Kyrkogårdsboken

Nu har jag slukat Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Det var ingen dålig läsning, om man säger så. Gaiman är något alldeles för sig själv, oefterhärmlig, fasaväckande och rysligt rolig samtidigt. Hur gör han?! Grundtemat detsamma som i de allra, allra flesta fantastiska böcker - ung pojke ( mer sällan flicka), oftast längst ner på samhällsstegen, dras in i ett händelseförlopp som han inte kan styra och som framstår som hemlighetsfullt och obegripligt. I Kyrkogårdsboken är den unge hjälten verkligen ung, ett spädbarn, om än rätt så försigkommet. Hans familj mördas en natt, och han själv undkommer (ovetande om vad som har hänt i en annan del av huset) genom att bege sig ut i natten på upptäcktsfärd. Hur skulle han kunna låta bli, när dörren står öppen ut mot natten? Han hamnar på stadens kyrkogård och blir omhändertagen av dess invånare. Hans förmyndare är - förstår man rätt snart - en vampyr, Silas. Denne är nog litteraturens mest sympatiskt skildrade blodsugare! Även om han också, förstås, har sina mörka sidor. Pojken får namnet Ingen, kort för Ingenman. En av hans lärare är en gråhårig dam med namnet Lupescu. Det latinska namnet på varg är Lupes lupes, så man förstår ju vem/vad hon egentligen är. Själv kallar hon sig och sina likar för Guds hundar. Här bland de döda växer Ingen upp. Här möter han - och lär sig handsaks med - gastar och nattskrämmor, en häxa och Damen på Skimmeln - innan han i tonåren får veta vem han egentligen är, vad som hände hans föräldrar - och att han också befinner sig i dödlig fara.

Inom de givna rarnarna är detta något helt annat - en mästares tolkning av ett klassiskt tema.

Det är rysansvärt, det är riktigt, riktigt roligt.

Och Chris Riddells illustrationer är SÅ bra!

Kristoffer Leandoer har så långt jag kan förstå gjort en följsam, nästintill briljant, översättning.

Boken fick nyligen The John Newbury Medal, USA:s finaste litteraturpris för barn- och ungdomsböcker.

Silverkniven om igen!

I dag har min senaste bok fått en alldeles strålande recension - sträcker sig över 3 spalter och med porträtt av mig - i Svenska Dagbladet - skriven av Ying Toijer Nilsson Vem utom just hon skulle kunnat skriva så inkännande, så självklart, om just den här sortens litteratur? Ingen i Sverige i alla fall. Jag är så glad, så glad - som barnboksförfattare är man sannerligen inte bortskämd med dylika ovationer. Nu ska jag ta mig en kopp nymalet och nybryggt kaffe, titta ut på den nyfallna snön som gnistrar i solen, och fira för mig själv. Hurra!

Läsplattor - nej tack!

DN hade i helgen en genomgång av några nya läsplattor. Och Fredrik Strage skrev roligt om sina upplevelser av en sådan - kanske inte den allra nyaste men det spelar ingen roll. Någon större skillnad verkade det inte vara. Och kan inte heller vara. För principen måste ju vara exakt den samma. Istället för en BOK med pärmar och papperssidor där man kan anteckna, stryka under, kommentera, trycka den till sitt bröst, hålla om den - dvs göra boken och läsningen till sin - så hämtar man här upp texten ur ett digitalt skafferi, opersonligt, själlöst.

Man klickar sig fram, och när man vill "vända" sida så sker med viss fördröjning! Plåga!

Massor med sidor får det plats i det definivt inte interaktiva minnet.

I bokhyllan tar dessa sidor i princip ingen plats alls. Kan man tänka sig något sorgligare än en bokhylla utan böcker, bara med ett bestånd av plattor? Jag kan det inte. Det spelar ingen roll om man i fortsättningen kan få musik som extraval till sin läsning - för jag varken läser eller skriver till musik.

Boktips med anknytning till detta ämne: Markus Zusak, Boktjuven.

