Kyrkogårdsboken

Nu har jag slukat Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Det var ingen dålig läsning, om man säger så. Gaiman är något alldeles för sig själv, oefterhärmlig, fasaväckande och rysligt rolig samtidigt. Hur gör han?! Grundtemat detsamma som i de allra, allra flesta fantastiska böcker - ung pojke ( mer sällan flicka), oftast längst ner på samhällsstegen, dras in i ett händelseförlopp som han inte kan styra och som framstår som hemlighetsfullt och obegripligt. I Kyrkogårdsboken är den unge hjälten verkligen ung, ett spädbarn, om än rätt så försigkommet. Hans familj mördas en natt, och han själv undkommer (ovetande om vad som har hänt i en annan del av huset) genom att bege sig ut i natten på upptäcktsfärd. Hur skulle han kunna låta bli, när dörren står öppen ut mot natten? Han hamnar på stadens kyrkogård och blir omhändertagen av dess invånare. Hans förmyndare är - förstår man rätt snart - en vampyr, Silas. Denne är nog litteraturens mest sympatiskt skildrade blodsugare! Även om han också, förstås, har sina mörka sidor. Pojken får namnet Ingen, kort för Ingenman. En av hans lärare är en gråhårig dam med namnet Lupescu. Det latinska namnet på varg är Lupes lupes, så man förstår ju vem/vad hon egentligen är. Själv kallar hon sig och sina likar för Guds hundar. Här bland de döda växer Ingen upp. Här möter han - och lär sig handsaks med - gastar och nattskrämmor, en häxa och Damen på Skimmeln - innan han i tonåren får veta vem han egentligen är, vad som hände hans föräldrar - och att han också befinner sig i dödlig fara.

Inom de givna rarnarna är detta något helt annat - en mästares tolkning av ett klassiskt tema.

Det är rysansvärt, det är riktigt, riktigt roligt.

Och Chris Riddells illustrationer är SÅ bra!

Kristoffer Leandoer har så långt jag kan förstå gjort en följsam, nästintill briljant, översättning.

Boken fick nyligen The John Newbury Medal, USA:s finaste litteraturpris för barn- och ungdomsböcker.