Årets böcker

Detta 2009 är ett år av listor: bäst längst, sämst i alla sorters kategorier. Jag vill inte vara sämre även om jag sällan kan vara bergsäker. Som nu: olika sorters böcker och genrer: hur ska man kunna rangordna dem med hedern i behåll? Så min lista består helt enkelt av de böcker som under 2009 har skakat om mig mest, eller givit mig nya insikter, eller fått mig att njuta mest - av språket, formen, handlingen, påhittigheten, you name it.
Jag läser i min läsdagbok, och först räknar jag böckerna som jag jag läst, det blir 57 stycken. Det är en blandning av fack, skön, barn, nyutkomna, klassiker - allt i en enda underbar virvelstorm.
Nyupptäckta författare:
WG Sebald satte spår långt in i själen. Sörjer att han omkom i en bilolycka - tänk vilka böcker han skulle ha kunnat skriva som jag nu aldrig frå läsa.
Siri Hustvedt lever tack och lov fortfarande.och kan skriva fler böcker , så perfekt passande min boksmak. Richard Yates borde jag ha känt till - han ansågs ju under den tiden hans bok levde i skymundan som en författarna författare. Inte förrän 2009 ficka hans bästa bok,Revolutionary Road, ett publikt genombrott och det långt efter hans död; boken blev ju också en märkligt film.
Jag blev sjuk i somras, så där lagom sjuk, och läste Dennis Lehane nerbäddad i sängen, alla hans svarta deckare på raken. Jag blev nog snabbare frisk på det sättet.
Min Selma Lagerlöf-läsning fortsatte in i det här året - En herrgårdssägen, herr Arnes penningar - som hon kunde skriva, Biografierna om henne.
Jag läser också Joyce Carol Oates Dagböcker..
Ungdomsböcker blev det tyvärr inte så många. Jag läste LM Montgomerys serie om Emily med stor glädje i somras - för första gången. Insåg plötsligt att jag inte läst några av de klassiska s k flickböckerna som ung... Får ta igen det nu.
Jag läste Markus Zusaks Boktjuven - mästerlig!
Elvira Birgitta Holms Månvargen - så bra! Petter Lidbecks Den döde sonen - en ruggig deckare! Och så läste jag om hela serien om klanen Ototi av Lian Hearn.
Fackböcker: Rollo Mays Modet att skapa. Karin Johannissons Melankoliska rum - ojojoj så intressant. Åsa Nilssonnes Zelda och meningen med att han hund - fascinerande för hundvänner, och andra!
Kristian Lundberg skrev Yarden, om Malmö, om sin uppväxt och vad det har betytt in i vuxenlivet, betydelsen för hans författarskap. Borde ha August-nominerats!
Här skulle nu ha still sist stått: Steve Sem-Sanberg, De fattiga i Lodz. Men jag är inte klar med den - blir jag kanska aldrig? Jag läser några sidor åt gången, mer förmår jag inte. Jag läste även Revolutionary Road på det sättet. Kanske är det de allra bästa böckerna som kräver just den läsningen - att lägga boken ifrån sig, fundera, låta sjunka in, leva med länge?De böcker som man inte kan sträckläsa eftersom vartenda ord bär mening? Så långt från en bladvändarbok man kan komma!

Gott Nytt läsår!

Silverkniven

Nu har den kommit, min vampyrroman, Silverkniven. Den har blivit så fin - med Mattias Olssons enastående omslagsbild.

Nästan två år har den tagit att skriva. Den var inte en lätt historia att berätta. För första gången någonsin insåg jag att jag behövde hjälp. Jag bad min gode vän John läsa och kommentera min halvfärdiga text. Utan hans insiktsfulla läsning skulle det ha blivit en helt annan, och mycket sämre bok. Eller ingen bok alls.

Och nu är den här, och jag är så glad. Även om Silverkniven handlar om vampyrer och kommer ut i dessa tider av Twilight och True Love så handlar Silverkniven inte om vampyrer som ni någonsin förut har träffat på! Det kan jag faktiskt lova.

I handeln finns den att köpa den 11 januari 2010.

Ängavallen och julskinkan

Inte ett ord om misshandlade grisar och usel djurhållning ö h t, jag lovar. Det räcker så bra med de bilder som vi fått se. Nej i dessa tider av heta diskussioner om hur vi bör behandla jorden och dess invånare ska det istället handla om de goda alternativen. Eller åtminstone ett sådant - för de är ju tyvärr inte så många - kolla bara i affärerna köttdiskar!
På väg söderut från Malmö, mot Vellinge, ligger emellertid Ängavallen, föregångare inom ekologisk djuhållning. I år fick man Allt om mats stora matpris för sin goda djurhållning och allt det som man byggt upp runt den. Att svänga av från vägen och mötas av djuren i sina hagar, se hur bra de har det - det är lika roligt varje gång. Och lika sorgligt - det är ju så ytterst - och skamligt - sällan man får se grisar böka ute i det fria!
Min skinka kommer förstås därifrån, tradition sedan många år.
En fråga väcks: varför behandlar inte alla djurägare sina djur väl? Varför har man djur om man inte tycker om dem? Varför köper så många av oss kött från djur som behandlats illa?
Läs mer om Ängavallen i SDS 2009-12-07, eller i Allt om mats julnummer.

