Ja, inte bara det. Att skriva har blivit ens identitet. Att inte kunna skriva är att förlora den, och att desperat försöka hitta en ny. Vilket snart visar sig vara omöjligt.
I dag har jag använt flera timmar åt att skriva på min nya bok. Det går rätt bra. Men jag fortsätter ändå att fundera på vad det var som hände. Kan jag undvika att det händer igen? Hur fick jag förmågan tillbaka?
Bilden uppe t h föreställer omslaget till den amerikanska neurologen Alice W. Flahertys bok: The Midnight Disease. The Drive to Write, Writer´s Block and the Creative Brain. Den läste jag, strök under, läste om igen. Till alla intresserade rekommenderar jag den varmt.
MEN - och det är viktigt! - inte ens Flaherty har några entydliga svar.
Sitter blockeringen i sinnet eller i något område i hjärnan? Hjälper mediciner mot depression? Eller varför inte KBT-terapi, eller en psykodynamisk terapeut? Hon går igenom de olika möjligheterna. Hon berättar om författare som tagit sina liv när förmågan tagit slut. Och sådana som kommit ut på andra sidan.
En enda sak vet jag säkert, nämligen att det "jag" som nu kan skriva igen inte är samma "jag" som förlorade både lusten och kunskapen. Och kanske, tänker jag var det som hände kanske inte enbart av ondo - även om det kändes så då - utan likafullt något som jag behövde vara med om?
Kanske fick min identitet sig faktiskt en liten tankeställare?
Vilket förstås är en intressant fråga, men inte ens i närheten av ett svar.
Dessutom var det ju så att jag kunde skriva: mejl, komihåg-listor, dagboken fylldes. Det jag inte kunde skriva var det som fantasin används till, dvs det nyskapande, det kreativa. Där var det helt stopp.
Och någonstans där finns början på ett svar. Vi behöver vår kreativitet för att må bra. När den inte finns tillgänglig förminskas vi.
Kanske tog jag min kreativitet för given? Kanske slarvade jag bort den?
Om min skrivblockering hjälpte mig att inse det - så vill jag nog påstå att den var värd priset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar