i min bok)".
Ha! Det där namnet kände jag igen, och jag nästan studsade fram till bokhyllan, hittade boken och började läsa.
Nu har jag läst ut den. Och jag vill så hemskt gärna berätta om den. Men hur gör jag då? Det här är nämligen en sådan där bok som man läser medan man går, sitter, går på toaletten, ska försöka sova , greppar efter i halvsömn, när man brygger sitt kaffe - som man skrattar till, gråter lite över, häpnar, blir skrämd, och häpen av. Kan man verkligen skriva så himla bra?! I sin debutbok?
Det är alltså en bok om tidsresor, och sådana finns det många av, framför allt inom SF.Men det här är något helt annorlunda - om en man som genom en genetisk skada - får man så småningom veta - förflyttas framåt och bakåt i tiden, i korta tidshopp, eller längre. Han kan inte styra det själv, det bara händer honom. Ingenting får han ta med sig - inga kläder, inga pengar. Ingenting.
En ung flicka möter honom, naken och förvirrad i sin trädgårds hemliga glänta, och hon tror på hans berättelse, ger honom kläder, mat, gömmer honom tills han försvinner igen.
Och så fortsätter deras samliv genom tiderna, flickan blir äldre, de två gifter sig, han försvinner med ojämna mellanrum, hans liv är fasanfullt, obehagligt, intressant, spännande, och det sliter hårt på honom - men naturligtvis även på hans hustru som aldrig kan veta om han kommer att finnas vid hennes sida - ända fram till det grymma, sorgsna men märkligt vackra slutet.
Nu läser jag på Niffeneggers hemsida att hon skrivit en ny bok, Her fearful Symmetry (på svenske snart:: Själens osaliga längtan). Det sägs att det hörs ekon både från Henry James och Charles Dickens - inga dåliga ekon!
Den här boken handlar om två amerikanska tvillingflickor som av en okänd moster ärver en lägenhet i London. Huset där lägenheten finns visar sig vara granne med Highgate Cemetery ...
Ja, just det - Highgate Cemetery. Att det är en spökhistoria är nog inte en alldeles för djärv gissning.
Jag har reserverat den på nätet. Snart finns den i en brevlåda nära mig!

torsdag 11 mars 2010

Skolbesök: Karlsborg

Är nyss hemkommen från ett besök på Strandskolan i Karlsborg, där jag under en dag träffade deras ettor, tvåor och treor. Det ÄR roligt att möta sina läsare, roligt att försöka svara på deras ofta kluriga frågor, äta med dem på lunchen, få vara med om en skoldag i en svensk skola - om det är en god skola. Och det var Strandskolan i Karlsborg. Härliga ungar - jag fick många kramar - det värmer! Intresserade och kunniga lärare - det värmer ännu mer!
Karlsborg är en liten fin stad omgärdad av vatten. Vatten ger en alldeles speciell känsla av rymd åt ett samhälle. Vilket smittar av sig på människorna som bor där - det är jag säker på.
Skolan bestod av flera mindre byggnader längs stranden, därav namnet förstås.
Så extra fint med vattnet - även om det nu var fruset och snötäckt! - utanför klassrumsfönstren!

I väntan på bussen till Skövde hittade jag Elin Boardys debutroman, Allts om återstår, i bokhandeln i en korg med läsecirkelsböcker till extra lågt pris - bra reselektyr. Och så blev jag snyggt klippt en liten fin ekosalong - precis vad jag behövde.
Trött var jag när jag kom hem - det är inte enkelt att ta sig tvärsöver Sverige! Många byten, tåg och buss amväxlande - 2x7 timmars resa Kåseberga - Karlsborg.
Men det var det värt.

lördag 6 mars 2010

fredag 5 mars 2010

True Blood

Nu är den tillbaka, vampyrserien med favoritvampyren Bill Compton. Andra säsongen - otäckare, blodigare, rejält mystisk .Onsdagskvällar på SVT1, klockan 22. Missa inte!

onsdag 3 mars 2010

Emilys nya liv

Här är en av de fina bilder som kommer att finnas med i den näst sista boken om Emily -
Emilys nya liv.
I går fick jag se bilderna för första gången, och som vanligt blev jag glad. Karin (Södergran), "min" suveräna illustratör, har gjort det igen! Fångat stämningen, lagt till en dimension, fördjupat min berättelse. Aldrig kan jag i ord beskriva hur viktiga de är, bildmakarna.Deras blickar ser något annat än det jag ser, de tolkar min historia på sitt speciella sätt. De får mig som författare att läsa min egen text på ett nytt sätt, se mina personer ur en annan synvinkel.. Tack Karin! Än en gång...
Korrekturet är på väg, och snart åker hela paketet iväg till tryckeriet. Jag skulle tro att boken är klar någon gång i april-maj. Lika spännande varenda gång!

tisdag 2 mars 2010

Neil Gaiman, forts


Jag läste på Neil Gaimans hemsida, http://www.neilgaiman.com/, att han också fått en Hugo för The Graveyard´s Book. Där kan man också höra honom själv läsa kapitel efter kapitel i det han kallar The Graveyard´s Book´s Video Tour, och man kan se honom svara på frågor inför publik..
Nyligen fick han - får man också veta - signera obegripliga 3000 böcker på 3 timmar och 10 minuter!

Häromkvällen såg jag filmen Coraline, en animerad tolkning av Gaimans läskgt otäcka bok om en flicka som går vilse i huset som hennes familj nyss flyttat in i. Det är något med animationer som gör att man inte riktigt kan ta dem på fullt allvar. Skräck, ensamhet, utsatthet, föräldrar som inte lyssnar - ja visst. Allt är där. Men som animerade varelser får de inte samma tyngd som i en bok, man kommer dem inte riktigt nära.Som en saga. Det som är bra med det är att man tydligt kan se att det verkligen handlar om två helt olika media. Att det liksom inte är någon idé att diskutera vilket som är bäst, boken eller filmen. De har sina egna storheter.

Så läs boken! Och se filmen! Och lyssna på Gaiman när han läser ur The Graveyard´s Book!

söndag 28 februari 2010

Kyrkogårdsboken


Nu har jag slukat Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Det var ingen dålig läsning, om man säger så. Gaiman är något alldeles för sig själv, oefterhärmlig, fasaväckande och rysligt rolig samtidigt. Hur gör han?! Grundtemat detsamma som i de allra, allra flesta fantastiska böcker - ung pojke ( mer sällan flicka), oftast längst ner på samhällsstegen, dras in i ett händelseförlopp som han inte kan styra och som framstår som hemlighetsfullt och obegripligt. I Kyrkogårdsboken är den unge hjälten verkligen ung, ett spädbarn, om än rätt så försigkommet. Hans familj mördas en natt, och han själv undkommer (ovetande om vad som har hänt i en annan del av huset) genom att bege sig ut i natten på upptäcktsfärd. Hur skulle han kunna låta bli, när dörren står öppen ut mot natten? Han hamnar på stadens kyrkogård och blir omhändertagen av dess invånare. Hans förmyndare är - förstår man rätt snart - en vampyr, Silas. Denne är nog litteraturens mest sympatiskt skildrade blodsugare! Även om han också, förstås, har sina mörka sidor. Pojken får namnet Ingen, kort för Ingenman. En av hans lärare är en gråhårig dam med namnet Lupescu. Det latinska namnet på varg är Lupes lupes, så man förstår ju vem/vad hon egentligen är. Själv kallar hon sig och sina likar för Guds hundar. Här bland de döda växer Ingen upp. Här möter han - och lär sig handsaks med - gastar och nattskrämmor, en häxa och Damen på Skimmeln - innan han i tonåren får veta vem han egentligen är, vad som hände hans föräldrar - och att han också befinner sig i dödlig fara.
Inom de givna rarnarna är detta något helt annat - en mästares tolkning av ett klassiskt tema.
Det är rysansvärt, det är riktigt, riktigt roligt.
Och Chris Riddells illustrationer är SÅ bra!
Kristoffer Leandoer har så långt jag kan förstå gjort en följsam, nästintill briljant, översättning.
Boken fick nyligen The John Newbury Medal, USA:s finaste litteraturpris för barn- och ungdomsböcker.

tisdag 23 februari 2010

Silverkniven om igen!