Tillbaka

Nu är den datorfria veckan slut. Det har varit en häpnadsväckande upplevelse. Visst visste jag, att det går åt en massa tid framför skärmen. Men att det var SÅ mycket hade jag nog ändå inte trott. Lite.lätt skrämmande faktiskt. Frågan: vad har jag då gjort istället? är förstås lika skrämmade den (att den ens behöver ställas!) - men kräver kanske ändå ett svar.
Jag har läst flera bra böcker - bl a A S Byatts De besatta som funnits i min bokhylla sedan länge. Jag letade fram den efter att ha sett filmen Possession och i eftertexterna upptäckt författarens namn. Boken är naturligtvis oerhört mycket bättre, med fördjupade porträtt av de besatta litteraturforskare som faktiskt bokstavligen går över lik för att få tag i (hittills okända) brev, skrivna av två (påhittade) viktorianska poeter.Helt galet rolig skildring av forskare i kamp för att komma först. Ligger inte OS efter i dramatik. Författaren fick Bookerpriset för den 1990 - så välförtjänt!
Filmer har jag sett (I går kväll mästerverket UPP! Se den!), hundarna har jag promenerat med, snö har skottats, en god författarvän har varit på besök, fåglar har beskådats och matats - i dag en stare, i går två sidensvansar, likaså i går en kungsörn som kom seglande in över trädgården.
(Jag har däremot inte sett på OS, eller melodifestivalen...)
Mest har jag bara funderat i lugn och ro, låtit hjärnan gå ner i varv.(och i och med det har nya idéer fått plats...). Ingen känsla av tvingande måsten har jagat mig, ingen vass stress i nacken har plågat mig. Vad jag har gjort är att jag har skapat utrymme. Jag har haft TID! Löjligt låter det till och med i mina egna öron - det var ju just detta jag hoppades uppnå - men jag är ändå överraskad. Jag tror inte att jag känt mig så befriad på många år. Plötsligt hade jag ingenting som jag var tvungen att göra! Jag rådde mig själv! Vilken lyx!
Kanske en eller två datorfria dagar i veckan vore något att satsa på?

Datorfri vecka

Nu lägger jag en vacker indisk sjal över skärmen och låtsas att datorn inte finns. Eller åtminstone: att jag inte finns på datorn. Jag ska dessutom sopa rent i skallen från melodifestival, alla hjärtans dag, prinsessbröllop, OS genom att undvika allt som har med det att göra, i radion, på teve, i tidningarna. Det kommer att krävas en gigantisk insats - eftersom det just verkar vara det enda som intresserar en majoritet av svenska folket, och journalisterna. Jag får kramp! Rekommenderad läsning: Fredrik Strages artikel i DN (2009-02-12) om just melodifestivalen: "Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen The Blob."

Hornuggla på besök

Den här vackra fågeln landade i grannens trädgård i dag. Frusen, hungrig. Inte lätt att hitta smågnagare under de här snömassorna! Tinat nötkött från frysen bryr den sig inte om. Mer kan vi inte göra. Bara hålla tummarna för att den och alla andra djur som fryser och hungrar ska hitta mat och skyddande krypin. Och att låta den vara i fred så att den i alla fall inte tvingas slösa energi på att flyga bort från oss.

Nu börjar det snöa igen. Vinden är isande kall. Här inne är Kaffet är nymalet och nybryggt - en semla väntar i kylskåpet, till kvällen.

Vi varken fryser eller hungrar...

Spikmatta

Ont i ryggen i går. Lånade min mans spikmatta. Feg som jag är la jag en handduk mellan mig och spikarna. Låg där i två omgångar - passade på att läsa en god bok under tiden: Carstens Jensen, Vi de druknade - så vädligt intressant!. Idag är smärtan helt borta. Enligt den medicinska expertisen finns det inga bevis för att detta ska fungera. Så då var det väl något annat? (Men jag kommer absolut att prova igen, nästa gång ryggen eller någon annan kroppsdel sviker.)

Snö

Det snöar och snöar och snöar. Än så länge rakt ner. Grinden på baksidan ser vi inte längre. Äpplena vi lagt ut till trastarna försvinner snabbt under det vita täcket. Men hundarna älskar det! Bloggkurs i går hos Författarcentrum - inte bra. Inte för mig. Får väl skaffa mig en mentor, eller en bok. Idag jar jag i alla fall lagt in ett foto, föreställande mig mellan två hav längst ut på Skagens udde, i september förra året. Som en påminnelse om att sådana tider stundar ...

Jag har också lagt in bloggar jag följer. Vad det betyder vet jag inte...

Helt ologiskt börjat fundera på om jag ska skapa en blogg till - om att läsa och skriva, riktad direkt till de unga. Måste lära mig mer om den här konsten först. Det borde gå!

Maria Turtschaninoff

Svenska litteratursällskapet har delat ut sina årliga priser. Maria Turtschaninoff som skrev den enastående boken Arra, som jag förut berättat om här, fick fint pris för den - 18000 euro. Så ovanlligt välförtjänt! Grattis Maria! Jag vet att hon sliter med ett manus till en ny bok - jag längtar efter att få läsa den. Hon skriver på sin blogg att det nog var once in a lifetime - att få dansa med Horace Engdal - och så blev hon dunderfökyld och kunde inte vara med på den efterföljande festen. Men se det tror inte jag. Hon kommer att stå på en sådan scen många gånger och ta emot priser - och få dansa efteråt - även om det inte är Horace som är kavaljeren. Det är jag absolut säker på.

