Min bror är död

Den 17 november dog min bror. En tomhet, en ödslighet, drabbade mig. 2013 blir det första år där han inte längre finns. Det är svårt att förstå.
I hela mitt liv hade han funnits. Och nu kan jag inte ringa och berätta, få stöd och visdomsord tillbaka. Allt det som han med stor givmildhet delade med sig av - tips på bra böcker han läst, radioprogram han lyssnat på, något han läst i tidningen, något han tänkt lite extra mycket på, något han blivit arg över; han var uppfriskande och genomtänkt arg på dumheter och fördomar - det är slut med det nu. Telefonen är obevekligt tyst.
Det skilde 17 år mellan oss. Han var en ung man när jag föddes, nybliven gymnasist i ett gymnasium som låg i en annan stad än den småstad där vi bodde. Han var hemma bara över veckoslut och lov. Jag beundrade honom över alla gränser - han var min idol. Som han kunde spela - piano, klarinett, saxofon och som han kunde rita och måla! Han blev en del av mig, av mina önskningar. Hans två äldsta barn var närmare mig i ålder än han var - jag blev faster när jag var sju.
Jag lyssnar inåt och hör hans röst, försöker memorera de sista samtalen vi hade, då när han hade blivit så sjuk, fick svårt att gå, sov uselt, drabbades av parkinson, fick den ena lilla stroken efter den andra. Och ändå fortfarande så oerhört mentalt kraftfull!. Han lurade mig lite där - jag trodde in i det sista inte att det var så illa ställt som det var. Men så kom den massiva stroken som förstörda en stor del av den hjärna som han alltid förstått att använda så väl, både privat och i sitt yrke.
Han var lärare - i folkskolan, högstadiet, folkhögskola, högskola.
De elever som han undervisade hade tur; han levandegjorde kunskapen på ett sätt som är få förunnat. Jag tycker om att tänka på det nu, att många minns hans engagemang, och hur det lever vidare i dem. Han visade genom eget exempel hur viktigt det är att tänka självständigt, att se sammanhang. Det som han också lärde och visade mig.
Jag spelar Arne Domnérus på CD-spelaren och ser på de tavlor han målade de som hänger här brevid mig - en föreställer mig själv när jag var två år.
Jag tror att han skulle tycka om att det är så jag minns honom. Mitt uppe i det skapande livet.