I dag har min senaste bok fått en alldeles strålande recension - sträcker sig över 3 spalter och med porträtt av mig - i Svenska Dagbladet - skriven av Ying Toijer Nilsson Vem utom just hon skulle kunnat skriva så inkännande, så självklart, om just den här sortens litteratur? Ingen i Sverige i alla fall. Jag är så glad, så glad - som barnboksförfattare är man sannerligen inte bortskämd med dylika ovationer. Nu ska jag ta mig en kopp nymalet och nybryggt kaffe, titta ut på den nyfallna snön som gnistrar i solen, och fira för mig själv. Hurra!

måndag 22 februari 2010

Läsplattor - nej tack!


DN hade i helgen en genomgång av några nya läsplattor. Och Fredrik Strage skrev roligt om sina upplevelser av en sådan - kanske inte den allra nyaste men det spelar ingen roll. Någon större skillnad verkade det inte vara. Och kan inte heller vara. För principen måste ju vara exakt den samma. Istället för en BOK med pärmar och papperssidor där man kan anteckna, stryka under, kommentera, trycka den till sitt bröst, hålla om den - dvs göra boken och läsningen till sin - så hämtar man här upp texten ur ett digitalt skafferi, opersonligt, själlöst.

Man klickar sig fram, och när man vill "vända" sida så sker med viss fördröjning! Plåga!
Massor med sidor får det plats i det definivt inte interaktiva minnet.
I bokhyllan tar dessa sidor i princip ingen plats alls. Kan man tänka sig något sorgligare än en bokhylla utan böcker, bara med ett bestånd av plattor? Jag kan det inte. Det spelar ingen roll om man i fortsättningen kan få musik som extraval till sin läsning - för jag varken läser eller skriver till musik.

Boktips med anknytning till detta ämne: Markus Zusak, Boktjuven.

söndag 21 februari 2010

Tillbaka

Nu är den datorfria veckan slut. Det har varit en häpnadsväckande upplevelse. Visst visste jag, att det går åt en massa tid framför skärmen. Men att det var SÅ mycket hade jag nog ändå inte trott. Lite.lätt skrämmande faktiskt. Frågan: vad har jag då gjort istället? är förstås lika skrämmade den (att den ens behöver ställas!) - men kräver kanske ändå ett svar.
Jag har läst flera bra böcker - bl a A S Byatts De besatta som funnits i min bokhylla sedan länge. Jag letade fram den efter att ha sett filmen Possession och i eftertexterna upptäckt författarens namn. Boken är naturligtvis oerhört mycket bättre, med fördjupade porträtt av de besatta litteraturforskare som faktiskt bokstavligen går över lik för att få tag i (hittills okända) brev, skrivna av två (påhittade) viktorianska poeter.Helt galet rolig skildring av forskare i kamp för att komma först. Ligger inte OS efter i dramatik. Författaren fick Bookerpriset för den 1990 - så välförtjänt!
Filmer har jag sett (I går kväll mästerverket UPP! Se den!), hundarna har jag promenerat med, snö har skottats, en god författarvän har varit på besök, fåglar har beskådats och matats - i dag en stare, i går två sidensvansar, likaså i går en kungsörn som kom seglande in över trädgården.
(Jag har däremot inte sett på OS, eller melodifestivalen...)
Mest har jag bara funderat i lugn och ro, låtit hjärnan gå ner i varv.(och i och med det har nya idéer fått plats...). Ingen känsla av tvingande måsten har jagat mig, ingen vass stress i nacken har plågat mig. Vad jag har gjort är att jag har skapat utrymme. Jag har haft TID! Löjligt låter det till och med i mina egna öron - det var ju just detta jag hoppades uppnå - men jag är ändå överraskad. Jag tror inte att jag känt mig så befriad på många år. Plötsligt hade jag ingenting som jag var tvungen att göra! Jag rådde mig själv! Vilken lyx!
Kanske en eller två datorfria dagar i veckan vore något att satsa på?

lördag 13 februari 2010

Datorfri vecka

Nu lägger jag en vacker indisk sjal över skärmen och låtsas att datorn inte finns. Eller åtminstone: att jag inte finns på datorn. Jag ska dessutom sopa rent i skallen från melodifestival, alla hjärtans dag, prinsessbröllop, OS genom att undvika allt som har med det att göra, i radion, på teve, i tidningarna. Det kommer att krävas en gigantisk insats - eftersom det just verkar vara det enda som intresserar en majoritet av svenska folket, och journalisterna. Jag får kramp! Rekommenderad läsning: Fredrik Strages artikel i DN (2009-02-12) om just melodifestivalen: "Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen The Blob."

