Vild och vacker

Snön föll rakt ner i stora mjuka flingor, som hängde de på osynliga trådar. Trädgården vimlade av fåglar - mesar, kråkfåglar, starar, ett par duvor. Det fanns gott om mat, solrosfrön, talgbollar, havregryn. Plötsligt blev det tomt och tyst. Inte ett kvitter, inte ett vingfladder. Något hade skrämt dem. Det var inte hundarna för de låg och sov i var sin soffhörna. Inte heller var det räven för den smyger omkring här bara om nätterna. Jag grep kikaren, smög fram till fönstret, gömde mig bakom gardinen - och där satt den, i snön, i skydd av en rosbuske. En duvhök i vår trädgård! Så osannolikt vacker. Mellan de kraftiga klorna satt bytet fast. Fjädrarna rycktes bort med den böjda näbben. Muskler och inälvor försvann ner i strupen. Jag kunde inte se vad det var han lyckats fånga. Inte förrän efteråt när vi undersökte brottsplatsen såg vi de svarta fjädrarna, de mjuka dunen - det var en koltrasthane som hamnat i duvhökens mage.
I går, innan det nya snöovädret drog in över oss med snö som inte faller mjukt och stilla uppifrån men vasst från sidan - då hittade vi den knallorange,  spetsiga näbben, med lite silkesmjukt dun runt fästet. Alla andra spår av mordet är borta med vinden.

Skomsvold, Kjerstin Annesdatter

I torsdags frågade bibliotekarien på bokbussen mig om jag hade läst "Ju fortare jag går, desto mindre är jag"? Det hade jag inte. "Den står där" sa hon och pekade. Jag greppade en tunn, rätt oansenlig bok, intryckt mellan två mastodonttjocka romaner. På framsidan en syltburk. Uppe till höger stod det
"Vinnare av norskt debutantpris 2009". Utgiven på Gilla förlag 2010. 
Författaren är ung, född 1979. Jag tar med mig den hem och börjar läsa, nästan som av plikt. Och sedan vänder jag sidorna allt fortare och läser tills den är slut några timmar senare.
Hur är det möjligt? tänker jag gång på gång. Hur kan en ung människa skriva så inträngande om en äldre kvinna, med social fobi, för att inte säga ångest. Som nästan aldrig går utanför lägenheten. Nästan bara för att gå till butiken och köpa en burk sylt som hon sedan inte kan öppna. Som inte vågar prata med någon mer än sin man. Som tänker på döden hela tiden, om hur den kommer att bli. Och hur hon ska få ordning på sitt liv fram tills dess.
Det är så sorgligt och så rörande.Och det är så roligt!
På ett språk som är ett med berättelsen, med en ömhet i orden föräras oss läsare en knivskarp analys av ett ansenligt liv som plötsligt blir synligt, och viktigt.
En bok som är något alldeles, alldeles extra. Dessutom en debutbok. Obegripligt och underbart.

Hjärnskakning

En isfläck, ett fall, en smäll, en omskakad hjärna. Aj, vad det gjorde ont!
Och sedan: minnesluckor - hur kom jag hem? Ledde min man mig? Det minns jag inte. Hjälpte han mig sedan av med ytterkläderna - det minns jag inte heller. Sjukvårdsupplysningen sa: Till sjukhuset! Ambulansen kom, det var inte så kul, skakigt och stökigt. Men vänliga sjuksköterskor. Sedan röntgen: inget trasigt. Men ont, förvirrad, yr, illamående. Ska inte läsa, inte se på teve. Lyssnar på radion, bra program, nya som gamla. Men har tråkigt. Så snabbt det går, så fånigt att inte trä broddar på skorna! De ligger ju i byrålådan, redo för användning. Lättja? Eller en vidskeplig tro på att inget sådant kan hända mig? Antagligen en kombination. Blivit klokare - hoppas det! 

En bokbuss nära mig

Varje torsdag kommer bokbussen till Kåseberga. Jag ger mig iväg, tvärsöver fältet utanför vårt hus, och efter några minuter är jag där. Jag kan inte sluta förundra mig över att den står där, svagt muttrande i mörkret, väntande på mig och min läshunger. Jag lämnar mina böcker och hämtar nya, antingen ett fynd från hyllan, eller något jag reserverat från huvudbiblioteket inne i Ystad. Nu på torsdag ska jag hämta Ferdinand von Schirachs Brott och Skuld, och lämna Fred Vargas Okänd kontinent, Kristina Ohlssons Glasbarn och Carolina Fredrikssons Flod. Alla tre, var och en på sitt sätt, har givit mig stor läsglädje. Hurra för bokbussen!

