söndag 28 mars 2010

Söndagsfunderingar

Mitt kanske allra sista skolbesök - hos Häggetorpsskolans tvåor och treor i Tibro i Västergötland - avlöpte väl: så härliga, ärliga ungar, så kloka och roliga frågor. Vad de hade läst mycket! Väggarna i korridoren fram till klassrummen var tapetserade med barnens egna illustrationer till mina böcker - Djurväktarna, Inez - och deras trevliga recensioner. Fint! Roligt!
Just därför känns det bakvänt att fatta beslutet att sluta med skolresorna. De ger - oftast - så mycket tillbaka. Att få träffa mina läsare är en ynnest . Att få höra att de ha har haft glädje av böckerna - det är en gåva.
Jag har rest så här i sjutton år. Sjutton år! Jag har träffat långt mer än tiotusen svenska barn och unga, och många, många duktiga - och några få, mindre duktiga - lärare. Jag har fått se Sveirige på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars. Jag har fått en insyn i svenskt skolliv. Inte så dumt när man skriver för dem som tillbringar dagarna där.
Men ändå. Det är - nästan - slut nu. Kanske återstår en dag i en skåne-skola, någon gång i maj. När den är avklarad ska jag köpa en flaska champagne och fira att jag varit så duktig, så envis och ihärdig. Och att jag - på något sätt - nu är - befriad.
När Viveca Lärn slutade skriva barnböcker minns jag att hon i en intervju sa, ungefär: "Nu har jag gjort mn plkt, nu ska jag skriva bara för mig själv". Vi var många som sörjde över det. Nu förstår jag henne. Jag säger nästan detsamma: "Nu har jag gjort min plikt, nu ska jag göra saker bara för mig själv". Vad det innebär vet jag inte. Jag ska låta det bli en överraskning även för mig själv.

söndag 21 mars 2010

PAUS

I morgon åker jag till Tibro i Västergötland, och en skola där, för roliga möten med deras tvåor och treor. Kanske är detta det allra sista skolbesöket, någonsin. Jag har sagt det förut, i tider av orkeslöshet. Men nu verkar det vara på riktigt, som om den tiden verkligen har tagit slut. Det känns vemodigt, men jag gör det också med lättnad; aldrig mer ska jag stå där och berätta om mig själv - vilket ju är det svåraste som finns, för vem är jag, just nu? Vem var då, jag när jag var riktigt liten - hur skulle jag kunna minnas det? Så det blir lite sanning, lite gissningar, lite ljug. Som om jag spelar upp en pjäs som jag är författaren till...
Direkt därefter åker jag till min skrivarvän - och kollega Britt Engdal på Hönö. Jag har blivit utlovad hennes goda, goda hembakade bröd och till det en fest på havskräftor. Skaldjur ska avnjutas i Bokuslän!
I resväskan ligger Neil Gaimans M is for Magic, och en bok om vampyrer, Odöd, blek och hungrig av Nils Ahnlund.
Detta sammanslaget betyder att jag gör en liten paus nu, återkommer lagom till Våffeldagen.
Veckan därpå är det påsk och den stora konstrundan äger rum här på Österlen. Tills dess ska väl den allra envisaste snödriva ha försvunnit?

torsdag 18 mars 2010

Ett hemskt roligt uppdrag

Jag har börjat arbeta med något som inte ska vara klart förrän om ett år. Det är en god känsla att ha så gott om tid. Jag går omkring och funderar, läser, letar fakta, antecknar i en helt ny anteckningsbok... Det kittlar av förväntan i skrivar- och läsarsinnena.
Vad är det då, som väcker den där lusten?
Jo, jag ska skriva ett antal författarporträtt för unga läsare. Och det är författare som skriver fantasy och skräck. Jag kommer att få tillträde till nya världar, kanske flyga med drakar och rysa inför möten med vampyrer och annat mer eller mindre ondsint av aldrig förut skådat slag.
Det enda problemet är egentligen att det inte bara finns så många, utan att det finns så många BRA! Vilka ska jag välja? Vilka ska jag välja bort?
Jag har några favoriter som är självklara. Jag har blivit tipsad om andra. Så nu ska jag läsa, läsa och läsa. Jag ska ligga i hammocken i sommar och sluka den ena boken efter den andra. Min fantasy/skräckbokhylla som redan dignar kommer att få en kraftig påfyllnad.
Vem jag ska börja med? Neil Gaiman, förstås. Neil Gaiman som Stephen King beskriver sä här:
"Gaiman är, enkelt uttryckt, en skattkammare av berättelser..."
Just det. En perfekt början, alltså.