Sent i november

Läser Sent i november - för er som inte vet är det Tove Jansson som är författaren. Den här tiden på året är det en given läsning, liksom hennes Sommarboken på sommaren, tillsammans med Virginia Woolfs Mot fyren. Tre återkommande mästerverk därför att man både känner igen sig, och för att de öppnar nya dimensioner. Varje gång.
Jag läser min bok, köpt 1971, och ser på pennstrecken att jag olika år strukit under olika meningar, satt utropstecken i olika mariginaler ...
I år har det kommit till nya, som när Hemulen vaknar:
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände."
I "Sent i november börjar Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Snusmumriken av olika anledningar längta efter Mumindalen och dess invånare. De börjar sin vandring dit och ser framför sig hur de ska bli mottagna, med värme och omtanke.
Men huset är tomt, kallt och ostädat.
Det är en suverän, och suveränt enkel, skildring av hur det är att vara människa - skildrat genom dessa sex totalt olika personligheter: Snusmumriken som älskar friheten mer än något annat, som avskyr förbudsskyltar och stängda gränser. Mymlan som ser på de andra med milt överseende, och vars ledstjärna är att göra det som hon tycker om, inga borden, som inte lägger sig i. Hon har kommit för att hälsa på sin lillasyster, Lilla My, som muminfamiljen har adopterat. Onkelskruttet som är gammal och glömsk. Toft som är en liten homsa, ensam och med nertryckta känslor. Filifjonkan som älskar att städa och laga mat. Hemulen som tycker om att ordna för andra, även om de inte vill.
Den efterlängatde tryggheten fallerar: muminfamiljen är bortrest. Motvilligt måste de lära sig att klara sig själva. Och det gör de, var och en på sitt sätt.
De lär det sig egentligen utan att vara medvetna om att det är det de gör. Förändringen sker genom att de funderar, genom att de handlar, och genom att de pratar med och iakttar de andra.
När muminfamiljens blinkande båtlaterna på allra sista sidan närmar sig bryggan är det bara Toft som tar emot dem - de andra har redan dragit vidare. Men nu har till och med han en betydligt mer realistisk syn på vem det är han ska få möta.
Sent i november är Tove Janssons sista bok om mumintrollen. Och vilken avslutning sen! En bok som borde vara obligatorisk läsning för blivande lärare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, tjänstemän inom socialvården, politiker...
Nu åker den in i sin hylla, till nästa år. Och jag tittar ut genom fönstret, på min egen sena november, och tänker, med Snusmumriken:
" Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid."

Dimma

Nu går det snart inte att se någonting alls utanför fönstret. Dimman blir alltmer ogenomtränglig. Det är november i Skåne. Nyss gick vi vår vanliga hundpromenad i Hagestads enastående strövområde - tjock brungul löv matta, tysta steg, havets brus, lyckliga hundar. På vägen dit mötte vi lastbil efter lastbil lastade med sockerbetor för vidare färd till Örtofta - numera det enda sockerbruket i Sverige. För ett tag sedan la man ner Köpingebro här i närheten - nu har man snart rivit ner och forslat bort varenda tegelsten av de gigantiska byggnaderna.
Här hemma skriver jag på den absolut sista Emily-boken, Emily och Sheebas föl. Jag ligger ett par år efter i tiden - Sheebas föl i verkligheten är nu en unghäst, håller på att ridas in utanför Borlänge - men i min bok ska hon födas först om några sidor.
Boken kommer ut till hösten - då är hon, verklighetens Sakima, alltså - tre och ett halvt, men på boksidorna nyfödd.
Det är inte utan att det är dimma i min skrivhjärna också - nu ska alla trådar knytas samman och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska fixa det. Men jag litar på att jag snart får den där aha-känslan som betyder att Emily och de andra har börjat prata med mig.
Det är så jag skriver. Och då lättar dimman.

Författarbesök med förhinder

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.