Talgoxen, årets segrare

Sveries ornitologiska förenings räkning av vinterfåglar i våra trädgårdar ägde rum i helgen. Och som föregående år segrade talgoxen. Grattis!
Men inte här hos oss. Vi hade ynka fem som hängde i talgbollarna utanför köksfönstret. Pilfinken kom på andra plats - hos oss var de ca 25. Blåmesen kom trea - här hade vi två.TVÅ!
Vår segrare är en helt annan sorts fågel, nämligen råkan! Djupt symboliskt, kan jag tycka, nu när tredje silverboken precis har kommit. För i de böckerna spelar råkorna en stor och mångtydig roll.
En annan bok som precis kommit ut är Stefan Castas Stora mesboken - här kan man läsa mer om årets segrare, som dessom pryder det vackra omslaget, gjort av Staffan Ullström. Opals förlag.

Sortera rensa kasta spara minnas

Under några dagar har jag gjort djupdykningar i lådor och kartonger som inte varit öppnade på många år. Ett gammalt råd är att om man inte saknat något på två år: släng det utan att titta. Det var förstås inte möjligt, nyfiken som jag är. Och det var tur. Jag hittar brev i massor. Från vänner, släktingar och de allra käraste. Jag sätter gummiband om de resp buntarna, lägger ner dem igen. Det är brev från mina föräldrars ungdom, gamla vykort med stadsvyer som inte längre finns, skrivna med vackra handstilar, ibland oläsliga. Fotografier, ibland på människor som jag inte vem de är. På farmor och farfar som var döda innan jag föddes. Mina egna teckningar från det jag var 3, 4, 5 6, år. Brev från mig själv till mina föräldrar när jag låg på lasarettet för obestämda magsmärtor och skrev att jag hade "so rolet".
I mina glömda lådar ligger hela liv arkiverade.
Rätt mycket åker trots allt i papperskorgen. Men en stor hög med brev och vykort som min brorsdotter skrivit till sin farmor och farfar har jag skickat tillbaka till henne - hennes vackra teckningar, minst en i varje brev. Liksom min pappa gjorde - ett brev, en sedel och en teckning.
Mina två brorsöners brev - båda nu döda. Fotografier på dem - så vackra de är! Det är många brev här som är en hälsning från de dödas rike.
Nu ligger de alltihop i nya lådar. Kanske undersöker jag dem igen, läser breven. Eller bara sparar. I vetskap om att de finns. I fall att.

Silverkällan här!

I dag var jag och hämtade kartongen med mina 25 gratisex av den tredje (och sista) silverboken - Silverkällan. Det fantastiskt fina omslaget har förstås Mattias Olsson gjort, precis som de två föregående: Silverkniven och Silverboken.

Det är en alldeles speciell känsla att bläddra och läsa lite här och där i en sprillans ny bok, som dessutom bär mitt eget namn. En känsla av både stolthet och bävan. Jag klarade det! Men - håller den?

Varghannen skjuten ...

... och nu ligger det skjutklara, för att inte säga skjutkåta - jägare redo att också mörda den vackra rödskimrande honan, hon som skulle föda genetiskt starka ungar för att berika den svenska vargstammen.
Men miljöministern Lena Ek, som knappt verkar veta hur miljö stavas, hon tillhör ett parti som håller på att slita sönder sig självt och därmed försvinner ut ur riksdagen vid nästa val. Hoppas de lyckas och att det istället kommer någon på den posten som har kaft och mod att ta strid för de fantastiska djur som har lika stor rätt att finnas i våra marker som renar och människor.
Bilden föreställer an av de vargungar i Skånes djurpark som också sköts för några år sedan.