fredag 12 februari 2010

Hornuggla på besök


Den här vackra fågeln landade i grannens trädgård i dag. Frusen, hungrig. Inte lätt att hitta smågnagare under de här snömassorna! Tinat nötkött från frysen bryr den sig inte om. Mer kan vi inte göra. Bara hålla tummarna för att den och alla andra djur som fryser och hungrar ska hitta mat och skyddande krypin. Och att låta den vara i fred så att den i alla fall inte tvingas slösa energi på att flyga bort från oss.
Nu börjar det snöa igen. Vinden är isande kall. Här inne är Kaffet är nymalet och nybryggt - en semla väntar i kylskåpet, till kvällen.
Vi varken fryser eller hungrar...

torsdag 11 februari 2010

Spikmatta

Ont i ryggen i går. Lånade min mans spikmatta. Feg som jag är la jag en handduk mellan mig och spikarna. Låg där i två omgångar - passade på att läsa en god bok under tiden: Carstens Jensen, Vi de druknade - så vädligt intressant!. Idag är smärtan helt borta. Enligt den medicinska expertisen finns det inga bevis för att detta ska fungera. Så då var det väl något annat? (Men jag kommer absolut att prova igen, nästa gång ryggen eller någon annan kroppsdel sviker.)

onsdag 10 februari 2010

Snö


Det snöar och snöar och snöar. Än så länge rakt ner. Grinden på baksidan ser vi inte längre. Äpplena vi lagt ut till trastarna försvinner snabbt under det vita täcket. Men hundarna älskar det! Bloggkurs i går hos Författarcentrum - inte bra. Inte för mig. Får väl skaffa mig en mentor, eller en bok. Idag jar jag i alla fall lagt in ett foto, föreställande mig mellan två hav längst ut på Skagens udde, i september förra året. Som en påminnelse om att sådana tider stundar ...

Jag har också lagt in bloggar jag följer. Vad det betyder vet jag inte...

Helt ologiskt börjat fundera på om jag ska skapa en blogg till - om att läsa och skriva, riktad direkt till de unga. Måste lära mig mer om den här konsten först. Det borde gå!

söndag 7 februari 2010

Maria Turtschaninoff

Svenska litteratursällskapet har delat ut sina årliga priser. Maria Turtschaninoff som skrev den enastående boken Arra, som jag förut berättat om här, fick fint pris för den - 18000 euro. Så ovanlligt välförtjänt! Grattis Maria! Jag vet att hon sliter med ett manus till en ny bok - jag längtar efter att få läsa den. Hon skriver på sin blogg att det nog var once in a lifetime - att få dansa med Horace Engdal - och så blev hon dunderfökyld och kunde inte vara med på den efterföljande festen. Men se det tror inte jag. Hon kommer att stå på en sådan scen många gånger och ta emot priser - och få dansa efteråt - även om det inte är Horace som är kavaljeren. Det är jag absolut säker på.

