Min penna

I somras fick jag en reservoirpenna i present - i en fin ask och med bläck i en vacker flaska, färg Blue Night. Jag hade inte skrivit med en sådan penna sedan jag var mycket ung. Min son sa: "Du ska använda den alltid. Inte bara vid särskilda tillfällen. Vänj dig vid den, skriv inköpslistor, i dagboken, komihåglappar." Det tog ett tag, sedan började jag - nästan under protest - skriva lite försiktigt. Lärde mig fylla på när bläcket tog slut, vilket förstås är en viktig kunskap när man skriver så mycket som jag gör. Jag började bära den med mig överallt - till och med på resor.

Häromdagen blev jag av med den - jag letade överallt, till och med inne under trappan i hundarnas håla, kollade noga om någon av dem var blå om nosen. Inga blåa nosar. Inga söndertuggade Parker-rester i lyan.

Och jag drabbades av en lätt despression. Min penna!

Kanske var det då jag insåg hur mycket den blivit en del av mitt skrivande. Vilket förvånade mig, och gjorde mig nästan lite skamsen. Det är ju löjligt att fästa sig så vid en SAK.

Jag har skrattat åt författare som måste ha speciellt papper att skriva på. Speciella anteckningsböcker att skriva i - förslagsvis Paper-Blanks eller Moleskine. Det gör jag inte längre. Nu vet jag vad en SAK kan betyda för magin i orden. Om det är rätt sorts sak.

Löjligt eller inte: jag älskar min penna.

Och jag hittade den till sist. Jag flyttade på datorns tangentbordet, och se, där under låg den. Det borde jag kanske ha förstått, att mina verktyg sökt dig till varandra.

Här är den nu, liggande på min Paper-Banks-dagbok (inköpt i Spanien av min man), upplyst av ljus med mossa från smålandsskogarna, och med en kvist förvildad cypress från Övedskloster, granne med hästarna, i krukan bakom.

Precis så kan det vara att vara författare. Urfånigt men rätt fint.