Diane Ackerman

Kunde inte sova i natt, gick ner i köket, gjorde en kopp ingefärste och läste ut Diane Ackermans Sinnenas naturlära - A natural History of the Senses, strålande övers av Margareta Eklöf - 1992. Snön föll och vinden verkade både argsint och galen. Men jag satt där med ett stearinljus tänt, med ena handen runt den varma temuggen och kände hur lugnet spred sig, och hur glädjen plötsligt infann sig : att det finns en sådan författare! Att boken föll i mina händer - inköpt på mitt favoritantikvariat i Ystad - ...Johns antikvariat - i höstas. John hade ställt fram den som skyltbok precis när man kom in i butiken och jag sträckte ut handen efter den. Antagligen var det omslagsbile: My sweet Rose, målad av John Waterhouse, föreställande en kvinna som vällustigt drar in doften av en ros i sin näsa, en doft som verkar väcka ljuva minnen...
Och det är detta som boken handlar om, våra sinnen och vad de gör med oss.
Diane Ackerman är poet, pilot, journalist, forskningsresande och mycket, mycket annat. Vacker är hon också, åtminstone enligt porträttet på bokens bakre flik.
Men vad hon framför allt är: en kärleksfull och oerhört kunnig skildrare av vad det är att vara människa - hur våra sinnen tyder världen åt oss, skapar våra insikter, kunskaper, upplevelser - var för sig men förmodligen mest tillsammans, i ett samspel som är minst sagt häpnadsväckande.
Någonstans, tyvärr minns jag inte var,läste jag att bokens ämne på biblioteken klassas som fysiologipsykologi, ett begrepp jag aldrig förut stött på. Men jag tror att det är en exakt beskrivning av den här boken.
Jag har läst den nu under flera månader, några fullmatade sidor åt gången, att suga på, att fröjdas åt. Jag har fått nya kunskaper, och fått gamla insatta i nya sammanhang.
Nu ska jag fortsätta med Ackerman bok The Zookeeper´s Wife. A War Story. Den handlar om hur ägarna till Warschavas zoologiska trädgård - och framför allt då kvinnan i familjen, Antonina Zabinski - räddade flera hundra judar undan förintelsen. Jag återkommer till den!
En sak är säker: Diane Ackerman har kommit in i mitt liv för att stanna. Sinnenas naturlära kommer jag att läsa flera gånger. Varje gång jag behöver en påminnelse om livets märkvärdigheter ska jag öppna den.
Boken börjar med ett citat av Oliver Wendell Holmes: "Ett intellekt som har tänjt ut sig och omfattat en ny idé återgår aldrig till sin urspungliga dimension."
Ja, så är det förstås. Ackerman har tänjt ut mitt intellekt - mer kan man svårligen begära av en bok.
Och nu har jag beställt den från ett annat antikvariat - min bror ska få den i födelsedagspresent.

Emily och Sheebas föl

Bengt på Opal ringde och berättade att Emily och Sheebas föl nu är antagen för utgivning, och att han tyckte mycket om den. Det betyder att serien verkligen är avslutad - nu lämnar jag Emily och hennes djur. Karin Södergren som med sin penna satt bilder till mina texter ända sedan 1997 - hon illustrerade även böckerna om Moa och Samuel - är just nu i Brasilien. När hon kommer hem ska det ligga bilder från Sakimas allra första tid på jorden i hennes dator. Som hon kan inspireras av. Det är en trygghet: jag vet att boken blir fint illustrerad, precis som de andra nio. Det är en förmån att ha fått arbeta med en så seriös och skicklig konstnär.
Nu ska jag fundera vidare på nästa projekt.

Stora och gamla träd

Jag hade fel om idegranen som det träd som kan bli äldst. Mammutträdet av sequoia-släktet kan bli äldre. En idegrans uppskattade, högsta ålder är ca 3000 år, ett mammutträd 3266. Och visst är 266 år en avsevärd tid - men inte i det sammanhanget, kanske?
Nu diskuteras också om vilket träd som kan bli störst - Mammutträdet eller Red Woodträdet (också det av sequoiasläkt). Diane Ackerman beskriver det annorlunda i sin fantastiska bok Sinnenas naturlära. "... växer sequoiaträden, de tyngsta levande organismerna på jorden." OM man har kommit fram till ensegrare vet jag inte. Men i det sammanhanget har nog inte idegranen särskilt mycket att komma med. För mig har det i alla fall en alldeles särskild nimbus av kraft.

Alla träd är f ö enastående, hur små eller stora de är.