onsdag 3 februari 2010

Diane Ackerman

Kunde inte sova i natt, gick ner i köket, gjorde en kopp ingefärste och läste ut Diane Ackermans Sinnenas naturlära - A natural History of the Senses, strålande övers av Margareta Eklöf - 1992. Snön föll och vinden verkade både argsint och galen. Men jag satt där med ett stearinljus tänt, med ena handen runt den varma temuggen och kände hur lugnet spred sig, och hur glädjen plötsligt infann sig : att det finns en sådan författare! Att boken föll i mina händer - inköpt på mitt favoritantikvariat i Ystad - ...Johns antikvariat - i höstas. John hade ställt fram den som skyltbok precis när man kom in i butiken och jag sträckte ut handen efter den. Antagligen var det omslagsbile: My sweet Rose, målad av John Waterhouse, föreställande en kvinna som vällustigt drar in doften av en ros i sin näsa, en doft som verkar väcka ljuva minnen...
Och det är detta som boken handlar om, våra sinnen och vad de gör med oss.
Diane Ackerman är poet, pilot, journalist, forskningsresande och mycket, mycket annat. Vacker är hon också, åtminstone enligt porträttet på bokens bakre flik.
Men vad hon framför allt är: en kärleksfull och oerhört kunnig skildrare av vad det är att vara människa - hur våra sinnen tyder världen åt oss, skapar våra insikter, kunskaper, upplevelser - var för sig men förmodligen mest tillsammans, i ett samspel som är minst sagt häpnadsväckande.
Någonstans, tyvärr minns jag inte var,läste jag att bokens ämne på biblioteken klassas som fysiologipsykologi, ett begrepp jag aldrig förut stött på. Men jag tror att det är en exakt beskrivning av den här boken.
Jag har läst den nu under flera månader, några fullmatade sidor åt gången, att suga på, att fröjdas åt. Jag har fått nya kunskaper, och fått gamla insatta i nya sammanhang.
Nu ska jag fortsätta med Ackerman bok The Zookeeper´s Wife. A War Story. Den handlar om hur ägarna till Warschavas zoologiska trädgård - och framför allt då kvinnan i familjen, Antonina Zabinski - räddade flera hundra judar undan förintelsen. Jag återkommer till den!
En sak är säker: Diane Ackerman har kommit in i mitt liv för att stanna. Sinnenas naturlära kommer jag att läsa flera gånger. Varje gång jag behöver en påminnelse om livets märkvärdigheter ska jag öppna den.
Boken börjar med ett citat av Oliver Wendell Holmes: "Ett intellekt som har tänjt ut sig och omfattat en ny idé återgår aldrig till sin urspungliga dimension."
Ja, så är det förstås. Ackerman har tänjt ut mitt intellekt - mer kan man svårligen begära av en bok.
Och nu har jag beställt den från ett annat antikvariat - min bror ska få den i födelsedagspresent.

tisdag 2 februari 2010

Emily och Sheebas föl


Bengt på Opal ringde och berättade att Emily och Sheebas föl nu är antagen för utgivning, och att han tyckte mycket om den. Det betyder att serien verkligen är avslutad - nu lämnar jag Emily och hennes djur. Karin Södergren som med sin penna satt bilder till mina texter ända sedan 1997 - hon illustrerade även böckerna om Moa och Samuel - är just nu i Brasilien. När hon kommer hem ska det ligga bilder från Sakimas allra första tid på jorden i hennes dator. Som hon kan inspireras av. Det är en trygghet: jag vet att boken blir fint illustrerad, precis som de andra nio. Det är en förmån att ha fått arbeta med en så seriös och skicklig konstnär.
Nu ska jag fundera vidare på nästa projekt.

måndag 1 februari 2010

Stora och gamla träd

Jag hade fel om idegranen som det träd som kan bli äldst. Mammutträdet av sequoia-släktet kan bli äldre. En idegrans uppskattade, högsta ålder är ca 3000 år, ett mammutträd 3266. Och visst är 266 år en avsevärd tid - men inte i det sammanhanget, kanske?
Nu diskuteras också om vilket träd som kan bli störst - Mammutträdet eller Red Woodträdet (också det av sequoiasläkt). Diane Ackerman beskriver det annorlunda i sin fantastiska bok Sinnenas naturlära. "... växer sequoiaträden, de tyngsta levande organismerna på jorden." OM man har kommit fram till ensegrare vet jag inte. Men i det sammanhanget har nog inte idegranen särskilt mycket att komma med. För mig har det i alla fall en alldeles särskild nimbus av kraft.

Alla träd är f ö enastående, hur små eller stora de är.

söndag 31 januari 2010

Skrivtid



Min arbetsplats. Skrivbordet av idegranträ - rådyrt en gång i tiden, 25000 (för femoton år sedan - efter många års sparande: en dröm som gick i uppfyllelse), stolen även den i idegran hör till, äkta skinn - inte billig den heller - med drakmotiv på dynan). Men var ska man skriva om inte i sällakap av idegran? Det mest magiska trädet i världen, det som kan bli äldst av alla.

Här finns datorn (just här är skärmen släckt , i verkligheten är det rätt sällsynt) - här finns böckerna, den för stunden aktuella - med än så länge blanka sidor - anteckningsboken, pennorna av alla slag, och bakom stolen en liten hund. Han gör mig ofta sällskap, Mocci den lille kinesiske nakenhunden med päls. En liten Powder Puff..

