söndag 8 november 2009

Författarbesök med förhinder

I höst har jag träffat femmor och sexor i Strömstad, tvåor i Hörby och nu senast femmor och sexor i Borgholm. Att få möjligheten att träffa mina läsare är alltid en märklig upplevelse. Det är ju för dessa, förut helt okända, barn, som jag skriver mina böcker. Det är i deras händer som mina berättelser så småningom hamnar. Det är mötet mellan mig och dem som får mitt skrivande att rulla på. Det är deras frågor, deras nyfikna ögon som får mig att tro på det jag gör.
Mellan dem och mig: lärarna och bibliotekarierna som förbereder besöken, ser till att logistiken fungerar, som har försett klasserna med böcker, läst högt. Utan deras engagemang skulle helt enkelt inte dessa viktiga möten mellan barn och böcker få en chans att äga rum. Jag bugar och tackar!

Jag har hållit på med det här rätt länge nu, i minst femton år, och jag har i min enfald trott att det är något jag behärskar - att jag - som en kollega en gång uttryckte det: "Om jag så blev väckt mitt i natten så skulle jag på stört kunna genomföra en lektion!"
Och visst, jag har erfarenheten, har fått de flesta frågor rätt många gånger förut, mött de flesta sorters barn, vet vad de tycker är roligt, vad som får dem att nicka till... Trots det är alla möten olika de andra, och det är dt som gör det så himla roligt!
I Borgholm var jag dock med om något HELT nytt. Jag var förkyld, snuvig, hostig, hade ont i halsen. Jag är sällan förkyld och trodde i min enfald att det skulle gå över snabbt om jag bara stoppade i tillräckligt mycket Echinagard, olika slags halstabletter, hostmedicin, Ibumetin och sprayade näsan med Otrivin. Vad fel jag hade! Det blev värre. Mycket värre. Under ett par lektioner tappade jag nästan rösten helt, under andra hostade jag tills jag nästan kräktes. Illa, illa!
Men det som hände med mig som erfaren och självsäker "pratare" - det var först rätt skrämmande: plötsligt kände jag inte igen mig själv!
Aldrig förut har jag naivt nog tänkt på vad rösten betyder för min identitet. När jag nu lät annorlunda, när jag hörde mig själv inifrån ett ekande utrymme, när jag inte hörde alls, när jag var tvungen att vara försiktig med rösten olika uttrycksmedel (jag vågade inte tala alltför högt, jag vågade inte heller viska) - så innebar det att till och med mina kroppsliga rörelser blev annorlunda! Mer försiktiga, odramatiska, fega skulle man nog kunna säga.
Självsäkerheten försvann. Det var som att börja om från början.
Barnen som mötte sig så här, fick möta en helt annan Gull Åkerblom än den vanliga!
Det var en både intressant och förfärande upplevelse.
Någon gång måste jag nog skriva om detta, om hur våra sinnen faktiskt är vi. Eller snarare: hur vi är våra sinnen. När vi inte hör, inte ser, när vår röst inte låter som den brukar - då påverkar det hela oss. Vi blir någon annan. Och det är inte enkelt att tampas med på plats inför en kräsen publik!
Samma sak skulle förstås ske om vi plötsligt började höra bättre, se längre, att allting runt oss blev tydligare! Om rösten hos en ung kvinna lät som en rökande, whiskypimplande, äldre man, eller om en man med mycket muskler och tatueringar fick en ljus och flöjtande röst
Vad skulle hända med dem? Inte skulle de vara densamma som förut - det kan jag nog garantera efter mina förkylda upplevelser i Borgholms skolor!
Det betyder förstås inte att denna personlighetsförsänring är något dåligt i sig - man kan lära sig leva så också, det vet vi ju - människan är anpassningsbar. Men det blir annorlunda. Mycket annorlunda.
Och det är rätt ordentligt fascinerande.

2 kommentarer:

Christine sa...

Hej!
Mina sexor behöver läsa mer om Moa och Samuel, de sörjer att bokserien är slut. Vad kan du göra åt det, tro?

gull åkerblom sa...

Hej Christine,
Jag är ledsen, jag har inte läst ditt inlägg förrän nu - jag får aldrig några kommentarer på bloggen så det är mest som en dagbok för mig själv. Ang Moa och Samuel så är den serien definitivt slut. De nämns lite här och där i serien om Emily. Det är allt. Jag hoppas att dina elver hittar något annat som passar dem. Roligt att de tycker om dem, förstås.