onsdag 17 mars 2010

Sheeba

I går var vår fina häst hos veterinären, och efter röntgen och diverse böjtester kunde det konstateras att hon är helt frisk! HON ÄR FRISK!
Efter att för ett år sedan, av samma veterinär, ha utdömts på grund av bl a en ligamentskada som inte ville läka och diverse andra bekymmer är hon nu fit for fight igen. Och vi som var på väg att ta bort henne... Hon hade så ont, aj vad ont hon hade!
- Det är ett mirakel, sa veterinären, lika glad hon.
Mirakelmedicinen?
Goda vänner, både två- och fyrbenta. Synnerligen god omvårdnad i stallet. Välskött box. Många morötter, fint hö, nyponpulver... Stora, fina hagar med utrymme för alla gångarterna. Massor med kärlek och så förstås: genomgripande VILA!
Så får man en häst på banan igen.

måndag 15 mars 2010

Audrey Niffenegger


För minst ett år sedan hittade jag boken Tidsresenärens hustru i en sådan där träbinge där stormarknaderna ibland vräker ner böcker som de slumpar bort till ofta nästan oförskämt låga priser. 3 för 100 kronor
stod det på skylten till den här speciella bingen. Mina giriga fingarar grep snabbt tag i William Gibsons Känna mönster, en bilderbok av Kevin Crossley-Holland, och dessutom alltså Tidsresenären hustru av Audrey Niffenegger, då för mig ett helt okänt namn.
Bilderboken gav jag bort till ett litet barnbarn, de två andra böckerna hamnade i bokhyllan, och där har de stått orörda.
Men för några dagar sedan läste jag så Neil Gaimans Kyrkogårdsboken - och längst bak där han på sedvanligt amerikanskt och artigt sätt tackar människor som på olika sätt varit honom behjälplig läste jag:
"Konstnären och författaren Audrey Niffenegger är även kyrkogårdsguide, och hon visade mig runt det murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogården. En hel del av det hon berättade för mig smög sig in i kapitel åtta och nio (i min bok)".
Ha! Det där namnet kände jag igen, och jag nästan studsade fram till bokhyllan, hittade boken och började läsa.
Nu har jag läst ut den. Och jag vill så hemskt gärna berätta om den. Men hur gör jag då? Det här är nämligen en sådan där bok som man läser medan man går, sitter, går på toaletten, ska försöka sova , greppar efter i halvsömn, när man brygger sitt kaffe - som man skrattar till, gråter lite över, häpnar, blir skrämd, och häpen av. Kan man verkligen skriva så himla bra?! I sin debutbok?
Det är alltså en bok om tidsresor, och sådana finns det många av, framför allt inom SF.Men det här är något helt annorlunda - om en man som genom en genetisk skada - får man så småningom veta - förflyttas framåt och bakåt i tiden, i korta tidshopp, eller längre. Han kan inte styra det själv, det bara händer honom. Ingenting får han ta med sig - inga kläder, inga pengar. Ingenting.
En ung flicka möter honom, naken och förvirrad i sin trädgårds hemliga glänta, och hon tror på hans berättelse, ger honom kläder, mat, gömmer honom tills han försvinner igen.
Och så fortsätter deras samliv genom tiderna, flickan blir äldre, de två gifter sig, han försvinner med ojämna mellanrum, hans liv är fasanfullt, obehagligt, intressant, spännande, och det sliter hårt på honom - men naturligtvis även på hans hustru som aldrig kan veta om han kommer att finnas vid hennes sida - ända fram till det grymma, sorgsna men märkligt vackra slutet.
Nu läser jag på Niffeneggers hemsida att hon skrivit en ny bok, Her fearful Symmetry (på svenske snart:: Själens osaliga längtan). Det sägs att det hörs ekon både från Henry James och Charles Dickens - inga dåliga ekon!
Den här boken handlar om två amerikanska tvillingflickor som av en okänd moster ärver en lägenhet i London. Huset där lägenheten finns visar sig vara granne med Highgate Cemetery ...
Ja, just det - Highgate Cemetery. Att det är en spökhistoria är nog inte en alldeles för djärv gissning.
Jag har reserverat den på nätet. Snart finns den i en brevlåda nära mig!