Emily & Emily

När jag körde bil häromdagen hörde jag på radion om ett Lucy Maud Montgomery-seminarium som hade hållits i Uppsala med deltagare från hela världen. Forskare berättade om en författare som älskats och fortfarande älskas av många. Någon jämförde hennes betydelse för den kanadensiska litteraturen med Margaret Atwoods. Och medan den skånska landskapet drog förbi utanför bilfönstren mindes jag Astrid Lindgrens hommage till en kollega, hur hon och hennes systrar lekte Anne på Grönkulla en hel sommar. Min goda vän Britt Engdal har också berättat - och skrivit om - sin kärlek till den rödhåriga Anne och hennes författare. En barnboksförfattares författare?
Men jag läste inte en enda rad av henne som barn, och inte tog jag igen det som bibliotekarie heller. Shame on me.
Jag köpte för några år sedan två Emily-böcker på en loppmarknad, just för att ta igen den bristen, men där har de stått sedan dess. Nu tänkte jag: jag får väl läsa dem då. Allra helst som en av mina egna huvudpersoner, hästtjejen Emily, har fått samma namn.
Och så började jag läsa, och på en av de första sidorna läser jag att Emilys snälla och döende pappa kallar sin dotter för Emiliten (- vad han säger på engelska vet jag inte. Emilittle?) Jag ramlade nästan ur soffan när jag såg det.
För MIN Emilys snälla pappa kallar SIN dotter för Emilillan...
Jag tänker att de som läst Montgomerys Emily, och sedan läser mina böcker om en helt annan Emily, i en helt annan tid, förstås tror att jag knyckt uttrycket därifrån. Nästan rakt av.Men så är det alltså inte. På min heder och ära.
Visst kan man som författare omedvetet använda sig av andra författares påhitt, uttryck. Ja,, även medvetet, naturligtvis. Inte som stöld utan mer som en ärebetygelse. Men detta!
Emiliten och Emilillan - en pappas uttryck för sin kärlek till sitt barn, ett mjukt och lent tilltal, bara de två emellan. Oj.
Så nu har jag läst första delen och ska fortsätta med de andra tre delarna, om Emily som redan från det hon är liten vet att det är författare - skaldinna - hon vill bli. Det är lätt att förstå att hon är ett porträtt av författaren som skapade henne. Men - också av mig själv - hur jag som liten slet med orden, tränade och övade, och skrev och raderade...
Äntligen har jag alltså upptäckt L M Montgomery - även om det förstås är mycket i boken som jag studsar inför. Men jag köper det rakt av. Och nu måste jag förstås också läsa Anne på Grönkulla som fortfarande är väldigt populär, i bl a Japan där den kommer ut i ständigt nya uppagor. Däermot är den inte alls översatt till ryska.
Och på svenska går det inte längre att köpa den - om man inte uppsöker ett antikvariat, eller hittar ett ex på en loppis - som jag gjorde.
Nu har jag skickat efter Anne of Green Gables. Det var nämligen något som jag också fick veta i det där där radioprogrammet: det finns faktiskt inte en fullständig, oavkortad svensk översättning! Ingen som har läst Anne på Grönkulla på svenska har alltså läst HELA Montgomerys text. Något som förstås är märkligt, och lite av ett bedrägeri.

Att skriva

Varför har man en blogg om man inte skriver i den? Varför skriver man överhuvud taget? Egentligen? Ibland känns det väldigt högfärdigt - att man fått för sig att just JAG har något viktigt att säga! Något som världen inte kan vara utan! Tankarna kommer - ovälkomna - varje gång det är Bokmässa i Göteborg. Alla dess författare, alla dessa böcker och utställare som säljer saker som kan intressera bokintresserade. I år var jag inte där. Och rapporterna därifrån, bilderna från mässgolvet - fick mig att inse att jag fattat ett rätt beslut.
Ändå vet jag ju att jag kommer att fortsätta skriva. Men förmodligen väldigt lite här, även i fortsättningen. För en blogg är ju i ännu högre grad än en roman, en novell, en essä, en barnbok - en plats för åsikter och tyckanden och det där tilltalet av "Hallå! Titta på mig! Hör hur klok jag är! Intressant! Annorlunda! Viktig!"
OM jag överhuvud taget skriver något mer här får det nog bli med den tanken i bakhuvudet att det är ett slags dagbok - bara för mig och hoppas att ingen läser det ... Vilket förstås är en extra fånig önskan - då kunda jag ju lika gärna skriva i en vacker anteckningsbok - en Moleskine eller Paperblanks. Eller ännu hellre ett vanligt kollegieblock.
I DNs söndagsbilga frågade man till och med tre författarinnor om hur de är klädda när de skriver och framträder. Och det är väl någonstans där som jag fick lust att begära utträde ur den här kåren. Vem vill veta hur vi är klädda när vi skriver? Att uttala sådan floskler som att man är snygg när man framträder - det är ju pinsamt! Det är väl klart att man ser till att man är ren och hel och prydlig när man m,öter sin publik! Något annat vore ju direkt oförskämt! Vilka imbecilla frågor - och att ställa upp på det!
Jag är ju inte dummare än att jag vet att det säljer. Men jag är dum nog för att faktiskt inte förstå hur det är möjligt att det är så.
Kan man fortsätta att vara en författare som skriver för språkets skull, för historiens skull, för lustens skulle? Som helst inte vill synas, bara verka? Det verkar inte så.
Men om man som jag känner att den s k nya författarrollen - att dansa på medias stora författarscen - passar mig lika dåligt som stilettklackar och mascara - kan man då kanske genomföra ett personligt uppror, i det tysta? Tigs man inte ihjäl då? Men - om alla skriker riktigt högt, i munnen på varandra, då blir det kanske så. till sist att det är tystnaden som hörs? Eftertänksamheten?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är väl därför det känns som om den här bloggen nog helt får tystna nu: jag vill inte vara en röst i det här skrikandet. Eller så måste jag skriva om just det?
Om tystnaden och eftertänksamheten? Om att lyssna inåt, inte skrika utåt? Om att möta mig själv och mina historier?

