Sent i november

Läser Sent i november - för er som inte vet är det Tove Jansson som är författaren. Den här tiden på året är det en given läsning, liksom hennes Sommarboken på sommaren, tillsammans med Virginia Woolfs Mot fyren. Tre återkommande mästerverk därför att man både känner igen sig, och för att de öppnar nya dimensioner. Varje gång.
Jag läser min bok, köpt 1971, och ser på pennstrecken att jag olika år strukit under olika meningar, satt utropstecken i olika mariginaler ...
I år har det kommit till nya, som när Hemulen vaknar:
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände."
I "Sent i november börjar Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Mymlan, Onkelskruttet och Snusmumriken av olika anledningar längta efter Mumindalen och dess invånare. De börjar sin vandring dit och ser framför sig hur de ska bli mottagna, med värme och omtanke.
Men huset är tomt, kallt och ostädat.
Det är en suverän, och suveränt enkel, skildring av hur det är att vara människa - skildrat genom dessa sex totalt olika personligheter: Snusmumriken som älskar friheten mer än något annat, som avskyr förbudsskyltar och stängda gränser. Mymlan som ser på de andra med milt överseende, och vars ledstjärna är att göra det som hon tycker om, inga borden, som inte lägger sig i. Hon har kommit för att hälsa på sin lillasyster, Lilla My, som muminfamiljen har adopterat. Onkelskruttet som är gammal och glömsk. Toft som är en liten homsa, ensam och med nertryckta känslor. Filifjonkan som älskar att städa och laga mat. Hemulen som tycker om att ordna för andra, även om de inte vill.
Den efterlängatde tryggheten fallerar: muminfamiljen är bortrest. Motvilligt måste de lära sig att klara sig själva. Och det gör de, var och en på sitt sätt.
De lär det sig egentligen utan att vara medvetna om att det är det de gör. Förändringen sker genom att de funderar, genom att de handlar, och genom att de pratar med och iakttar de andra.
När muminfamiljens blinkande båtlaterna på allra sista sidan närmar sig bryggan är det bara Toft som tar emot dem - de andra har redan dragit vidare. Men nu har till och med han en betydligt mer realistisk syn på vem det är han ska få möta.
Sent i november är Tove Janssons sista bok om mumintrollen. Och vilken avslutning sen! En bok som borde vara obligatorisk läsning för blivande lärare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, tjänstemän inom socialvården, politiker...
Nu åker den in i sin hylla, till nästa år. Och jag tittar ut genom fönstret, på min egen sena november, och tänker, med Snusmumriken:
" Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid."