lördag 16 maj 2009

Sagan om gudagåvorna

Egentligen öppnade jag bloggen för att skriva om mina nya böcker, de som just nu finns hos sina resp illustratörer - den åttonde boken om Emily, Emilys beslut, och den nionde och tionde i serien om Djurväktarna: Ponny på rymmen och Liten gris i fara. Det får bli en annan gång - när de fått sina bilder, kanske?

För jag upptäckte att Channa skrivit till mig här på bloggen om Sagan om gudagåvorna, mina fantasyromaner. Så det här får handla om dem istället - trots att första boken, Johannesnatten, kom ut redan 1992, alltså för snart sjutton år sedan. Den fjärde och sista - De andra - som slöt cirkeln kom 2006. I samband med det fick hela serien sin övergripande titel.
De här fyra böckerna har en alldeles speciell plats i mitt författarhjärta - dels därför att Johannesnatten var min allra första bok, dels därför att Matilda mer och mer kom att bli som mitt andra jag. Jag tänker ofta på henne så, som någon som håller sig gömd och hemlighetsfull, men som ändå finns, någon som då och då gör sig påmind med en hälsning någonstans ifrån.
När jag då som nu får kontakt med någon som läst och känner igen sig, och läser böckerna fler gånger - då känns det därför alltid lite MER än när man skriver till mig om mina andra böcker. Tack, Channa!
Jag har fått många brev och mejl genom åren från läsare, som likt Channa, har berättat att böckerna om Matilda betyder mycket för dem, att - "hon är precis som jag". Risken med att man lever sig så in i en person i en bok är ju att man på något sätt tror sig veta hur den personen är. Man är säker på att man vet "hur det ska gå".
När jag skrev De andra visste jag därför att jag skulle göra några av mina läsare djupt besvikna. Precis som Channa har jag fått brev som säger: "Jag kan inte förlåta dig! Hur kunde du göra så? Erika och Jonatan - är du inte klok?"

Men jag var förstås tvungen att skriva om det som jag visste skulle hända.
Matilda är hon både gudomlig och mänsklig (det är inte jag!). I de tre föregående böckerna har jag lagt ut tydliga spår som talar om det. Först vet hon det inte, sedan protesterar hon, sedan tar hon tag i det - till sist tar hon konxekvenserna av det - ungefär så kan man lite snabbt skildra hennes utvecklingsväg.

I de tre första böckerna berättar jag allting ur hennes synvinkel. De andra fick inte komma till tals. (Jo, i Isflöjten låter jag Molly berätta i sin dagbok, hur det var en gång, men det vet ännu inte Matilda...)
Jag tyckte till sist att det inte var rättvist mot de andra som spelar så stora roller i händelserna! De måste få komma till tals, berätta sina historier.
Den synvinkel man väljer att se saker och ting ur - den är oftast inte alls den synvinkel som någon annan väljer. För mig är det viktigt att försöka skildra detta mänskliga dilemma att vi aldrig kan veta vad den andre tänker. Jag gör så i de flesta av mina böcker (i Ville och Mina får huvudpersonerna vartannat kapitel, liksom i Fritt fall, t ex.).
I Sagan om gudagåvorna kommer de här andra synvinklarna inte fram förrän i sista delen. För många av er - som för Channa, kom det som en chock och en besvikelse. För andra - faktiskt - kom det som det enda logiska slutet.
Och så var det för mig. Jag kunde inte låta Matlida - när hon nu fått veta vem hon var, när hon sett sveket från dem hon litat på - välja att stanna kvar på jorden. Hon har helt enkelt andra saker att ta hand om. (Det vet jag säkert för det berättade hon för mig...)
Om jag får nära kontakt med henne igen - vilket jag förstås hoppas (även för mig känns det ensamt utan henne) - så kommer hon kanske att berätta om vad hon håller på med nu, och var hon befinner sig.

Så, Channa och ni andra som tycker att jag förstört hela serien genom att låta Matilda försvinna, genom att Jonatan och Erika få ett gemensamt barn - kanske kan ni nu förstå att jag noha lyssnat på dem allihop och försökt skildra det som hände så ärligt och logiskt jag bara kunnat.

5 kommentarer:

Polywen sa...

Hej, jag har precis läst sista boken efter att ha läst de tidigare som yngre och måste säga att även jag är chokad.. men det sista sista sista du skriver i boken är ju faktiskt om ett barn som föds någon annanstans ett barn med matildas ögon som är efterlängtad.. Det känns som en historia som skulle kunna fortsätta där ifrån? Tror du att du någonsin kommer att fortsätta på den?
~Pol

yuliayeanette sa...

Hej, det är så att det är ett par år sedan jag läste böckerna, och även om slutet var det mest logiska, så blev jag väldigt besviken för jag tyckte att matilda och jonathan passade så bra! p.g.a det har jag inte läst dem igen, men jag förstår verkligen inte slutet överhuvudtaget. Jag ska låna dem på biblioteket snart för att läsa om dem och se om jag kan förstå.
Är boken ganska osammanhängande eller var det bara för att jag var såpass ung? även om det bara är en tre- fyra år sedan så utvecklas ,am ju väldigt fort i tonåren..
Jag bara undrar om det är något jag missade, eller kanske inte ville se. (i och med att jag hoppades på jonathan och matilda)

Aimon sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Aimon sa...

Tyckte inte alls om slutet på De Andra. Och vadå svek, vilka svek henne? Matilda svek ju mest genom att lämna sin familj, Jonathan, vänner Rimfrost och en massa andra. Blev verkligen besviken och hade hoppats på en fortsättning eftersom jag inte alls fattade slutet. Vem var ungen som föddes och vart tog Matilda vägen?

Skriv ditt svar till min email Aimon@live.se eller min blogg emeliaforsstrom.blogg.se

Nina Frost sa...

Hej. Jag är en 23 årig kvinna och jag läste dina böcker (Johannesnatten, Drakens ö och Isflöjten) När jag gick på mellanstadiet/högstadiet.
Jag tror jag var 11 när jag först läste Johannesnatten. Och jag har ännu inte läst den sista boken i serien. Jag visste inte att den fanns, men varenda gång jag har sett blomman johannesört under 12 år så har jag tänkt på dina böcker. Och jag har under många års tid försökt komma på vad dem hette. Idag kom jag ihåg Johannesnatten. Och har nu precis beställt alla fyra böckerna Bara för att få uppleva en bit av min barndom igen. Och såklart få slutet på historien. :)

När jag sökte på ditt namn på adlibris såg jag även att du skrev böckerna om Moa, något jag visste då, men som senare fallit i glömska. Jag älskade även dem i mina tidiga tonår. Så Tack Gull för att Du förgyllde min barndom med dina underbara böcker. <3