Mimmi 2009-07-29

Detta är Mimmi, mitt nya lilla barnbarn, Emmas och Magnus förstfödda. Hon vägde 2,935 kg och var 48 cm lång - en liten docka. Det är märkligt vad många tankar en ny liten människa väcker - och vilka enorma känslor som sätts i rörelse. Plötsligt finns det ytterligare en liten varelse i världen, någon som är en del av mig. Det går inte att förstå! Samtidigt är det som om det är det absolut enda som på djupet går att förstå. Det finns ingen tvekan, ingen skepsis. Detta är ren och oförfalskad glädje.
Välkommen i familjen lilla tjejen, Mimmi Rut Elise Splittorff!

Lästid

Jag läser. Böckerna ligger i travar. Jag läser flera åt gången. Förra sommaren var det Selma Lagerlöf, och biografierna om henne, breven. Och så var det Mary Norton och hennes böcker om lånarna, Elsa Beskow, Maria Gripe - om de tre sistnämnda blev det så småningom tre essäer i boken Klassiker för dig, del 5, utgiven i våras på Btj förlag. Jag var inte ensam författare; där finns också essäer av Christina Björk, Britt Engdal, Kalle Güettelr, Annika Holm och Arne Norlin.

I sommar är det WG Sebald som gäller. Det började med en artikel om honom i ett nummer av 00-tal, av Steve Sem.Sandberg. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men artikeln var intressant, och välskriven, och lockade till läsning.

Jag försökte få tag i Austerlitz, men den var slut på förlaget. I ...Johns antivariat i Ystad fanns Utvandrade, den första av de fyra prosaböckerna han skrev innan han så tragiskt omkom i en bololycka 2001. Den började jag med - och sedan var jag fast. Jag fortsatte med Saturnus ringar, och så kom för första gången i svensk översättning: Svindel. Känslor. Och sedan köpte jag Austerlitz - på danska, som jag misstänkte skulle vara lättare än engelska. (Att låna dem på biblioteket var inte ett alternativ - det här är böcker som ska ägas för att man ska kunna anteckna i dem, för precis sådana böcker är det.)

Om Sebald finns det skrivet massor - pröva t ex The Emergence of Memory. Conversations with Sebald.

Nåväl, i Sebalds spår fortsätter min sommarläsning :Han skriver om Nabokov och dennes passion för blåvingefjärilar. Jag köpte Lolita, i ny svensk översättning och med en blåvinge på omslaget..., och hans memoarere: Låt höra av dig, minne. Sedan läser jag förstås i vår stora fina fjärilsbok om blåvingarna ( Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna; Fjärilar: Dagfjärilar) - det finns en oändlig mängd - och naturligtvis flög häromdagen en Ängsblåvinge framför mina fötter på promanden med hundarna...

Han, Sebald, skriver om hur mycket han beundrar Dickens sätt att skriva i Bleak House, och jag plockar förstås ner Bleak House från Dickens-samlingen, och köper även Lysande utsikter.på anitikavriatet.

Så där håller det på. Det ena ger det andra i en ständigt pågånde ström av litterära upptäckter. Sommaren är perfekt för den här sortens associativa läsandet.

Det är faktiskt lite som Sebalds språk, hans långa serpentinmeningar, associationer åt vilt disparata håll - ibland märker jag att jag håller andan: kommer han att landa där han tänkt sig det?

Det är en njutning att läsa honom., att följa honom i spåren.



Häromdagen när jag hade köpt några kryddväxter och planterat dem i trädgården, vad hittade jag då på hyllan om inte Kerstin Stjärnes fina Härlig är jorden, och dessutom en mer handfast Örtagårdsbeskrivning.

Vad skulle jag göra utan min boksamling, och utan antikvariat, och bibliotek!

På kylskåpet sitter en magnet. Där står:

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."