Filmkväll:Hugo Cabret

I kväll såg vi Hugo Cabret, Scorseses filmatisering av Brian Selznicks bok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret, om filmens barndom i 1930-talets Paris. Om Georges Meliés, och om fantasins makt. En genuin äventyrsfilm för både små och stora. Lite Dickens, lite Jules Verne som jag såg att någon skrev. Storslagen miljö: den stora järnvägsstationen i Paris, klockor som tickar, tåg som kommer och går, den ensamstående pojken som har som jobb att dra upp de jättelika klockorna och samtidigt försöker hitta mysteriet bakom faderns död. Ett enastående foto gör ju inte upplevelsen sämre.
En toppenkväll m a o.
Nu måste jag förstås också läsa boken - se bilden -  som sägs vara en blandning av ord, bild och film.
På fredag skickar vi så tillbaka filmen, tillsammans med den ännu osedda Vi måste prata om Kevin. Så finurligt det är, att kunna se bra filmer - som man förstås själv väljer - att varken behöva köpa dem, eller låna i en filmaffär långt härifrån, och sedan bara lägga dem på brevlådan. Och efter några dagar får vi två nya från den hyrlista där våra tingade filmer ligger och väntar på att skickas till oss.

Ett tom skärm

Först ett förtydligande: Att drabbas av skrivblockering, att sitta där och stirra på en tom skärn, handlar förstås inte om att man är tillbaka på ruta ett, dvs innan man hade lärt sig att skriva. En skrivblockering är den absoluta motsatsen: man har förlorat något värdefullt, som man kunnat, som man trott sig behärska. Något som man älskar. 

Ja, inte bara det. Att skriva har blivit ens identitet. Att inte kunna skriva är att förlora den, och att desperat försöka hitta en ny. Vilket snart visar sig vara omöjligt.

I dag har jag använt flera timmar åt att skriva på min nya bok. Det går rätt bra. Men jag fortsätter ändå att fundera på vad det var som hände. Kan jag undvika att det händer igen? Hur fick jag förmågan tillbaka?

Bilden uppe t h föreställer omslaget till den amerikanska neurologen Alice W. Flahertys bok: The Midnight Disease. The Drive to Write, Writer´s Block and the Creative Brain. Den läste jag, strök under, läste om igen. Till alla intresserade rekommenderar jag den varmt.

MEN - och det är viktigt! - inte ens Flaherty har några entydliga svar.

Sitter blockeringen i sinnet eller i något område i hjärnan? Hjälper mediciner mot depression? Eller varför inte KBT-terapi, eller en psykodynamisk terapeut? Hon går igenom de olika möjligheterna. Hon berättar om författare som tagit sina liv när förmågan tagit slut. Och sådana som kommit ut på andra sidan.

En enda sak vet jag säkert, nämligen att det "jag" som nu kan skriva igen inte är samma "jag" som förlorade både lusten och kunskapen. Och kanske, tänker jag var det som hände kanske inte enbart av ondo - även om det kändes så då - utan likafullt något som jag behövde vara med om?

Kanske fick min identitet sig faktiskt en liten tankeställare?

Vilket förstås är en intressant fråga, men inte ens i närheten av ett svar.

Dessutom var det ju så att jag kunde skriva: mejl, komihåg-listor, dagboken fylldes. Det jag inte kunde skriva var det som fantasin används till, dvs det nyskapande, det kreativa. Där var det helt stopp.

Och någonstans där finns början på ett svar. Vi behöver vår kreativitet för att må bra. När den inte finns tillgänglig förminskas vi.

Kanske tog jag min kreativitet för given? Kanske slarvade jag bort den?

Om min skrivblockering hjälpte mig att inse det - så vill jag nog påstå att den var värd priset.

Liten flicka på besök

Vi fick oväntat och lustfyllt besök häromdagen - yngsta barnbarnet ville vara hos oss när hennes mamma drabbats av magsjuka, kompletterad med förkylning och feber. Nu har hon åkt hem, till en något friskare mamma, och här är det märkligt tyst och tomt.

Jag skulle egentligen ha sysslat med ordning och reda de här dagarna, sorterat ut det gamla och in med det nya: pärmar, register, almanackor, anteckningsböcker. Gjort upp planer. Men så kom den här treåringen glatt inskuttande i vårt hus och smittade mig omedelbart med insikten att allt sådant där ordnande och planerande ska man inte ta på så himla stort allvar. Det är mycket, mycket viktigare att klappa och mata två hundar, måla med mycket färg i penseln,  titta på Mullvaden för hundrade gången, skratta, dansa, eller ta en promenad i regnet i de nya, rosa gummistövlarna. Det är fantastiskt

så stora - och djupa - vattenpölar kan bli! (Visst är det underligt att man kan glömma det?)