torsdag 11 mars 2010

Skolbesök: Karlsborg

Är nyss hemkommen från ett besök på Strandskolan i Karlsborg, där jag under en dag träffade deras ettor, tvåor och treor. Det ÄR roligt att möta sina läsare, roligt att försöka svara på deras ofta kluriga frågor, äta med dem på lunchen, få vara med om en skoldag i en svensk skola - om det är en god skola. Och det var Strandskolan i Karlsborg. Härliga ungar - jag fick många kramar - det värmer! Intresserade och kunniga lärare - det värmer ännu mer!
Karlsborg är en liten fin stad omgärdad av vatten. Vatten ger en alldeles speciell känsla av rymd åt ett samhälle. Vilket smittar av sig på människorna som bor där - det är jag säker på.
Skolan bestod av flera mindre byggnader längs stranden, därav namnet förstås.
Så extra fint med vattnet - även om det nu var fruset och snötäckt! - utanför klassrumsfönstren!

I väntan på bussen till Skövde hittade jag Elin Boardys debutroman, Allts om återstår, i bokhandeln i en korg med läsecirkelsböcker till extra lågt pris - bra reselektyr. Och så blev jag snyggt klippt en liten fin ekosalong - precis vad jag behövde.
Trött var jag när jag kom hem - det är inte enkelt att ta sig tvärsöver Sverige! Många byten, tåg och buss amväxlande - 2x7 timmars resa Kåseberga - Karlsborg.
Men det var det värt.

lördag 6 mars 2010

fredag 5 mars 2010

True Blood

Nu är den tillbaka, vampyrserien med favoritvampyren Bill Compton. Andra säsongen - otäckare, blodigare, rejält mystisk .Onsdagskvällar på SVT1, klockan 22. Missa inte!

onsdag 3 mars 2010

Emilys nya liv

Här är en av de fina bilder som kommer att finnas med i den näst sista boken om Emily -
Emilys nya liv.
I går fick jag se bilderna för första gången, och som vanligt blev jag glad. Karin (Södergran), "min" suveräna illustratör, har gjort det igen! Fångat stämningen, lagt till en dimension, fördjupat min berättelse. Aldrig kan jag i ord beskriva hur viktiga de är, bildmakarna.Deras blickar ser något annat än det jag ser, de tolkar min historia på sitt speciella sätt. De får mig som författare att läsa min egen text på ett nytt sätt, se mina personer ur en annan synvinkel.. Tack Karin! Än en gång...
Korrekturet är på väg, och snart åker hela paketet iväg till tryckeriet. Jag skulle tro att boken är klar någon gång i april-maj. Lika spännande varenda gång!

tisdag 2 mars 2010

Neil Gaiman, forts


Jag läste på Neil Gaimans hemsida, http://www.neilgaiman.com/, att han också fått en Hugo för The Graveyard´s Book. Där kan man också höra honom själv läsa kapitel efter kapitel i det han kallar The Graveyard´s Book´s Video Tour, och man kan se honom svara på frågor inför publik..
Nyligen fick han - får man också veta - signera obegripliga 3000 böcker på 3 timmar och 10 minuter!

Häromkvällen såg jag filmen Coraline, en animerad tolkning av Gaimans läskgt otäcka bok om en flicka som går vilse i huset som hennes familj nyss flyttat in i. Det är något med animationer som gör att man inte riktigt kan ta dem på fullt allvar. Skräck, ensamhet, utsatthet, föräldrar som inte lyssnar - ja visst. Allt är där. Men som animerade varelser får de inte samma tyngd som i en bok, man kommer dem inte riktigt nära.Som en saga. Det som är bra med det är att man tydligt kan se att det verkligen handlar om två helt olika media. Att det liksom inte är någon idé att diskutera vilket som är bäst, boken eller filmen. De har sina egna storheter.

Så läs boken! Och se filmen! Och lyssna på Gaiman när han läser ur The Graveyard´s Book!