Obs almanackan på anslagstavlan med motiv från True Blood - kommer snart med nya avsnitt... Å dessa vampyrer! Och drakar! Och idegransträd!

Här sitter jag och skriver. Anteckningsbok nyss framtagen ur förrådet. Idéerna börjar trängas - korta historier? lättläst? fortsättning på Silverkniven? vuxenromanen som aldrig vill släppa taget? något helt annat? Under eget namn? Pseudonym? Vilket namn ska jag då välja? Kommer jag att kunna hålla tyst? Nerkastade ord. Skisser. Personer? Namn?

Jag älskar den här processen - även om jag tycker att ordet process nog är det fulaste som finns. Känslan av att något nytt, annorlunda, växer fram, bli synligt, tar de nedre rummen i besittning och hämtar upp nytt stoff. Vad ska jag hitta där den här gången? Kan knappt vänta...

lördag 30 januari 2010

Läslust


Så här ser det ut i trädgården just nu - sagolikt vackert. Fåglarna är hungriga, slukar solrosfrön, talgbollar och röda äpplen.
Inomhus är det lästid. Vad var det nu gamle, kloke Seneca sa?
"Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet."
Så sant, så sant.
Jag har nyligen läst två enastående ungdomsromaner, som gav mig njutningsfulla rysningar - olika men ändå märkligt lika.
Maria Turtschaninoff, från Finland, har skrivit Arra om en ung flicka i mörk medeltid som föds oönskad in i en fattig familj, som nästan sätts ut i skogen, men överlever med knapp nöd. Ingen bryr sig om henne, ingen pratar med henne. Hon blir osedd och språklös. Som kompensation utvecklas hennes hörsel så att hon kan vad vinden viskar, vad elden ryter, vad vattnets vågor sjunger. En bok som beskrivs som fantasy, och visst händer märkliga saker, övernaturliga kanske. Men det är också en nästan smärtsamt realistiskt, om en ung människas tillblivande, trots motstånd - hur hon växer i styrka och därmed får kraft att utföra stordåd, och vinna kärleken. En bok som jag slukade - en bok som man dras in i, och skriven på ett sagolikt vackert språk.
Den andra boken är ytligt sett helt annorlunda. Det är Stefan Castas Näktergalens sång. Om en pojke i nutid, som nyss gått ut gymnasiet och nu inte vet vad han ska göra med sitt liv. Han läser en distanskurs i filosofi, är speciellt förtjust i Spinoza och Kirkegaard. Han bor med sin familj på en liten avlägset belägen bondgård och sköter i princip allt - fixar med traktorn, jagar, skördar, är herde tll fårflocken. Hit kommer en ung flicka med många hemligheter i bagaget. Hon får efter många om och men stanna kvar och hennes hemligheter avslöjas, men kanske inte alla
Pojken komemr fram till vilken väg han ska välja - kanske är det mötet med flickan som ger honom klarsynen.
Som vanligt för Stefan oss in i naturens mysterier, hans sätt att skapa rum i sina böcker att kliva in i saknar motstycker i svensk ungdomslitetratur.
Både Maria Turtschaninoff och Stefan Casta berättar varmt ovh respektfullt om sina gestalter, får oss läsare att ta dem till våra hjärtan; de blir våra vänner.
Vi skils från dem med saknad - men de finns där innaför pärmar som man kan öppna om och om igen, och därmed få förmånen att träffa dem igen.
Dessa två böcker är i sanning böcker att läsa med lust och glädje.

Fågelräknardag i snöstorm

Så landade ett nytt oväder över oss här på Österlen. I dag blev vi tvungna att skotta oss ut ur huset och skotta oss in i förrådet - för att hämta fågelfrön och talgbollar till alla hungriga fåglar. Här finns gråsparvar, pilfinkar, bergfinkar, en och annan talgoxe, koltrastar, skator, kajor, råkor och kråkor. Inga rariteter, alltså. Men det spelar ingen roll - de allra vanligaste är gott nog. Man måste förundra sig över hur de klarar kylan och blåsten. Tur att vi är många som matar dem. Och vi är många - vid förra årets räkning av fåglarna vid våra fågelbord var det mellan 13- 0ch 14000 som skickade in resutatet till Svenska ornitoligiska föreningen. I år räknar man med ca 15000. En folkrörelse, alltså. Även om påståendet om svenskarna som ett naturälskande folk är överdrivet - så finns det tack och lov några kvar som inte tycker att skogen är otäck, eller att att vargar - och andra rovdjur - endast har värde som döda och som kan skilja på en maskros och en tussilago...