Så då gjorde vi det - fast mina stövlar är förstås alldeles vanligt tråkgröna. Nästa gång jag köper stövlar ska det bli blommiga, eller blå, eller varför inte - lila? Det är härmed mitt - absolut enda - löfte inför 2013!

Att inte kunna skriva och/eller läsa

Nyss läste jag ut en bok, Andrew Taylors Den amerikanske pojken, en nästan 500-sidig, psykologisk thriller i historisk miljö, med unge Edgar Allan Poe som en av karaktärerna. (Mer om författaren och hans andra böcker en annan gång.) Jag satte tillbaka boken i bokhyllan med en känsla av tacksamhet. Jag hade tagit mig igenom den, sida för sida.
Jag kan alltså läsa igen.
Tidigare i dag skrev jag ca fyra sidor av det som ska bli min nästa bok. Varje ord jag skrev, varje mening jag lyckades formulera, utan att genast radera ut den igen, fyllde mig med djup glädje.
Jag kan alltså skriva igen.
Under nio månader 2012 har jag inte kunnat varken skriva eller läsa. Skrivblockering är inget okänt begrepp - men läsblockering - finns det ens?
Vad hade hänt med min hjärna? Var fanns felet? Hur skulle jag komma loss, bryta mig ur denna avstängning från det som varit viktigast för mig sedan jag var sju, lärt mig läsa och omedelbart börjat skriva egna små sagor? Hur kunde det ske?
Vad gör en författare som inte kan skriva, inte läsa - istället?  
Jag hittade ett citat i Annie Dillards bok The Writing Life:
"It´s easy after all, not to be a writer. Most people aren´t writers, and very little harm comes to them. (Julian Barnes i Flaubert´s parrot.)
För mig var det inte enkelt alls, och det gjorde mig rätt illa.
Jag ska här försöka undersöka vad det var som hände, egentligen. Och hur jag kom loss.











Ja, jag tror det.

Min bror är död

Den 17 november dog min bror. En tomhet, en ödslighet, drabbade mig. 2013 blir det första år där han inte längre finns. Det är svårt att förstå.
I hela mitt liv hade han funnits. Och nu kan jag inte ringa och berätta, få stöd och visdomsord tillbaka. Allt det som han med stor givmildhet delade med sig av - tips på bra böcker han läst, radioprogram han lyssnat på, något han läst i tidningen, något han tänkt lite extra mycket på, något han blivit arg över; han var uppfriskande och genomtänkt arg på dumheter och fördomar - det är slut med det nu. Telefonen är obevekligt tyst.
Det skilde 17 år mellan oss. Han var en ung man när jag föddes, nybliven gymnasist i ett gymnasium som låg i en annan stad än den småstad där vi bodde. Han var hemma bara över veckoslut och lov. Jag beundrade honom över alla gränser - han var min idol. Som han kunde spela - piano, klarinett, saxofon och som han kunde rita och måla! Han blev en del av mig, av mina önskningar. Hans två äldsta barn var närmare mig i ålder än han var - jag blev faster när jag var sju.
Jag lyssnar inåt och hör hans röst, försöker memorera de sista samtalen vi hade, då när han hade blivit så sjuk, fick svårt att gå, sov uselt, drabbades av parkinson, fick den ena lilla stroken efter den andra. Och ändå fortfarande så oerhört mentalt kraftfull!. Han lurade mig lite där - jag trodde in i det sista inte att det var så illa ställt som det var. Men så kom den massiva stroken som förstörda en stor del av den hjärna som han alltid förstått att använda så väl, både privat och i sitt yrke.
Han var lärare - i folkskolan, högstadiet, folkhögskola, högskola.
De elever som han undervisade hade tur; han levandegjorde kunskapen på ett sätt som är få förunnat. Jag tycker om att tänka på det nu, att många minns hans engagemang, och hur det lever vidare i dem. Han visade genom eget exempel hur viktigt det är att tänka självständigt, att se sammanhang. Det som han också lärde och visade mig.
Jag spelar Arne Domnérus på CD-spelaren och ser på de tavlor han målade de som hänger här brevid mig - en föreställer mig själv när jag var två år.
Jag tror att han skulle tycka om att det är så jag minns honom. Mitt uppe i det skapande livet.