Under några dagar har jag gjort djupdykningar i lådor och kartonger som inte varit öppnade på många år. Ett gammalt råd är att om man inte saknat något på två år: släng det utan att titta. Det var förstås inte möjligt, nyfiken som jag är. Och det var tur. Jag hittar brev i massor. Från vänner, släktingar och de allra käraste. Jag sätter gummiband om de resp buntarna, lägger ner dem igen. Det är brev från mina föräldrars ungdom, gamla vykort med stadsvyer som inte längre finns, skrivna med vackra handstilar, ibland oläsliga. Fotografier, ibland på människor som jag inte vem de är. På farmor och farfar som var döda innan jag föddes. Mina egna teckningar från det jag var 3, 4, 5 6, år. Brev från mig själv till mina föräldrar när jag låg på lasarettet för obestämda magsmärtor och skrev att jag hade "so rolet".
I mina glömda lådar ligger hela liv arkiverade.
Rätt mycket åker trots allt i papperskorgen. Men en stor hög med brev och vykort som min brorsdotter skrivit till sin farmor och farfar har jag skickat tillbaka till henne - hennes vackra teckningar, minst en i varje brev. Liksom min pappa gjorde - ett brev, en sedel och en teckning.
Mina två brorsöners brev - båda nu döda. Fotografier på dem - så vackra de är! Det är många brev här som är en hälsning från de dödas rike.
Nu ligger de alltihop i nya lådar. Kanske undersöker jag dem igen, läser breven. Eller bara sparar. I vetskap om att de finns. I fall att.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En skatt som väcker känslor. I framtiden får vi det svårare att hitta såna gamla avtryck, när allt är sparat digitalt och tekniken sprungit ifrån gamla program och hårddiskar. Härom veckan har jag försökt öppna en säkerhetskopia, men den hårddisken var oåterkalleligen död.
Ajajaj. Det är som med de gamla filmerna - inget att spela dem på längre. Jag ska nog spara mina brev, knyta sidenband om dem. Det svåra är känslan att göra intrång i andra männsikors tankar, funderingar - alla är ju inte till mig!
Skicka en kommentar