måndag 18 januari 2010

Snart farväl till Emily


Timmarna går och det hamnar fler och fler ord på skärmen, ord som leder fram till ett farväl till Emily och hennes hästar. Här är den verkliga Sheeba och hennes föl på väg bort från mig och litteraturen. Lite vemodigt är det - det är många upplevelser vi har varit med om tillsammans, både "sanna" och påhittade.
I höst kommer boken ut. Karin Södergren håller på och gör inlagebilderna - det är alltid lika roligt att få se dem - hon fångar mina ord med sina bilder exakt som jag tänker mig det. Märkligt är det.


tisdag 12 januari 2010

The Wire-pläden


Så här ser den ut, The Wire-pläden. Virkad under tiden jag följt teveserien The Wire. Jag blev färdig med pläden före serien - är nu inne på fjärde säsongen. Det är verkligen en kanonserie. Men det gäller att hänga med i alla turerna - vem är på lagens sida, vem är brottsling? Så kanske är det egentligen inte världens bästa serie att titta på samtidigt som man måste virka rätt antal maskor, med rätt färg på garnet.
Det avsnitt jag såg sent i går kväll - sittande i fåtöljen, på pläden - hade Dennis Lehane som manusförfattare - en annan favorit.
Det chockrosa som ligger slängt över ryggstödet, lite nonchalant så där, är min julklapp från äldsta dottern - en handstickd sjal. Så elagnat att jag knappt nänns ta den på mig.

måndag 11 januari 2010

Vargarna i Skånes djurpark

Nu finns de inte längre, vargarna i Skånes djurpark. Alla är skjutna. Vargvalpen på bilden i mitt förra inlägg finns inte längre - om hon inte hann säljas till en annan park, förstås. I går grät jag, men sedann gick det över i ilska och jag skrev ett brev till de ansvariga för djurens skötsel i parken. Inte för att det betyder något - djuren finns ju inte längre. Men det var bättre att vara arg än förtvivlad. För mig själv. Jag undrar: delar man nu ut skinnen som bonus till personalen? För gott ingripande. Gott omhändertagande? Inget av det som sagts har fått mig att ändra uppfattning: detta var osannolikt illa skött, inkompetent, okunnigt och panikslaget. Utbildade djurskötare som skjuter en flock vargar som drabbas av förvirring när flocken splittras. Som om de gjorde något gravt fel när de lever efter sn instinkt. Arrgh!

söndag 3 januari 2010

Nej till licensjakt på varg


I somras var jag på besök i varghägnet på Skåes djurpark - en den allra finaste födelsedagspresent. Bland annat såg vi den här lilla ungen på baara ett par meters håll - helt ljuvlig och ännu inte jätterädd för oss människor. Och eftersom man i parken vill ha vargar som beter sig så vilt som möjligt så kommer den snart att bli betydligt mer försiktig i sitt umgänge med det mänskliga släktet. och det gör den banne mig rätt i!
Nu skjuter man vargar i Sverige - licensjakt kallas det så fint; 27 vargar skjutna första dagen, kvoten är alltsår edan nådd. Det är helt absurt. Hur kan någon, jägare eller lagstiftare - bestämma och sedan utföra något så horribelt som att decimera vår ytterst lilla stam av dessa enstående djur! Skjuta djur som inte gjort något annat fel än att försöka få i sig det byte som människor räknar som sitt. Männsikor är det högfärdigaste, mest egoistiska rovdjur som finns!
Nu ska Naturskyddsföreningen antagligen anmäla regeringen till EU-kommissionen; det är faktiskt förbjudet att skjuta rödlistade djur! Håller tummarna för att det här var första och sista licensjakten på varg, någonsin. Och att man inte heller försöker sig på våra lodjur...
Den här regeringen - bort med den i september. Det är inte bara sjuka människor som far illa under deras styre - nu är det djuren också. Se bara hur det gick med djurskyddet när det fördes över till Jordbruksverket!
I ilska och sorg, denna den 3 januari 2010.