Elegant och kuslig spökhistoria

Nu har jag läst den, Audrey Niffeneggers nya roman, övers till svenska av Carla Wiberg.: Själens osaliga längtan.

Jag har väntat på att få öppna den ända sedan jag läste hennes Tidsresenärens hustru. Risken med en sådan förväntan är förstås att man kan bli besviken - jag öppnade boken nästan lite ängsligt: kan hon göra det igen - överraska, förvåna?

Och det kan hon.

Boken är en sofistikerad spökhistoria och som sådan ska man förstås inte säga ett ord om vad den handlar om eller hur det slutar. Så det är bara att tro mig på mitt ord: Audrey Niffenegger kan konsten att använda begreppet What if...! På svenska alltså: Tänk om...!

Tänk om det är så här istället! Tänk om man kan överlista döden! Tänk om kärleken är starkare? Tänk om vålnader skulle kunna bete sig på det här sättet! Tänk om de måste öva sig att bli ett fullvärdigt spöke, skaffa sig mer krafter, fundera ut hur man ska göra för att kunna kommunicera med de kvarvarande, levande - när man är liten, nästan nyfödd, osynlig, kraftlös?

Boken utspelar sig delvis på Highgates kyrkogård i London, där Niffenegger ibland arbetar som kyrkogårdsguide. Och där sådana storheter som Karl Marx och paret Rossetti ligger begrvda.

I Neil Gaimans bok Kyrkogårdsboken tackar författaren Audrey Niffenegger för att hon visade honom runt bland de "murgrönsklädda underverk som är västra Highgatekyrkogåden."

Två dagar tog den att läsa - inte en enda sekund hade jag tråkigt, men blev ibland både lite äcklad, lite skrämd, och väldigt sorgsen. Och häpen - hur kan man skriva en bok om spöken så att man faktiskt - nästan - tror på dem, tror på att de skulle kunna vara möjliga!

Skicklig är hon, Niffenegger.

.

.