Antikvariat

Den engelska författaren Virginia Woolf skrev i sin dagbok: "En utflykt blir inte riktigt lyckad utan ett besök i ett antikvariat."
Hade hon verkligen rätt?

I Ystad finns ett litet innehållsrikt antikvariat, ...Johns antikvariat, på Stora Västergatan 37, bara ett stenkast från centrum. John Annas är antikvariets ägare. Han kan oerhört mycket om de böcker som finns på hyllorna -och berättar gärna om dem - liksom om de böcker som inte får plats där. Det är alltid lika roligt att kliva in i den lilla lokalen, så omsorgsfullt - för att inte säga kärleksfullt - inredd.

Häromdagen ringde jag och frågade om två böcker. När jag kom dit hade John plockat fram dem ur något gömsle, kanske hittade han dem bakom det vackra femtitalsdraperiet? Jag gick därifrån med Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen och Ernest Hemingways En fest för livet. Nu ligger de båda två i en låda i mitt nattduksbord och sprider den där speciella doften som lite äldre böcker gör, den som avslöjar att här finns något som har hållit sig genom åren. Ofta är det böcker som inte längre finns i bokhandeln. Som lever sina hemliga liv i väntan på att en läsare ska kliva in i deras världar, vilka förstås är sprillans nya för varje ny läsare.

Fast vad gäller Selma Lagerlöfs böcker är jag inte helt säker på att de saknas i bokhandeln - kanske finns de nu i pocket eftersom det är 150-årsjubileum av hennes födelse just i år, och just den här månaden. Men en bok i skinnband, om än slitet, och med hennes namnteckning i guldtryck - det smäller betydligt högre än en pocket. Och tänk bara på känslan av alla dem som läst boken före mig, de vars händer har gjort lädret slitet - en lång kedja av läsare som delat samma upplevelse med sextiofem års mellanrum; boken är tryckt 1943.

Ja, Virginia Woolf visste precis vad hon pratade om: en utflykt blir aldrig riktigt lyckad utan ett besök i ett antikvariat!

Skolbesök i Värnamo

Hemma igen efter två dagar i Värnamo där jag träffade fyror och femmor i två skolor - Mossleskolan och Trälleborgskolan.
Jag blir alltid lika häpen över hur olika klasserna - och skolorna - är! Kanske är det just det som gör att de här resorna in i skolvärlden är så spännande. Jag vet förstås aldrig vem jag kommer att möta, men inte heller vilka frågor jag får, hur klassrummen ser ut, hur lärarna har förberett besöket... Det betyder att inget skolbesök är det andra likt.

I Värnamo bodde jag på trevligt hotell, Tre Lijor, med utsikt över den lugnt förbiglidande Lagan. Skrivbordet hade välputsad glasskiva, likaså nattduksbordet. Sängen var skön. Sådant ger perfekt avstamp. Men det är faktiskt inte helt nödvändigt:
jag har sovit i usla sänger i hotell som inte borde få kallas det. Ändå blir mötena med barnen oftast vädligt trevliga, hur trött jag än har varit när jag har klivit in i morgonduschen.
.
Jag har funderat mycket vad det beror på det, tro mig! Och jag har kommit fram till att det handlar om ett slags ung energi som finns samlade i klassrummen - kanske sedan åratal tillbaka. I samma ögonblick som jag kliver över tröskeln, så är det som om jag - slurrp! - fylls av den energin.
Tjugofem barn i åldern 10-12 år - med klara, nyfikna blickar fästade på mig, och med lappar med frågor som de vill ha besvarade liggande framför dem på bänkarna - det fyller mig med en kraft som består av både glädje och ängslan.

Glädje över att ha fått komma dit - att man har läst mina böcker och vill träffa mig. Ängslan över att jag inte ska kunna ge dem det som de har rätt att förvänta sig.
Den där dubbla energin är - förstås - dubbelt kraftfull.

Det handlar om att barnen bidrar till att mötet blir lyckat- eller - i värsta fall - inte bra alls. Om lärarna inte förbereder mötet, om barnen - det händer - knappt fått veta att jag kommer - då måste jag börja från början. Då är energin trögflytande.

