Emily & Emily

När jag körde bil häromdagen hörde jag på radion om ett Lucy Maud Montgomery-seminarium som hade hållits i Uppsala med deltagare från hela världen. Forskare berättade om en författare som älskats och fortfarande älskas av många. Någon jämförde hennes betydelse för den kanadensiska litteraturen med Margaret Atwoods. Och medan den skånska landskapet drog förbi utanför bilfönstren mindes jag Astrid Lindgrens hommage till en kollega, hur hon och hennes systrar lekte Anne på Grönkulla en hel sommar. Min goda vän Britt Engdal har också berättat - och skrivit om - sin kärlek till den rödhåriga Anne och hennes författare. En barnboksförfattares författare?
Men jag läste inte en enda rad av henne som barn, och inte tog jag igen det som bibliotekarie heller. Shame on me.
Jag köpte för några år sedan två Emily-böcker på en loppmarknad, just för att ta igen den bristen, men där har de stått sedan dess. Nu tänkte jag: jag får väl läsa dem då. Allra helst som en av mina egna huvudpersoner, hästtjejen Emily, har fått samma namn.
Och så började jag läsa, och på en av de första sidorna läser jag att Emilys snälla och döende pappa kallar sin dotter för Emiliten (- vad han säger på engelska vet jag inte. Emilittle?) Jag ramlade nästan ur soffan när jag såg det.
För MIN Emilys snälla pappa kallar SIN dotter för Emilillan...
Jag tänker att de som läst Montgomerys Emily, och sedan läser mina böcker om en helt annan Emily, i en helt annan tid, förstås tror att jag knyckt uttrycket därifrån. Nästan rakt av.Men så är det alltså inte. På min heder och ära.
Visst kan man som författare omedvetet använda sig av andra författares påhitt, uttryck. Ja,, även medvetet, naturligtvis. Inte som stöld utan mer som en ärebetygelse. Men detta!
Emiliten och Emilillan - en pappas uttryck för sin kärlek till sitt barn, ett mjukt och lent tilltal, bara de två emellan. Oj.
Så nu har jag läst första delen och ska fortsätta med de andra tre delarna, om Emily som redan från det hon är liten vet att det är författare - skaldinna - hon vill bli. Det är lätt att förstå att hon är ett porträtt av författaren som skapade henne. Men - också av mig själv - hur jag som liten slet med orden, tränade och övade, och skrev och raderade...
Äntligen har jag alltså upptäckt L M Montgomery - även om det förstås är mycket i boken som jag studsar inför. Men jag köper det rakt av. Och nu måste jag förstås också läsa Anne på Grönkulla som fortfarande är väldigt populär, i bl a Japan där den kommer ut i ständigt nya uppagor. Däermot är den inte alls översatt till ryska.
Och på svenska går det inte längre att köpa den - om man inte uppsöker ett antikvariat, eller hittar ett ex på en loppis - som jag gjorde.
Nu har jag skickat efter Anne of Green Gables. Det var nämligen något som jag också fick veta i det där där radioprogrammet: det finns faktiskt inte en fullständig, oavkortad svensk översättning! Ingen som har läst Anne på Grönkulla på svenska har alltså läst HELA Montgomerys text. Något som förstås är märkligt, och lite av ett bedrägeri.