Så sant som det en gång sades av ingen mindre än Cicero

(Kanske ska jag försöka få tag i något gammalt antikvariskt med hans texter?)

Men först ska jag ta mig igenom Joyce Carol Oates Dagböcker 1973-1982.

Det är en fascinerande läsning, där hon bl a skriver om sina favoritförfattare. Kanske blir det någon av dem senare - nästa sommar, kanske?

Elizabeth George

Elizabeth George har skrivit en bok om att skriva, på svenska heter den Skriv på! Hon har arbetat som skrivlärare. Hon har skrivit många böcker om kommissarie Lynley och hans inspektör Barbara Havers. Man trodde nog - åtminstone trodde jag det - att hon kan sin sak, skriva gedigna deckare, rätt spännande, intressanta stories med trovärdiga karaktärer. Men hennes senaste, Stråk av rött - jag förstår det inte!Den är så usel! 760 sidor som jag gäspade mig igenom. Hur är det möjligt?
Vågade inte hennes redaktör kritisera, ge goda råd? Kunde hon inte ta emot de där råden - om att stryka, stryka, stryka alla dessa med långrandigt träiga beskrivningar av hur man klättrar i berga, survar på vågorna och hur man bygger en bräda, spelar dart, tillverkar cider etc etc - dvs sådant som stannar upp berättarflödet - en döds synd i en deckare!
Och så dessa mängder med folk! Som i en rysk roman - som en god vän uttryckte det. "Jag skulle behövt en personförteckning!"
Ytterst märkligt alltihop.
Juni månads absolut konstigaste, litterära misslyckande.

Backaskolan i Malmö

För ett tag sedan var jag på besök i Backaskolan, en friskola i Malmö där mina två sonsöner går.
Backaskolan är en trevlig skola och det som nästan är allra finast med den är att den saknar personalrum! Där ska inte stå några elever på utsidan dörren och försynt knacka på för att möjligen få träffa en lärare. Där finns istället ett stort bord i mitten av skolan, och där dricker man sitt kaffe och pratar med varandra, eller lånar en bok.
Jag är säker på att varenda unge känner sig välkommen och betydelsefull! Hurra för sådana skolor!

Jag besökte fem klasser den där dagen i slutet av april och pratade som vanligt om mina böcker och om att skriva. Jag hade på min heder fått lova att inte klappa på Julius, eller på något sätt utmärka honom framför de andra. Så jag vinkade bara lite till honom när jag kom in i hans klassrum.
Jag älskar de hrä skolbesöken även om det alltid tar emot lite när jag ska iväg - jag vet ju hur trött jag blir efteråt av all anspänning att göra så bra ifrån mig som bara är möjligt.
Det går ju inte att åka runt i skolorna och försöka få barn och unga att bli inspirerade att skriva och få lust att läsa - om jag själv är en tråkmåns! Helst ska det gnistra om mig under de där besöken så att alla förstår - även lärarna! - att det jag gör: skriver och läser - det är det roligaste som finns.
Och oftast får jag massor med mig därifrån - nya tankar, ny kunskap, inspiration, glädje.
På Backaskolan blev det en extra sådan feed back.Jag höll nämligen på med den åttonde boken om Emily och jag hade kört fast i slutet. Lite i desperation kastade jag ut frågan i Julius klass, en fyra;
"Hur tycker ni att Emily ska göra när hennes föräldrar ska skiljas? Vem ska hon välja att bo hos?"
Och jag fick så många svar, så kloka, så intressanta att jag kunde åka raka vägen hem och skriva klart sista kapitlet!
Det måste man kalla ett synnerligen gott arvode!

Sagan om gudagåvorna

Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?

För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"

Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.

I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.

Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.

