RYGGSKOTT

I förrgår fick jag den stora äran att vara med yngsta barnbarnet under en av hennes första dagar på nya dagiset. Det var riktigt roligt trots att jag inte är och aldrig har varit en särskilt lekfull person. Det var små barn och större barn i en omtumlande och glad blandning, med olika rum för olika aktiviteter som man själv kunde uppsöka när andan föll på. Gott om personal. Genomtänkt policy. Det var till och med så att jag fick en idé: om jag skulle skriva något för de allra minsta?
Nu blir det naturligtvis inte så, men att bara tanken uppstod är bevis nog för att den här förskolan, Tofta förskola i Sjöbo kommun, var en plats med goda vibrationer både i väggar, mellan personalen och i barngrupperna.

Dotterdottern kan ännu inte gå. Hon har uppfunnet ett eget sätt att krypa: ett ben böjt under sig, det andra riktat framåt. På det sättet har hon armarna fria och hon tar sig fram med en fullständigt häpnadsväckande fart. Mycket fortare än de små kompisarna som tultar fram på två ben, långsamt och instabilt.
Detta betydde att jag var tvungen att lyfta och bära omkring henne vid ett flertal tillfällen, bla annat vid lekar utomhus i det oktoberfuktiga gräset. Och hon är rätt tung - har matlust som en vuxen man. Med vinterkläder och stövlar blev hon ännu tyngre.
Det slutade med ryggskott, jag hade förstås fel lyftteknik. På väg hem i bilen började det kännas, det blev värre under kvällen, riktigt ont under natten. Under gårdagen lite bättre och nu - helst vill jag inte ens prata om det - jag som skulle gjort så mycket!
Jag har en kudde mot det onda, uppvärmd i micron, fastbunden med kardborrband runt midjan och fylld med lavendelblommor. Minns inte var jag köpte den - har knappt använt den förut. Den har en lugnande effekt både på kroppen - värmen - och själen - doften.

Grönsiskorna drar förbi i stora flockar, en kungsfågel hoppade nyss omkring i körsbärsträdet, rödhakarnas röda bröst fladdrar till i häcken Men jag ser på dem bara genom fönstret. Att böja mig ner och dra på mig stövlarna - nej tack.

Och Vargas Llosa som fick Nobelpriset i litteratur - honom har jag inte heller läst.
Jag känner lust att citera Jolo som en gång några år innan han dog, alldeles för tidigt, berättade att han kunde gripas av sorg vid tanken på alla böcker han aldrig skulle honna läsa innan det var slut.
Nu är jag där. Inte ens de böcker som finns i mina egna bokhyllor kommer jag att hinna läsa.

I dag läser jag Konsten att teckna av Barrington Barber. Försöker följa hans övningar, cirklar, kuber, skuggor; någon grönsiska pilande genom luftlagren hinner jag aldrig lära mig fånga med pennan. Men kanske mina cirklar kan bli perfekta om jag övar tålmodigt?