fredag 28 november 2008

Skolbesök i Värnamo

Hemma igen efter två dagar i Värnamo där jag träffade fyror och femmor i två skolor - Mossleskolan och Trälleborgskolan.
Jag blir alltid lika häpen över hur olika klasserna - och skolorna - är! Kanske är det just det som gör att de här resorna in i skolvärlden är så spännande. Jag vet förstås aldrig vem jag kommer att möta, men inte heller vilka frågor jag får, hur klassrummen ser ut, hur lärarna har förberett besöket... Det betyder att inget skolbesök är det andra likt.

I Värnamo bodde jag på trevligt hotell, Tre Lijor, med utsikt över den lugnt förbiglidande Lagan. Skrivbordet hade välputsad glasskiva, likaså nattduksbordet. Sängen var skön. Sådant ger perfekt avstamp. Men det är faktiskt inte helt nödvändigt:
jag har sovit i usla sänger i hotell som inte borde få kallas det. Ändå blir mötena med barnen oftast vädligt trevliga, hur trött jag än har varit när jag har klivit in i morgonduschen.
.
Jag har funderat mycket vad det beror på det, tro mig! Och jag har kommit fram till att det handlar om ett slags ung energi som finns samlade i klassrummen - kanske sedan åratal tillbaka. I samma ögonblick som jag kliver över tröskeln, så är det som om jag - slurrp! - fylls av den energin.
Tjugofem barn i åldern 10-12 år - med klara, nyfikna blickar fästade på mig, och med lappar med frågor som de vill ha besvarade liggande framför dem på bänkarna - det fyller mig med en kraft som består av både glädje och ängslan.

Glädje över att ha fått komma dit - att man har läst mina böcker och vill träffa mig. Ängslan över att jag inte ska kunna ge dem det som de har rätt att förvänta sig.
Den där dubbla energin är - förstås - dubbelt kraftfull.

Det handlar om att barnen bidrar till att mötet blir lyckat- eller - i värsta fall - inte bra alls. Om lärarna inte förbereder mötet, om barnen - det händer - knappt fått veta att jag kommer - då måste jag börja från början. Då är energin trögflytande.

Men om man har läst mina böcker, om man har arbetat med dem, om man har fyllts med förväntan, kanske skrivit själva - då sker ett bubblande, glittrande utbyte av tankar och idéer som är svårt att förklara. Och då spelar det inte någon som helst roll att klassen är "stökig". Snarare tvärtom.
Tysta - tystade - barn kan vara svåra att få liv i!

Barnen i Värnamo var inga tystade barn. Vi hade roligt tillsammans. Det tackar jag för.

1 kommentar:

Åsa Storck sa...

Hej Gull!

Vad härligt du skriver om mötet med barnen i Värnamo!
Lycka till med bloggen...snart kan man bara inte låta bli att skriva på den...också!

Hälsningar Åsa Storck
som förstås också har en blogg...:
http://asamarianne.blogspot.com/