Besök i Tanums kommun

Jag sitter i uterummet, i solen, med DN och en mugg kaffe. Kastanjens knoppar är stora, snart brister de - kanske i dag? Gräset har vuxit så mycket på den här veckan att det nog snart måste fram en gräsklippare. Vår! Här i min trädgård! Min plats på jorden. Jag är hemma igen och det glädjespritter i alla tio tårna.
I fyra dagar har jag varit Tanums kommun i Bokhuslän. Där besökte jag kommunens alla mellanstadiebarn, på orter som Grebbestad, Fjällbacka, Rabbelshede, Lur, Backa, Hamburgsund - och Tanumshede där jag också bodde, på ett litet fint hotell. Bohuslän är fint!
Många gånger har jag sagt: "NU är det slut med författarbesöken! NU ska jag bara sitta hemma och skriva och promenera längs havet, och läsa goda böcker."
Och sedan så får jag en förfrågan om jag skulle vilja komma, och så säger jag i alla fall ja. För jag vet ju hur det blir. Oftast.
Mötena med barnen - obetalbara. Deras frågor - så kloka. Och roliga! (Och ibland lite märkliga - för varför vill de veta vad jag helst äter, vilken färg jag tycker om, vad min man heter? Det funderar jag över och kommer fram till att det är för att ringa in mig, få tag i mig, få en heltäckande bild. Som i en sådan där bok MINA VÄNNER, där man ju ska svara på just sådana frågor.)
Möten med engagerade, kunniga lärare.
Alltså kommer jag hem med en uppdaterad tro på att det finns massor med människor som sprider det goda i livet - människor med en gedigen kärlek till de unga. Dvs sådant som jag behöver höra och se med egna öron och ögon för att kunna fortsätta skriva mina böcker.
Och Tanums skolor, elever och lärare, litteraturpedagog, bibliotekarier - bjöd mig frikostigt på just detta - och det visste jag eftersom jag varit där förut en gång, för fyra år sedan.
Jag avslutade alltihop med ett besök i Kville - och gick där ensam i tystnaden - bara fåglarna sjöng - och kom fram till de makalösa hällristningarna. Att se dem i verkligheten är något helt annat än att se dem på bild. De kommer så nära - jag tyckte faktiskt att jag hörde de smygande stegen av bronsåldersmänniskorna som iakttog mig genom busksnåren...
Färden hem på den snabba motorvägen gick fort. Ett stopp för att tanka och äta. Sedan Skånegränsen, Ystad kommun, Kåseberga - dvs hemma.
Möttes av två galet glada hundar och en kanske lika galet glad man som dock visade det lite mer stillsamt. Jag borde vara trött - men Tanumsbesöket hade givit mig en rejäl energikick.
Den tackar jag för.

Träd

I går plnterade vi två äppleträd, ett Ingrid Marie och ett Alice. Det ena är Rufus eget, en present från hans mamma på hans namngivningsdag. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu.

Att plantera ett träd säg s ju innebära att man inte har levat förgäves. Antingen det är talesättet som får oss att tänka så, eller träden själva som viskar det i vinden - så nog känns det precis så: att plantera ett träd ger ett slags meningsfullhet åt tillvaron.
Bredvid äppleträden växer björken med säkert en meter om året. Den fanns här när vi flyttade hit. Men kastanjen planterade vi för trå år sedan, och hagtornen med sina så småningom mörkt rosa bkommor är nu sex år. Bara barnungar. När kastnajen växer upp och blir till dt enorma träd som det kan bli - då finns vi som pplanterade det inte längre. Kanske finns vi som minnen i dess rötter?

På andra sidan hust finns ett körsbärsträd, ett plmoonträd - Victoria - och ett japanskt körsbärsträd som snart kommer att blomma i en sky av rösa blommor. Men aldrig någon sin ett körsbär. Namnet är ett mysterium - eller så är det fel plats, fel land, fel klimat? för att det ska orka bära frukt?
De här träden följde med huset - någon annan planterade dem och gjorde sina liv meningsfulla - och skänker glädje och njutning till oss som bor här nu..

Jag skriver det här vid mitt skrivbord, ca 15 år gammalt som jag köpte för mer pengar än jag hade råd med eftersom jag längtade så att få skriva vid mitt skrivbord av idegran. Kanske inbillar jag mig - det tror jag inte - men dt känns som om det går bättre att skriva när jag vet att skrivbordet är tillverkat av samma träslag som Robin Hoods båge var gjord av! Id betyder eld och namnet har det antagligen fått eftersom hela trädet är gifitigt - allt utom det röda fruktköttet runt det ytterst giftiga fröet. Ett gift som speciellt hästar är känsliga för. En idegran spelar en stor roll i min nya roman, som jag hoppas att jag snart ska vara klar med.

Kachina

Kachina 1993.11.07 - 2009.03.20

Vår fina hund finns inte mer. Tillvaron känns tom och darrig. Hon var den yngsta av de fem siberian husky-hundar som var utgjorde vår flock under den period i vårt liv när vi körde hundspann. Nu vilar hon här i trädgården tillsammans med vännerna: Lotschi, Fjodor, Belker och Chinook. Även om jag inte tror på ett liv efter detta - åtminstone inte i begrepp som vår mänskliga hjärna kan föreställa sig - så hoppas jag att de har det fint tillsammans. Någonstans.

När jag ser ut genom fönstret tycker jag mig se henne strosa omkring, med nosen mot marken, nyfiken på livet, intresserad, uppmärksam. När jag går uppför trappan tycker jag att det rör sig inne bland filtarna i hennes grotta - där hon sov och vilade stor del av dygnet den sista tiden, så trött, så trött.

Saknaden efter henne är som ett stort hål - men det är så det ska vara - det är ju på det sättet hon finns kvar hos oss - i minnena, i saknaden. Jag vill inte vara utan den. Hon var - och kommer precis som sina hundvänner - alltid att vara en del av vårt liv. Vi kommer att prata om henne, minnas henne som den av våra hundar som hade den allra största integiteten, som vi aldrig fick att "lyda", som gjorde saker för att hon själv ville, eller struntade i att göra dem - om hon inte ville.

Att få förmånen att leva nära ett djur är en gåva från evigheten. Den dimension av tillvaron som de berättar om kan ingen människa någonsin dela med sig av. Därför är det så tomt nu.

Kachina, älskade gumman, tack för allt du gav oss.

Bokrea med barnbarnen

Var i går på bokrean med två av barnbarnen. Efteråt skulle vi fika och läsa i våra nya böcker. Vi gick till Akademibokhandeln i Malmö, stor och fin och med fik högst upp. Men utbudet av barnböcker var - knappt synbart. Ett bord inte större än ett ordinärt köksbord för ungdomsböcker, kapitelböcker och bilderböcker. Ett lite mindre bord för faktaböckerna. Utbudet var uselt - det fanns inte ens de titlar som katalogen gjorde PR för.


Vi tänkte: vi tittar på böckerna till ordinarie pris. Rulltrappan upp - och besvikelsen lika stor. En stor del av golvytan bestod av ett lekutrymme för små kravlande barn (inget fel i och för sig) men de få hyllorna var till största delen halvfyllda med pysselböcker! Det fanns förstås gosedjur föreställande bilderboksfigurer, pennor, klistermärken, ritblock. Bokurvalet: inte precis något att hurra för. Jag blev beklämd.

Lily hittade till sist en Barbapapa och så köpte vi sista Harry Potter till lågpris till hennes bror - som inte var med på utflykten - den och en till var de enda som fanns på hyllan i hela den serien! Bilderbokshyllan skruttdålig, knappast något av det allra nyaste.

Vad är det som har hänt med bokhandeln? Har den alldeles tappat självförtroendet i internetbokhandlarnas frammarsch?


Sedan gick vi till SF-bokhandeln en bit bort och kom in i en bokhandel äntligen värd namnet. En god stämning av glad anarkism virvlade runt bland böcker, filmer, spel... I genrer som fantasy, SF, skräck... Och fullt med människor i alla åldrar mellan och framför hyllorna.
Vi dröjde kvar där länge och bara njöt.

Här införskaddade vi tre mangaböcker till äldste sonsonen, och en underbar bok om Miyazakis underbara film My neighbour Totoro.
Nu skulle vi alltså fika.

Vi kom inte in någonstans - det var knökafullt med folk överallt. Malmös gågata såg ut som den brukar göra när det är festival i augusti. Många danska röster i trängseln - de passar på nu när deras krona är så mycket värd här hos oss. Så vi köpte med oss fikabröd och åt det hemma vid köksbordet istället.
Och det gick ju förstås nästan precis lika bra.

Och där läste Lily och jag Barbapapas vinter - som handlade om alternativa energikällor(!). Emil försjönk i sin första mangabok och var därmed inte längre nåbar. Julius tryckte Harry Potter och dödsrelikerna hårt till sitt bröst.
Så det blev en trevlig boklördag trots allt.

Mammut på Berlinale - filmfestivalen i Berlin

Nyss hemkommen från Berlin och filmfestivalen där. Det är nog bland det mest omtumlande jag varit med om - alla känslor på en och samma gång: häpenhet, glädje, förskräckelse, ömsinhet, förvirring... Jag var där med min son, mina barnbarn och svärdotter, för att se Lukas film Mammut. Och det gjorde jag - på premiärvisningen - i en fullsatt salong och med varma och långa applåder när sista bilden tonades ner.

På bilden ovan: Lukas Moodysson och Gael García Bernal möter hundratals skrikande, tjoande fotografer på Hotell Hyatt

Men det är inte riktigt så - att sista bilden tonat bort. Det är en film som stannar kvar. En film som skakar om. En film som - trots att de tyska tidningarna ofta - dock inte alla! - gjort tummen ner för den - kommer att fortsätta att få mig och många med mig att tänka och fundera, gråta och skakas om ända in i själen. Det handlar om hur vi behandlar våra barn, om hur vi inte lyssnar på varandra, om hur vi hör ihop, om att vi längtar efter något annat, om hur för jordens överlevnad vissa ord och begrepp - som absurt nog blivit omoderna - måste tas i bruk igen: moral, solidaritet, mod.

Vad som slår mig är att hätskheten hos en del recensenter måste handla om att man känt sig trampad på tårna. Men också att man faktiskt inte förstått.

Lukas har gjort en film med ett tungt ämne, ett livsviktigt ämne - och han har gjort det med ett bildspårk och en berättarröst som är tydlig - vissa säger övertydlig - inte för att han har misslyckats utan för att han har VALT att berätta enkelt för att så många som möjligt ska kunna förstå och ta till sig.