Men om man har läst mina böcker, om man har arbetat med dem, om man har fyllts med förväntan, kanske skrivit själva - då sker ett bubblande, glittrande utbyte av tankar och idéer som är svårt att förklara. Och då spelar det inte någon som helst roll att klassen är "stökig". Snarare tvärtom.
Tysta - tystade - barn kan vara svåra att få liv i!

Barnen i Värnamo var inga tystade barn. Vi hade roligt tillsammans. Det tackar jag för.

Elsa Beskow och Mary Norton

Just nu skriver jag inte på någon egen bok. Visserligen ligger det ett halvfärdigt manus i hårddisken. Men det ska jag inte ta itu med förrän efter nyår. Istället skriver jag tre essäer om barn- och ungdomsboksförfattare: Elsa Beskow, Mary Norton och Maria Gripe. De ska ingå i boken Klassiker för dig, del 5, som ges ut av Bibliotekstjänst. Essän om Elsa Beskow är jag precis klar med. Det har varit väldigt roligt att läsa om - nästan - alla hennes böcker, och att titta noga på alla de fantastiska bilderna. Det har varit som en resa bakåt i tiden.
Elsa Beskow var en av mina absoluta favoriter när jag var liten. Boken Petters och Lottas jul - som är den sista i serien om fem om de tre tantern: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin - kunde jag utantill. Men - jag visste ingenting alls om henne som person. Inte när hon var född eller var hon bodde, om hon var gift och hade barn - absolut ingenting! Det har varit en upptäcktsresa att nu följa henne i spåren - läsa om henne som barn, läsa hennes brev, få veta hur hon arbetade.

Nu håller jag på med Mary Norton, en engelsk författare.
Till skillnad från Elsa Beskow vars böcker man fortfarande läser, och som finns att köpa i ständigt nya upplagor - ja inte alla, men många! - så är Mary Norton en nästan bortglömd författare. Hennes böcker går inte att köpa, knappt ens på antikvariat. På biblioteken finns de som tur är! För Mary Norton är en orättvist bortglömd författare. Det finns tyvärr många sådana.

Mary Norton är mest känd för böckerna om Lånarna, ett smågolk som i första boken, Pojken och lånarna, bor under golvet i ett kök i ett stort och gammaldags hus. Vi är många som gillar idén att det kanske finns pysslingar någonstans - i trädgården, i skogen, eller varför inte i i dockskåpen? Tänk bara på Nils Karlsson-Pyssling, eller Nils Holgersson! Eller hoberna i Sagan om ringen!
Tänk om man skulle träffa på dem någon gång - vilken fröjd!
Jag tycker att Mary Nortons lånare är något alldeles extra! De är tuffa, modiga, roliga. Att följa med på deras äventyr undan människor och rovdjur, eller naturens attacker - köld, djupt vatten, blåst - det är både roligt och ruggigt spännande!
I somras läste jag alla böckerna i serien på raken, och jag var djupt sorgsen när jag hade läst ut den sista, Lånarna i fara. Nu står de i min bokhylla och väntar på att bli omlästa, så att jag kan få krypa in i deras hemlighetsfulla liv igen!
För Pojken och lånarna fick Mary Norton synnerligen rättvist Carnegiemedaljen 1952, den förnämsta utmärkelse en engelskspråkig författare kan få.

Början

Den 23 november 2008. Jag startar min blogg. Om jag får som jag vill (med skrivandet är det ju så att det kan dra iväg åt håll som inte är tänkt från början) ska det handla om böcker, mina egna och andras. Om att skriva och läsa. Om mina besök i olika skolor där jag pratar om samma sak - om vikten av och lusten till att skriva och läsa.

Jag ska försöka skriva lite om livet som finns runt mig - även om jag ibland tycker att det mest finns till som underlag för mitt skrivande.

Om min familj och mina vänner kommer det nog inte att handla så mycket - men med säkerhet en hel del om mina djur - hundarna och hästarna.

Om platsen där jag bor - Kåseberga på Skånes sydkust - kommer jag att berätta.