söndag 24 februari 2013

Skomsvold, Kjerstin Annesdatter

I torsdags frågade bibliotekarien på bokbussen mig om jag hade läst "Ju fortare jag går, desto mindre är jag"? Det hade jag inte. "Den står där" sa hon och pekade. Jag greppade en tunn, rätt oansenlig bok, intryckt mellan två mastodonttjocka romaner. På framsidan en syltburk. Uppe till höger stod det
"Vinnare av norskt debutantpris 2009". Utgiven på Gilla förlag 2010. 
Författaren är ung, född 1979. Jag tar med mig den hem och börjar läsa, nästan som av plikt. Och sedan vänder jag sidorna allt fortare och läser tills den är slut några timmar senare.
Hur är det möjligt? tänker jag gång på gång. Hur kan en ung människa skriva så inträngande om en äldre kvinna, med social fobi, för att inte säga ångest. Som nästan aldrig går utanför lägenheten. Nästan bara för att gå till butiken och köpa en burk sylt som hon sedan inte kan öppna. Som inte vågar prata med någon mer än sin man. Som tänker på döden hela tiden, om hur den kommer att bli. Och hur hon ska få ordning på sitt liv fram tills dess.
Det är så sorgligt och så rörande.Och det är så roligt!
På ett språk som är ett med berättelsen, med en ömhet i orden föräras oss läsare en knivskarp analys av ett ansenligt liv som plötsligt blir synligt, och viktigt.
En bok som är något alldeles, alldeles extra. Dessutom en debutbok. Obegripligt och underbart.

Inga kommentarer: