Kachina

Kachina 1993.11.07 - 2009.03.20

Vår fina hund finns inte mer. Tillvaron känns tom och darrig. Hon var den yngsta av de fem siberian husky-hundar som var utgjorde vår flock under den period i vårt liv när vi körde hundspann. Nu vilar hon här i trädgården tillsammans med vännerna: Lotschi, Fjodor, Belker och Chinook. Även om jag inte tror på ett liv efter detta - åtminstone inte i begrepp som vår mänskliga hjärna kan föreställa sig - så hoppas jag att de har det fint tillsammans. Någonstans.

När jag ser ut genom fönstret tycker jag mig se henne strosa omkring, med nosen mot marken, nyfiken på livet, intresserad, uppmärksam. När jag går uppför trappan tycker jag att det rör sig inne bland filtarna i hennes grotta - där hon sov och vilade stor del av dygnet den sista tiden, så trött, så trött.

Saknaden efter henne är som ett stort hål - men det är så det ska vara - det är ju på det sättet hon finns kvar hos oss - i minnena, i saknaden. Jag vill inte vara utan den. Hon var - och kommer precis som sina hundvänner - alltid att vara en del av vårt liv. Vi kommer att prata om henne, minnas henne som den av våra hundar som hade den allra största integiteten, som vi aldrig fick att "lyda", som gjorde saker för att hon själv ville, eller struntade i att göra dem - om hon inte ville.

Att få förmånen att leva nära ett djur är en gåva från evigheten. Den dimension av tillvaron som de berättar om kan ingen människa någonsin dela med sig av. Därför är det så tomt nu.

Kachina, älskade gumman, tack för allt du gav oss.