söndag 28 mars 2010

Söndagsfunderingar

Mitt kanske allra sista skolbesök - hos Häggetorpsskolans tvåor och treor i Tibro i Västergötland - avlöpte väl: så härliga, ärliga ungar, så kloka och roliga frågor. Vad de hade läst mycket! Väggarna i korridoren fram till klassrummen var tapetserade med barnens egna illustrationer till mina böcker - Djurväktarna, Inez - och deras trevliga recensioner. Fint! Roligt!
Just därför känns det bakvänt att fatta beslutet att sluta med skolresorna. De ger - oftast - så mycket tillbaka. Att få träffa mina läsare är en ynnest . Att få höra att de ha har haft glädje av böckerna - det är en gåva.
Jag har rest så här i sjutton år. Sjutton år! Jag har träffat långt mer än tiotusen svenska barn och unga, och många, många duktiga - och några få, mindre duktiga - lärare. Jag har fått se Sveirige på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars. Jag har fått en insyn i svenskt skolliv. Inte så dumt när man skriver för dem som tillbringar dagarna där.
Men ändå. Det är - nästan - slut nu. Kanske återstår en dag i en skåne-skola, någon gång i maj. När den är avklarad ska jag köpa en flaska champagne och fira att jag varit så duktig, så envis och ihärdig. Och att jag - på något sätt - nu är - befriad.
När Viveca Lärn slutade skriva barnböcker minns jag att hon i en intervju sa, ungefär: "Nu har jag gjort mn plkt, nu ska jag skriva bara för mig själv". Vi var många som sörjde över det. Nu förstår jag henne. Jag säger nästan detsamma: "Nu har jag gjort min plikt, nu ska jag göra saker bara för mig själv". Vad det innebär vet jag inte. Jag ska låta det bli en överraskning även för mig själv.

2 kommentarer:

Monika Häägg sa...

Härligt att ge sig själv överraskningar. Det borde man göra varje dag!

gull åkerblom sa...

Du har så rätt. Vi ofta slarvar ofta med att ta hand om oss själva och våra önskningar. Kanske kan överraskningarna vara en väg? Få oss att studsa, tänka nytt?