Vild och vacker

Snön föll rakt ner i stora mjuka flingor, som hängde de på osynliga trådar. Trädgården vimlade av fåglar - mesar, kråkfåglar, starar, ett par duvor. Det fanns gott om mat, solrosfrön, talgbollar, havregryn. Plötsligt blev det tomt och tyst. Inte ett kvitter, inte ett vingfladder. Något hade skrämt dem. Det var inte hundarna för de låg och sov i var sin soffhörna. Inte heller var det räven för den smyger omkring här bara om nätterna. Jag grep kikaren, smög fram till fönstret, gömde mig bakom gardinen - och där satt den, i snön, i skydd av en rosbuske. En duvhök i vår trädgård! Så osannolikt vacker. Mellan de kraftiga klorna satt bytet fast. Fjädrarna rycktes bort med den böjda näbben. Muskler och inälvor försvann ner i strupen. Jag kunde inte se vad det var han lyckats fånga. Inte förrän efteråt när vi undersökte brottsplatsen såg vi de svarta fjädrarna, de mjuka dunen - det var en koltrasthane som hamnat i duvhökens mage.
I går, innan det nya snöovädret drog in över oss med snö som inte faller mjukt och stilla uppifrån men vasst från sidan - då hittade vi den knallorange,  spetsiga näbben, med lite silkesmjukt dun runt fästet. Alla andra spår av mordet är borta med vinden.