fredag 21 maj 2010

Sista författarbesöket

Liljeborgsskolan i Trelleborg blev den skola där min "avskedsföreställning" ägde rum - för nu har jag bestämt mig: inga mer skolbesök. Jag har sagt det förut, nu är det definitivt.
För första gången på många, många år blev jag plötsligt nervös. Jag skulle möta åttor och nior vilket jag under de här sjutton åren nästan aldrig förut gjort. Jag förberedde mig som om det var min första klass trots att jag insåg att jag var löjlig. Men det hjälpte inte..Fyra klasser med kritiska tonåringar - tänk om den allra sista gången skulle bli ett fiasko - som avslöjade mig som en bluff! - om det var det som skulle stanna kvar i minnet!- när de här åren i övrigt har varit så givande: spännande, irriterande, lärorikt, nedslående, uppiggande i en salig och osamlig blandning. Svensk skola är verkligen inte en enhetlig institution - här finns både det bästa och det sämsta när det gäller synen på barn och lärande.
Framför allt har mötena med ca femtontusen barn och unga varit helt nödvändiga för mitt skrivande. Utan deras frågor och nyfikenhet skulle jag ha skrivit i ett vakuum - nu har jag istället haft med mig dem allihop in i arbetsrummet, de har funnits med i vartenda nedslag på tangentbordet.
Och nu skulle jag alltså iväg på den allra sista träffen. Det som varit en självklarhet verkade med ens som helt överstigande min förmåga. Min gode vän, vikarierande lärare på skolan, som skulle åka med mig och visa mig tillrätta - han hade dessutom blivit sjuk
Jag vaknade klockan fem, körde hemifrån vid sju efter att ha sovit uselt. Sur på mig själv: varför hade jag sagt ja? Men efter ett par kilometer kunde jag lyfta blicken från körbanan och se mig omkring - vilken vacker morgon, och varmt verkade det bli efter helgens trista kyla. Rapsfältens gula färg, fruktträdens blommor, korna och deras kalvar, fåren , hästarna - allt åkte rakt in i hjärnan och fick den att piggna till.
Ju längre västerut jag körde - längs den enastående kustvägen - desto grönare blev det, och mitt humör steg. Det här skulle förstås bli roligt! Som vanligt.
Jag mötte en lärare på parkeringsplatsen och hon visade mig till ett av arbetslagens arbetsrum för att sedan försvinna - vi skulle träffas senare, hon och jag. Där jag blev sittande en stund tillsammans med tre moltysta lärare som nog förberedde sina lektioner.
Solen utanför fönstren fick värmen att stiga, jag gick ut i korridoren, tänkte att jag skulle se mig om lite, insupa atmosfären. Min erfarenhet är nämligen att jag ofta kan känna hur skolbesöken kommer att avlöpa bara genom att se mig om på skolgården, trapporna, korridorerna. Lyssna på samtal, skratt, bråk.
Och nu kom mina onda aningar tillbaka med full kraft.
Den korridor som jag vandrade omkring i var tyst, mörk - de enda färgerna var grått, svart. lite vitt. Inga bilder på väggarna. Toaletterna ur funktion. Enstaka elever kom någonstans ifrån, och försvann in i en lika lång och grå korridor. Avlägsna röster. Låsta dörrar, nyckelknippor.
Hade jag hamnat i en Kafka-skola?
En städerska en bit bort. En och annan lärare svepte förbi. Ingen tog någon notis om mig. Klockan gick.
Så dök en ung lärare upp med andan i halsen - ett snuvigt barn, sent till dagis - men nu skulle vi till hennes klass. "Så roligt det ska bli!" sa hon och jag kände att hon menade det.
Och den här gången hade jag haft rejält fel, min magkänsla hade visat helt åt skogen.
För i samma stund som jag klev in i det första klassrummet så byttes den grå förstämningen från korridorerna ut mot vänliga, mysiga unga människor, och intresserade lärare (även om de också nog hade haft sitt tvivel om att jag skulle passa deras elever - mina böcker var ju för yngre?)
Men de hade inte behövt oroa sig - och inte jag heller.
De här ca 75 barnen gjorde mitt sista skolbesök någonsin till en fest. Så kloka funderingar, så många frågor, uppriktighe och så många öppna ögon som riktades mot mig i ärligt intresse. Den sista klassen - en av de mest inspirerande jag någonsin träffat! Det var - nästan - att jag ombestämde mig :
"Varför ska jag sluta med det här?!"
Jag åkte hem med lätt hjärta - och med lite sorg nerpackad i den väl använda bokväskan. Nu är det verkligen slut! Och den allra, allra sista klassen - den gav mig liksom ett kvitto på att det jag gjort har varit viktigt. Tack snälla!
(Vilket förtås inte betyder att Liljeborgsskolan i Trellborg gott kunde kosta på sina korridorer lite färg och en och annan bild, gärna målade av eleverna själva ... De stängda toaletterna berodde på en läcka i avloppssystemet, förmodligen sedan länge tätad.)

5 kommentarer:

Karin på FOX sa...

Jag är full av beundran för dig och andra författare som vågar åka runt och berätta för en hoper okända barn. Min yngsta dotter Maya hade turen att få besök av dig. (kanske när hon gick i sexan) Det händer fortfarande att hon pratar om det, så jag vet att dina besök sätter spår och kan inspirera barn att börja läsa.

gull åkerblom sa...

Vad roligt att höra! Tack för att du berättade! Men - var kan det ha varit? Jag menar - vilken skola?

Monika Häägg sa...

Visst är man lite nervös inför mottagandet i varje ny skola. Speciellt högstadiet. Förstår att du blev glad när du fick ett sådant varmt bemötande. Då är det värt varenda minut.

gull åkerblom sa...

Det är de goda mötena - de som kan kännas som häpnadsväckande gåvor - som gör att man inte bara orkar utan i ännu högre grad får så mycket tillbaka av ny energi och glädje. Att jag nu slutar beror på att kroppen har sagt ifrån. Om det bara hade handlat om själen skulle jag ha fortsatt länge än.

Karin på FOX sa...

Maya träffade dig antingen på Lillsjöskolan, om hon gick i mellanstadiet, eller på Ekhammarskolan om det var i högstadiet. Båda i Kungsängen. Nångång 2000 - 2002?