Och naturligtvis för att enkelheten i sig är vacker.

Här finns inga blinkningar åt de finkulturella nissar som tydligen finner ett perverst nöje i att tala om hur duktiga de själva är, hur oerhört mycket bättre film de själva skulle ha kunnat göra. Som förminskar för att göra sig själva stora - vilket nog är den största missuppfattning som finns, att det skulle fungera.

Nu tror jag verkligen att just detta att filmen fått så olika mottaganden, så många olika röster har höjts - i vrede, förakt men också glädje och sympati - gör att den fortsätter att leva. Det är ju så diskussioner väcks, de viktiga. Och det är den värd, många gånger om.

Till sist en enda sak - filmens titel - Mammut. Ingen - vad jag sett - har med ett ord nämnt eller diskuterat vad det skulle kunna stå för. Ingen ser symbolen i det utrotade, enorma djuret, och risken för att vi alla drabbas av samma sak om vi inte ändrar oss. Ingen har heller förmått att se (det krävs förmåga att se in i sig själv för det) att de som nu förnekar vikten av att berätta om hotet mot jorden, mot mänskligheten - de som kallar filmen en gammaldags "Global dokusåpa"- det är förstås just de som i första hand kommer att röna samma öde som mamutarna; de är på väg mot sin egen undergång! För om inte det händer har vi inte en chans.

OM ni som läser det här tar för givet att jag berömmer och är berörd eftersom det är min son som gjort filmen vill jag bara säga: gå och se den!

Maria Gripe

NU är jag äntligen klar med de tre författarporträtten av Elsa Beskow, Mary Norton och Maria Gripe. Att inte bara läsa en författares böcker utan tränga djupare in i upphonsmännens intentioner, i förhållande till deras liv - det är egendomligt spännande. Som att ge sig ut på en upptäcktsresa, eller lösa en rebus, eller lägga ett puzzel, eller smyga nära som en privatdeckare, kika bakom rullgardinerna... Ibland drabbas jag av den lite obehagliga känslan att vara en voyeur - och dessutom sprida hemligheterna som jag kommit på spåren. Men oftast är det bara väldigt roligt.

Det är tre sinsemallan väldigt olika författare som jag nu under några månader följt hack i häl men med ett gemensamt: den gränsöverskridande fantasin sitter i högsätet. Jag upptäckte medan jag skrev att jag kände mig besläktad med dem alla tre, något som överraskade mig. Jag borde inte ha blivit överraskad. Hos alla oss författare som skriver för barn och unga är hängivenhet ett måste, likaså en ömhet gentemot de barn man skildrar - och gentemot dem som sedan läser ens böcker. Gripe, Norton och Beskow är alla tre artiga författare: de utgår ifrån att deras läsare är kloka, att de tycker om att tänka, våga gå över verklighetens gränser...

Men jag har haft stora bekymmer med Maria Gripe. Jag var nära att ge upp ett tag. Orsaken var min upptäckt att hennes böcker inte längre läses, de lånas inte ut, de säljer inte - vilket i sin tur betyder att förlaget (Bonnier Carlsen) inte trycker nya upplagor! Plötsligt blev allt så vemodigt. Maria Gripe - redan förbisprungen, av det senaste, det som mest syns, det som ligger i högar i affärerna. Det kändes overkligt. En av våra förnämsta författare - bortglömd! För svår, för krävande, kanske?

En ung flicka skrev till henne en gång: "Dina böcker är så bra för de får mig att tänka." Hon hade rätt, precis så är det. Maria Gripe ställer frågor, får läsarna att tänka nya tankar, annorlunda tankar, tankar som vi kanske inte ens visste att vi kunde tänka... Hon ger inga svar. Vill unga människor inte längre tänka, är det för besvärligt? Är det bara de lättlästa böckerna - som en del av mina egna! - som nu gäller? De som går snabbt att ta sig igenom? De som säger sig ge svaren?

Men vemodet gick över medan jag om igen läste Agnes Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen, Skugg-serien, Pappa Pellerins dotter, Hugo och Josefin... Och så såg jag Trolltider på DVD, adventkalendern som visades första gången 1979 och som måste vara en av de allra bästa - och som Maria Gripe och hennes dotter Camilla skrev manus till. Jag hade hjärtans roligt, tro mig!

Så jag blev till sist klar med mitt porträtt av Maria Gripe. Jag tror det blev bra. Kanske någon ung människa läser min text - den ska ingår i Klassiker för dig, del 5, utgiven av Bibliotekstjänst - och sedan ger sig ut för att leta reda på Maria Gripes böcker - och hittar dem på ett antikvariat, kanske?
Då har mitt slit inte varit förgäves.