Peter Straub och hans gengångare

Läste i Stephen Kings bok Danse macabre (franska för Dödsdansen) om skräckberättelsernas historia att han håller Gengångare (Ghost Story) (1981) av Peter Straub som en av det allra bästa någonsin i genren. Eftersom jag just nu temaläser om spöken, skräck och diverse annat övernaturligt, ser True Blood och Merlin på teve, och har den japanska filmen Om en blek och nystisk måne efter regnet liggande på vänt - så började jag leta efter Straub på nätet, och hittade den till sist i ett antikvariat i Uppsala. Häromdagen ramlade den så ner i brevlådan, och nu har jag läst den.
Inte blev jag det minsta besviken. Det är en ruggigt bra berättelse, en skickligt komponerad kuslighet - med ett ovanligt persongalleri,ett gäng män i 70-årsåldern, som man snart börjar tycka om och vill väl. Men vad hjälper det när de onda varelserna, rejält stinkande och hofulla, är dem i spåren för gamla oförrätter - genom årtusendena vandrande varelseskiftare, som varulvar eller som Sam i True Blodd, eller Freja i de nordiska myterna, hon som flyger iväg i sin falkhamn...

På något sätt, inser jag medan jag läser, är dessa ombytliga skepnader, den allra värsta sorten. Jag menar: ett spöke är ett spöke, ett monster ett monster, en vampyr är bara en vampyr (oftast...), men en hamnskiftare är totalt opålitlig. Det är det allra grymmaste, att man aldrig kan vara säker, att aldrig känna sig trygg, att inte veta om det som står framför en är en älskad flickvän eller fasan personifierad. Varken som läsare eller som huvudperson i boken kan man gissa sig till sanningen.
Jag håller med S King - och varför skulle han ha fel, han vet ju hur man gör! - det här är absolut en av de bästa böcker jag läst i den här genren.