onsdag 12 maj 2010

Hästpojken

Såg en fin liten film på teve i går: Hästpojken, om en autistisk pojke och hans föräldrar som aldrig ger upp kampen om att nå in till sin sons mystiska inre. Ingenting av de traditionella metoderna hjälper (experterna var ense om en enda sak: man vet inte vad autism beror på) - hans medicinskåp är osannolikt - man ryser av alla gifter som finns där - ordet försökskanin dyker upp i ens tanke. Men när det så visar sig att grannens gamla och trygga märr är den enda varelse han finner ro och lugn hos - så bestämmer föräldrana sig för för att ta med honom till Mongoliet, där de vilda hästarna finns, där de enastående hästmänniskorna finns, och inte minst: deras schamaner. Kanske skulle de kunna hela honom, kanske kan de få vara med om ett mirakel?
Resan blir inte precis en nöjestripp, strapatsrik är bara förnamnet och med bakslag på bakslag vad gäller sonens hälsotillstånd.
De börjar tvivla på sina uppsåt - framför allt är det pappan som funderar på om det är för sonen eller före sig själv som han velat ge sig ut på det här äventyret. Det är han som drivit på, trots mammans misstro mot att en mongolisk schaman skulle kunna hjälpa och hela sonen.
Sorgligt är det, periodvis lika tungt och obegripligt som jordens innandöme - men hela tiden skimrar bilderna av kärleksfullhet och ärlighet. Som när pappan säger:
"Det är Rowans autism som gjort mig till en bra pappa - han har tvingat mig att alltid se till hans behov i första hand".
(Som föräldrar alltid borde göra, men som vi så lätt glömmer bort.)
De sista bilderna är osannolikt hoppfulla - pojken leker med andra barn, han kan gå på toaletten, och han klarar att rida ensam, barbacka på sin häst, bredvid sin lyckliga pappa.
Vilket sammantaget innebär en stor frihet för Rowan som nog ingen trodde skulle vara möjlig.
Föräldrarna har nu öppnat en skola för autistiska barn där hästar är en självklar del i behandlingen.

Inga kommentarer: