Har precis läst Neil Gaimans Amerikanska gudar. Jag har kollat i hans enastående blogg, läst förorden till några Sandmanalbum, och några av hans prosaböcker. Jag känner mig vimmelkantig - vem är han, denne Nail Gaiman? Någon skrev: "Han håller en hög lägsta nivå". (Jag är inte säker på att han någonsin har en låg nivå - jag har i alla fall ännu inte snubblat över den.) Någon annan skrev: "Han är litteraturens rockstjärna - med undantag av att han är omvittnat trevlig och väluppfostrad..."
Han har skrivit en essä om var han får sina idéer ifrån - frågan som alla författare avskyr.
Hans svar är fruktansvärt roliga, och insiktsfulla. Han ver, precis som alla som skriver, att idéer är ingen konst att få. Det är arbetet med att göra något av dem som är konsten. Och Gaiman får sina idéer att utvecklas till sprakande explosioner av fantasy, skräck, godmodig humor - på ett språk som är försåtligt enkelt.
Som nu Amerikanska gudar - en roadmovie genom USAs mytologi, bland gudar som följt med invandrarna till kontinenten och som nu slåss för sin överlevnad. Eller kanske är det snarare en historia om USAs tillblivelse? Var kom den idén ifrån - och hur fick han till den så himla elegant? Häpen lämnade den mig, och imponerad. .
Nu ska jag läsa om Goda omen som han skrev tillsammans med Terry Pratchett.
Jag ska ha honom i släptåg ett tag framöver - ska skriva om honom i en bok för unga läsare. Det kommer att bli svårt. Men rasande roligt! En fest, faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har hans "Kyrkogårdsboken" på mitt sängbord. Det är snart dax att läsa den. Jag är väldigt förväntansfull!
Nu är det jag igen. Men jag var tvungen att berätta om min äldste son som, nu på förmiddagen, fick syn på "Kyrkogårdsboken" och entusiastiskt började prata om Neil Gaiman. Sonen visade sig ha läst många av Neils böcker på engelska och blev väldigt glad när han såg att jag hade en av hans böcker på tur!
Jag har förstått att NG har den effekten, som ringar på vattnet...
Skicka en kommentar